Livskraft

Året som snart har passerat, kan sammanfattas som ett livskraftigt år.

För 12 månader sedan stod jag just i begrepp att starta mitt nya liv som egen företagare, efter flera år i tryggt, anställt förvar som personalchef.. Nyfrisk (med sjukdomen strax bakom hasorna) - och på skakiga ben - påbörjade jag en av de bästa utbildningarna jag någonsin gått.

Årets första månader präglades av en stor mängd nya intryck, lärdomar och självförtroende-stärkande bekräftelser. Men också av ansträngande sociala märkligheter, nära anhörigas sjukdomar, oro och plågsamma tangosteg med depressionens efterdyningar. Jag vill därtill minnas flera magiska skiddagar, som förutom att de blev oförglömliga minnen - även satte spår i mina knän..

Som nykläckt, diplomerad coach startade jag så verksamheten på allvar i april. Skakigt och ovisst, men väldigt, väldigt roligt.

Frampå vårkanten hade jag funnit en någorlunda balans. Företagandet tog små, små steg framåt, oron för anhöriga lade sig och jag ändrade mina kostvanor radikalt, vilket bidrog till att måendet fick en rejäl skjuts mot det bättre.

Under sommaren fick jag in några nya, inspirerande kunder och mitt coachande tog fart på riktigt. Under början på hösten lade jag ner massor av energi på marknadsföring, bla blev min hemsida klar och så ramlade plötsligt en stor kund in - som gav mig försörjning resten av året.
I samma veva kom jag med i ett mentorprogram för nya företagare, och har påbörjat en mycket spännande och utvecklande process tillsammans med min mentor. År 2008 har definitivt varit ett av mina roligaste yrkesår någonsin.

2008 får också gå till historien som ett intressant år, ur bilperspektiv. Strax före midsommar sade jag adjö till min mångåriga följeslagare Clio och accepterade motvilligt att makens vinterbil (en Volvo 740) också går att köra. Under sommaren följde jag även med min älskade äkta hälft på bilträffar, vilket - till min förvåning och hans förtjusning - visade sig vara långt roligare än jag kunnat ana. Min mobiltelefon är full av filmer och bilder på tjusiga amerikanska vrålåk av olika märken och årsmodeller.

Under året har jag fördjupat mitt meditationsutövande och har bla varit på två längre tysta retreat som - sinsemellan på helt olika sätt- varit omvälvande och hjälpt mig att landa ännu djupare i förvissning om att den väg jag har valt är rätt för mig.

En systerdotter bodde i Calcutta halva året, en annan gifte sig. Dottern blev 19, modern 80 och brodern 50.. Det sistnämnda gjorde det extra tydligt för mig att åren verkligen går. Min bror och jag är liksom de två "minstingarna" i ursprungsfamiljen. Att han har fyllt halvsekel innebär således att det är min tur nästa gång. Några år kvar visserligen, men tänkvärt.. Lite av en överraskning, faktiskt. Jag har inte helt hunnit med i åldersutvecklingen, men kan ju konstatera att de gråa håren blir allt fler och allt mer envisa. De blir allt svårare att hålla i schack med hjälp av färgning. Det kommer väl en dag när jag kapitulerar, men det skedde iallafall inte under året som gick..

Under senhösten blev jag uppmärksammad på möjligheten att drabbas av återfall i depression. En insikt som var viktig, om inte annat som påminnelse om att vara rädd om mig själv. Återigen kunde jag tacksamt konstatera att det som ger mig näring är; min familj, vänner, nära relationer och kärlek, mänsklig kommunikation och kontakt. Minidippen gick över och gav mig ännu en energiknuff framåt och hjälpte mig att ta beslut om saker som kan bli väsentligt för mitt mående.

Och så; mitt liv som idrottsförälder tog officiellt slut några veckor före jul. En epok i den här familjens liv är över. Att det var ett nödvändigt och klokt beslut av dottern råder inget tvivel om. Vad det innebär för mig personligen är jag inte helt på det klara med ännu..

År 2008 är till ända. Ett år som på flera plan har gett mig kraft och energi. På det stora hela har jag idag mer livskraft än jag haft på många, många år..

Nu lägger jag det gamla året till handlingarna och blickar med pirrande spänning och tillförsikt framåt mot ett helt nytt år.

Ett riktigt gott nytt år önskar jag mig själv, min älskade familj, mina kära vänner och alla andra människor!

