Små på jorden..

- men ganska stora i orden..

Jösses, vad mycket ljud det finns i världen! Sedan strax före kl nio i morse, så hör jag mina hårstrån skrapa mot öronen, toapappret raspa, kaffet forsa ner i koppen, fingrarna hamra mot tangentbordet, fåglarna sjunga heavy metal utanför fönstret, jeansen skrapa mot låren när jag drar upp dem... För att inte tala om ljudet av en asfaltsborr på kontoret, som visade sig vara en elvisp.. Eller när kollegan åstadkom ett högt rivande ljud och jag var tvungen att vända mig om och fråga; - vad gör du? Hon rev itu ett papper...

Efter en dag på välsignade gamla stanskontoret, så begav jag mig hemåt genom stan. Och blev så trött av alla högljudda människor på gatan, billjud och annat skrammel och oväsen. Hemma åkte hörapparaterna av och jag gick in i tyst vila.

Nog blir det bra. Enligt den audionom som ställde in mackapärerna åt mig, så kan jag förvänta mig några veckors inkörning. Sedan ska jag vara invand vid alla dessa nygamla ljud och ha lärt mig hantera mig själv som hårstråshörande...

Visst är livet ganska spännande ändå.

Va?

Det här är min hörselkurva. Normalhörande befinner sig på den övre skalan, den mellan 1-20. Till vänster ligger mörka ljud, bas och buller. Till höger ligger högre, ljusare ljud, tal och fågelkvitter.

Som synes dippar min hörsel både vid basljud och vid mänskligt tal, och framför allt konsonanter. Konsonanter är viktiga för förståelsen, och fyller egentligen en större funktion än vokaler. Tänk ordet Stockholm och jämför sthlm och oo. Vilket av de två senare orden förstod ni innebörden av?

Just det. Så är det alltså för mig.

Lägg därtill mörka basröster, så kan ni ana vilka jag har svårast för att höra. Och varför jag säger "va" så många gånger att jag till slut tröttnar, och istället försöker gissa mig till vad som sägs.

Därför ska den här kurvan programmeras in i en liten mackapär, en mikrodator, som placeras bakom örat - där den sedan ska reglera min hörsel när det behövs, tex vid mänskligt tal i bullriga miljöer.Ett annat namn för den där lilla mackapären är alltså hörapparat...

På torsdag är det dags för installation, typ.

Ja, herregud..

jobb jobb jobb...

Jädra vecka till att ha gått fort..

Nå, det enda jag har att säga så här kvällen innan nästa arbetsvecka - är att mars månad ser ut att bli "all-time high" på fakturerade arbetstimmar hittills i mitt företagande liv. Och det är ju muntert.

Men ack, så trött jag blir.

Bara 1, 5 vecka kvar till minisemester i Barcelona. Det ser jag fram emot.

Puss på er!

Födelsedag x 2

Idag säger vi grattis till Tilde och Trixie, som fyller 6 år..

(på bilden är de nyss inflyttade hos oss, drygt 12 veckor gamla)

Energi - trots allt...

"Allt" i rubriken syftar på att jag är så in i själen, särdeles, innerligt trött på vintern. Jag gillar snö, kyla och vinter - men helst ska detta avnjutas i närheten av en skidbacke, eller åtminstone på Berget. Inte i en slaskig huvudstad och definitivt inte i mars. Och så hatar jag att frysa, vilket jag gör alltid och jämt. Nästan..

Jag vill ha vår! Och jag vill ha värme!

Men trots det, och trots att jag nästan inte orkade krypa upp ur sängen i morse - så fylls jag av glädje och energi bara av att kliva in genom dörren till kontoret på Järntorget. Jag tycker så himla mycket om att komma hit! Den energikicken är nog värd sin fasta kostnad i månaden...

För övrigt ägnar jag mig åt fokusering, fokusering, fokusering. Och ber om ursäkt för att jag repriserar en bild, men dagens väder lockar inte direkt till utsiktsfotografering..

En dröm

En fördel med att vakna ensam - och därtill av egen kraft, utan väckarklocka - är att jag hinner tänka igenom nattens drömmar och faktiskt komma ihåg dem så här långt efteråt.

I natt hade jag en märklig dröm. Jag går på en stadsgata, tillsammans med min dotter. Vi småpratar om ditten och datten, helt avslappnat. Kunde vara vilken stadsgata som helt. Plötsligt lägger jag märke till att några yngre män slänger något omkring sig på gatan, åt alla håll.. Det tar ett ögonblick, så förstår jag att det de slänger - är handgranater. Och jag förstår att vi i princip inte har någon tid alls att sätta oss i säkerhet. Jag ser mig omkring, och ser att det inte finns någon reträttväg.

I drömmen hoppar jag sedan över det som antagligen sker, och befinner mig på ett fält, sannolikt liggande på en bår eller liknande. Någon går bredvid mig och håller mig i handen, i drömmen är personen väldigt bekant - men jag vet inte vem det är. Mitt förnuft säger mig att benen är borta, men jag känner ingen smärta och känner mig väldigt lugn med handen i den bekanta personens hand. Handen är varm och känns trygg. Långt bort hör jag att min dotter pratar med någon; skönt - då är hon alltså i säkerhet också.

Sedan vaknade jag. Med känslan av att min hand håller en annan hand...

Märkligt.

För din skull, Annika...

Sisådärja.. Tror jag börjar få ordning på mig själv och det här nya livet jag lever. Det utan hemmaboende dotter och med en Bergetvistande make. Den här helgen känns det riktigt bra, och jag tycker mest det är skönt med en egenlördag. Man kan säkert tycka att en sådan kan ägnas åt massor av andra saker än det jag har gjort, men jag mår bra av att vara själv just nu. Har alltså tvättat, städat, rensat och spelat högt på stereon. Därtill har jag mediterat, yogat och varit ute och handlat...

Det är fascinerande hur transparent jag är och hur tydligt vissa intrampande mönster är. Åtminstone i efterhand.. Har haft en period av fladdrighet, där tankar och känslor farit runt i olika banor - utan varken mening eller mål (jag vet, Lisa Nilsson..). Det är vid såna tillfällen jag börjar titta på nya utbildningar, läsa jobbannonser och planera framtida resor.. Och så plötsligt slutar fladdrandet och jag landar i allt jag redan visste: Att jag redan är inne på rätt väg och att inget nytt egentligen behöver planeras.

För min del skedde landningen på en yogamatta i torsdags kväll, strax innan en längre sittande meditation. Allt blev kristallklart igen. Och inom mig har ett stort lugn tagit plats och byggt bo.

Allt ordnar sig. Allt är nåd.. Typ.