Ilska

Jag är en person som sällan blir så där riktigt arg. Egentligen kan jag bara minnas några få gånger i mitt liv, då det verkligen har varit påtaglig ilska jag känner. Vanligare har varit frustration, irritation eller helt enkelt ledsnad.

Dessutom har jag en särdeles förmåga att se saker från flera sidor. Speciellt kanske om jag blir irriterad på en annan person, då hittar jag snabbt något som förmildrar eller till och med vänder på skeendet. En styrka, jag vet - men också ett hinder för att låta den äkta ilskan släppas fram. Många gånger i mitt liv har det som till synes borde vara en självklar ilska utåt - istället vänts till självförebråelser och ledsnad inåt.

Men nu är jag arg. Riktigt kokande ilsken. Sedan några dagar tillbaka puttrar ilskan i mig, jag är arg när jag somnar och lika arg när jag vaknar. Inte mot mina medmänniskor, men inombords. Det är otroligt ansträngande,och jag erkänner att jag har haft svårt att hålla fokus på mitt coachande under veckan, men ack så skönt det ändå är.

Lite sen i reaktionen, kan tyckas. Men livet har krävt annat av mig än ilska. Då - för två decennier sedan - behövde jag lägga all kraft på att hantera livet och att vara lycklig. Nu finns det uppenbarligen utrymme att känna det jag sannolikt också hade behövt känna då...

Och i helgen blir det Berget igen. Att gräva upp en gammal syrenhäck och anlägga en ny, blir en alldeles utmärkt aktivitet för mig. Det blir ett aggressivt grävande - men sannolikt effektivt.

Ja jävlar.

En stor dag..

Visst minns jag det som igår, då hon plötsligt bara fanns där.. Och låg på min mage. Ett alldeles fantastiskt litet underverk till människobarn. Och som jag tog in henne, varenda cell av mig tog in barnet, beundrade, andades in henne... Så stolt, lycklig och så förundrad över livets mirakel.

20 år har gått idag. Fortfarande samma mirakel. Och jag är lika förundrad, stolt och lycklig.. Och förvånad; vart tog alla dessa år vägen?

Idag har vi firat min älskade dotter M, och jag är alldeles mild och god till sinnes.

Kan man vara annat än tacksam?

Varför jag gillar mitt jobb..

Det är framför allt två grundprinciper med coaching som jag gillar skarpt - och som är det som för mig är den största anledning till att coaching (utfört på rätt sätt) gör skillnad..

1. Synsättet att människan besitter förmåga att själv förändra sin situation själv, att människor är kapabla - och har en inneboende drift - till förändring och utveckling, samt att själv ha svaret på sina lösningar på eventuella problemställningar. Dvs den 100%-iga övertygelsen om människans inneboende förmåga.

2. Fokus på det som fungerar; och medvetandegöra människans egna resurser. Dvs ett mer lösningsorienterat förhållningssätt, till skillnad mot att leta - och analysera - problem...

Det är rent magiskt att se vad som sker med människor, när de själva upptäcker sina egna möjligheter till förändring. Fokus på det som fungerar, för att kunna göra det ännu bättre alltså.

Om nu någon till trots tycker att jag förenklar, så låt mig för guds skull få göra det. Nog har jag mötts av tillräckligt många dysterkvistar och felsökare genom åren, att jag tycker mig ha all rätt att nu vilja fokusera på det som är bra. Och inte nog med det - tänk att jag har fått möjlighet att bidra till att andra människor upptäcker sin fulla potential. Och mer därtill!

Det är en ynnest. Onekligen.

Hata klinker!

Åtminstone på köksgolvet..

I går handlade jag på väg hem. Ställde papperskassen (extra hårt?) på köksgolvet och plockade ur kylskåpsvarorna, sedan måtte jag ha börjat göra nåt annat - för olivoljeflaskan blev kvar i kassen.. På golvet..

I morse när jag nyvaken gick ut i köket för att sätta på min frukostgröt, så möttes jag av en papperskasse som var nästintill upplöst i atomer. Och inuti kassen ligger en trasig glasflaska med olivolja. Eller rättar sagt; det var inte så mycket olivolja kvar i flaskan. Desto mer i kassen. Och på golvet...

Suck. Vet ni hur lätt man torkar upp olivolja från ett klinkersgolv? Samtidigt som man ska försöka få fatt i alla glasskärvor..

(visst har jag hatat vårt köksgolv tidigare i bloggen?)

Nå. Dagen blev bättre än morgonen. Definitivt.

Snart 20 år...

Och därtill student..

Lite mycket nu...

Ska snart skicka in min ansökan om certifiering; samt söka en mindfulnessutbildning i september - och så är det ju lite pyssel med dotterns stundande student.

De av er som väntar på en inbjudan ska inte behöva vänta så länge till... Den kommer antingen via mail eller i brevlådan..

Puss och kram och på återhörande!

bloggtorka!

Jag är inne i en märklig fas just nu. Har hela huvudet fullt med formuleringar, ord, berättelser, insikter och upplevelser. Men har ingen lust att sätta mig vid datorn och försöka förmedla det. Synd, inser jag - eftersom det sannolikt är en kreativ tid för mig, som skulle vara spännande att blogga om.

Nå. Så är det.

Men jag kan berätta att förra veckan var en riktigt, riktigt bra vecka. En sådan där höjdarvecka faktiskt. Både personligt och yrkesmässigt; - Först gick jag in i den, alldelse hög efter Salif Keita - konserten. Den sitter nog fortfarande i om jag känner efter. Sedan flöt dagarna på, nya utmaningar jobbmässigt, massor av bekräftelse på min kompetens och därtill påminnelse om vilken väg jag vill gå.. Dessutom fick jag hjälp med bokslut och deklaration och kunde konstatera att mitt första år som egen företagare inte bara går runt - utan också går riktigt bra! Det var en lättnad som är svår att ta på. Men det innebär bland annat att en tidigare lagd-på-is-utbildning nu ser ut att kunna bli av. Och det gör mig riktigt glad och tillfreds.

Så avslutade jag veckan med en långhelg på det välsignade Berget; med sol, make, katter, lövkratt och bokläsning. Och som ett brev på posten:

En förkylning! Men den går väl över..

Som sagt. En bra vecka. Den här har börjat förkylt och snuvigt. Men jag fortsätter att känna inspiration och tillförsikt.