Må alla varelser vara lyckliga och leva i frid.

Årets sista söndag

Så får man väl ändå anse att julen är över, för den här gången. Känner mig mycket nöjd med hur den förlöpte och gårkvällens trevliga middag satte liksom pricken över i:et. Tack LGKG, för att ni förgyllde vårt hem!

I morgon packar maken och jag in oss i bilen med katterna och drar till Berget. Avser att ta med mig en packe böcker, raggsockor och denna lilla minidator..

Återkommer således kanske från Östergötlands nordligaste hörn. Men jag lovar inget - Berget har en tendens att locka mig till total internetavstängdhet.

Får se hur det blir den här gången.

Min nya följeslagare

Premiärskriver på min lilla nyinköpta 10-tums Lenovo... Minidator, alltså.

Tangentbordet är aningens mindre än ett fullvuxet, så jag slirar en aning mellan bokstäverna - men det vänjer man sig säkert vid.

Så skoj med en dator som får plats i handväskan!

Frid

Välsignade helg!

Så underbart att vara ledig och vila i familjens fridfulla famn. Julen har hittills firats i alla enkelhet i vår 3-samhet. Med mat, godsaker, klappar och trevlig samvaro. Härligt, stilla och kärleksfullt.

I morse var maken och jag på julotta, minsann. Första gången sedan den obligatoriska gången när jag konfirmationsläste (och det var ju ett tag sedan..) Det var mycket vackert och stämningsfullt i den ljusklädda kyrkan och jag är glad att jag kom upp, trots den arla timmen.

Att hela familjen sedan gick på matiné och såg Vicky, Christina, Barcelona var dessutom en höjdare. Vilken härlig film. Gillar ni Woody Allen - så se den! Om inte; se den ändå..

Frid i hjärta och sinne. Vad mer kan man önska sig?

God Jul

Må alla varelser vara lyckliga och leva i frid. Må alla mina bloggläsare och alla andra ha en fridfull jul, í lugn och ro och i kärleksfull samvaro - om man så väljer att fira ensam eller tillsammans med andra. Må helgen bli en källa för andlig påfyllnad, för den som behöver...

Kort sagt: God Jul!

Aj

Jag träffade en personlig tränare i förrgår. Och undrar nu; hur otränad är man egentligen - om man får så här mycket träningsvärk bara efter en instruktion?

Ja, jösses. Men det är väl tecken på att det är hög tid att börja träna. Om en månad ska de här veka benen klara skidbacken.

Aj.

Dipp

Har varit osedvanligt seg och låg hela helgen, med en påtaglig medvetenhet om min egen sårbarhet. Det är som att jag står bredvid en flod med mörkt, forsande vatten. Jag vet att om jag faller i, så kommer jag att dras med i strömmen. Jag ser floden och accepterar att den är där. Men jag håller mig på behörigt avstånd. Med hjälp av kärlek, vänner och meditation så blir jag kvar på torra land...

Ingen större fara - men det ska bli väldans skönt med julledighet.

Lussetårar

Eriksdalsbadets lucia

Gårkvällens luciafirande i Eriksdalsbadet blev en tårfylld upplevelse. När badchefen presenterade årets lucia med en kort resumé av hur nära OS-platsen var och att skador nu har lett till att "det här blir hennes sista framträdande i Eriksdalsbadet" - så gick det inte att hålla tårarna borta.

Elva år; Lång tid i en nittonårings liv. Och i mammans..

Och det var ett vackert luciafirande.

Mera..

Gårdagens inlägg föder nya tankar. Idag spinner jag vidare...

Jag skrev igår att "tänk om vi kunde möta varandra precis som vi är". Under min senaste längre retreat, så sa en av lärarna (David, för övrigt) att när man mediterar regelbundet så börjar man se sina medmänniskor med en ny blick och med ett nyfiknare sinne. Varje nytt möte blir ett nytt möte liksom. Varje gång du ser en människa, så är det som att möta henne den första gången.

Det stämmer verkligen. Om jag bara är medveten om det.. I mitt yrkesutövande som coach, så försöker jag alltid ge mig en stunds andningspaus (snabb-meditation) innan jag träffar en kund/klient. På så sätt ger jag mig själv möjlighet att möta min kund med ett öppet och nyfiket sinne. Det funkar. Alltid.

Nog kan vi träna oss till möta omvärlden med större omtanke och vänlighet. Och för min egen personliga del, så handlar min integritet till stor del om att skydda mig och mina närmaste när jag inte känner tillit. Men om jag tränar mig i att känna tillit till mig själv, så blir mötet med mina människor ännu djupare. Och kanske det är så att - precis som jag fått kommenterat - för att kunna mötas på ett djupare plan, så förutsätts både öppenhet och integritet.

Jo.

Ett smått förvirrat inlägg om integritet...

Jag har en egenhet som ibland är svår att hantera - även för mig (trots att jag är väldigt familjär med den).

Har nämligen en - av vissa ansedd överdriven - hög integritet, som bla yttrar sig i att jag sällan (eller aldrig) berättar så mycket djupare saker om mig själv, min familj eller nära vänner för någon annan (dvs familj och nära vänner).. Ibland är det svårt att bära, när jag är i faser som verkligen skulle behöva dryftas och luftas. Att då inte förmå sig till att lyfta på locket för andra som skulle kunna stötta, är stundtals handikappande.

Denna egenhet är naturligtvis en mycket bra egenskap också. Jag är ju tex en bra person att anförtro sig åt, då jag inte har några problem att knipa käft. I mitt yrkesliv har jag ofta haft roller som kräver konfidentialitet. Antar att det finns en anledning till att jag väljer att jobba med sådant... Som yrkeskvinna har jag därför sett till att jag har ett professionellt bollplank; en coach, handledare, mentor eller liknande.. Till och med jag inser att ingen kan härbärgera så mycket inombords, utan att sprängas.

Jag har haft anledning att fundera över den här egenheten den sista tiden. Dels för min egen skull, men även i samband med saker som sker runt mina närmaste. Idag slog det mig att det har följt mig genom hela livet; när jag var barn vet jag att min familj sa att "Maj berättar aldrig någonting". Som vilsen tonåring, så blev jag ännu slutnare (missförstå mig rätt, pratat har jag alltid gjort, riktigt mycket tom - men inte om det som varit viktigast eller om mina innersta tankar och känslor), vilket fick till följd att mina anhöriga skapade fantasier om att jag var på glid med droger eller andra hemskheter. För hur skulle man kunna veta vad som skedde i mitt liv, när jag aldrig sa något?

Jag tror att en av orsakerna till att jag har så svårt att dela med mig, är att jag inte vill bli missförstådd och etiketterad. Det är lättare att låta bli att säga något, om andra ändå skapar sig en egen bild av mitt liv - än att dela med sig och bli missförstådd. Det är sannolikt också därför jag lätt blir irriterad när människor uttalar sig kategoriskt om andra, och är snabba att skapa sig en bild utan att ens vilja försöka förstå den andra personens sammanhang.

Av någon outgrundlig anledning råkade jag se ett inslag på tvn igår; en intervju med Britney Spears. När jag slog över till inslaget, så sa hon följande(eller något som jag tolkade på ett liknande sätt): "Det är som att andra inte vill försöka förstå, eller lyssna på mig - de är så styrda av att få sin bild av mig bekräftade att de inte tar in vad jag säger" När hon sa det, började hon gråta. Och jag blev berörd. (jo, det är sant)

Visst är det ofta så, att vi människor går omkring och har en massa bilder om andra som vi vill ha bekräftade.

Men tänk om vi kunde möta varandra precis som vi är?

I mitt liv så har jag öppnat mig för de personer som verkligen varit nyfikna på att få se vem jag är - utan att kleta på mig deras förutfattade meningar. De är inte många. Men så j-a viktiga.

Hmm? Undrar vad jag vill säga med det här? - Kanske att ingenting är som vi tror att det är...

Natti natti.

Epokskifte (eller nåt)

Nu verkar det som en 11-årig epok i den här familjens liv är över. Det är lite sorgligt, men förvånansvärt lätt att hantera. Kanske har inte innebörden helt och hållet landat ännu. Och vem vet vad framtiden har att erbjuda? Beslutet var nog svårare att ta än att genomföra och för stunden är det en positiv stämning i den lilla familjen. Det gör en mamma lätt om hjärtat..

Well, att avrunda sin karriär på det här sättet, är ju inte illa. Och det ger mig ytterligare en chans (den sista?) att få sitta på en badläktare och vara lika stolt som alltid.