Miffo

Nyligen åt jag lunch med en god vän. En mycket kär gammal vän, som har funnits med i mitt liv länge. Dock går det ibland ganska långt mellan gångerna vi hörs...

Som vanligt hade vi inga problem att hitta "pratet" och redan efter några minuter var vi igång där vi sist slutade. Det brukar vara så, och det brukar kännas toppen att ses. Så även denna gång, dock märkte jag att vännen höjde på ögonbrynet en aning när jag berättade om mina nya kostvanor. Och plötsligt såg jag mig själv i den andres ögon.

De gånger vi har setts de senaste åren så har jag först varit deprimerad, sedan börjat meditera, sedan lämnat en fast - välbetald - anställning, fortsatt meditera... Och däremellan varit iväg på en veckas tyst, buddistisk retreat. Och så detta med kosten. Jag gör sannolikt en ganska märklig figur i andras ögon.

Jag kom på mig själv att vilja förtydliga; "- Hallå, i vardagen är jag helt normal! Och gör massor av vanliga saker; äter, kissar, duschar, diskar och städar.. Innerst inne är jag samma person som förut, bara en aning modifierad!"

Men känslan av att vara lite av ett "miffo" dröjer sig kvar.. Förvisso ett ganska välmående miffo, men ändå..

Midsommar på Berget

Åter i stan efter en härlig midsommarhelg på Berget. Joja, vädret var kanske inte det bästa, men allt annat var precis så bra det kan vara.

Det syns väl?!

Sorry..

Gårdagens inlägg var kanske en smula desperat. Ibland vill man liksom bara ha bekräftelse..

Idag har jag - tillsammans med ett gäng andra nyföretagare - varit i Skattehuset för information om skatter, moms och deklaration. Herregud. Det snurrar i huvudet av allt som måste göras, redovisas och hållas i ordning på. Undrar när man ska hinna jobba?

(om det förresten är någon som vill vara med i en slogantävling och inte tidigare fått mail av mig om det - låt mig få veta det)

Puss!

Undran..

Står antalet kommentarer i min blogg i proportion till antalet läsare, månne?

Well, jag skriver ju för min egen skull, för mitt eget behov av att uttrycka mig. Så var det visst.

Bra att påminna sig ibland...

Puss på er! (oavsett om ni finns eller ej)

Clion i mitt hjärta

För några år sedan skrev min far en lysande essä över alla bilar han ägt genom livet. Kärleken till flera av fordonen lyste igenom texten, vilket jag också märkt hos andra bilägare. Inte alla, och inte alltid - men i vissa fall är det slående hur mycket kärlek som ryms i ett förhållande mellan en bil och dess ägare.

Ni säger kanske att en bil aldrig kan vara älskansvärd? Men då säger jag att ni har fel. Jag själv kör för tillfället en Volvo 740 och vi håller på att bli goda vänner. Den är funktionell och klart trevlig att köra (jo faktiskt!). Och jag uppskattar storligen att den går lika fort uppför som nedför...

Men samma nära kärleksförhållande som jag haft till min Clio kommer vi aldrig att komma i närheten av.

Clion kom in i mitt liv för snart 7 år sedan, när maken var på rehabiliterings-sjukhus och jag for som en skottspole mellan hemmet, jobbet, dotterns träning och sjukhuset. Första gången jag satte mig i bilen så kände jag mig trygg och upplevde en tydlig frihetskänsla. Den blev liksom min på en gång. Utan diskussion. Ungefär som att kattungarna Tilde och Trixie så självklart blev våra första gången vi träffade dem...

Clion var min första egna bil och den har tjänat mig väl.

Men i varje bilägares liv kommer en dag när det är dags att skiljas från sin bil och nu har turen kommit till mig. Clion annonseras nu ut för försäljning och jag har inlett ett sorgearbete. Vi är helt överens om att det är dags - men icke desto mindre så känns det lite sorgligt.

Tack för alla år tillsammans, lilla bil!

(Om nu någon skulle få för sig att bli orolig, så bli inte det - att skiljas från en bil tillhör definitivt den typen av sorg som är lätt att hantera.. )

Ingen aning...

men av någon anledning så har jag haft de inledande stroferna till Ulf Lundells text i huvudet några dagar. Var tvungen att leta reda på hela texten. Säga vad man vill, men nog är det poesi, alltid. Även om resten av texten inte alls motsvarar min sinnestämning.

Nu har jag förpackat min längtan
Nu har jag förpackat min längtan
och gömt paketen i en vrå
för jag fann snart under min väntan
att det nog skulle bli bäst så

Jag ville vara en ängel
och flyga till himmelen upp
Jag ville vara en ängel
men nu så har jag gett upp

För den som allt för gärna
vill till himlen i Hades hamnar
och den som vill ta ner en stjärna
snart den svarta mullen famnar
Makten att begära är den första
tvånget försaka den andra
Vad tjänar att svälta och törsta
vad tjänar att irrande vandra

"Det blir inte bättre än så här"

Den här Bergethelgen var fylld av naturupplevelser må jag säga!

Om jag låter bli att nämna det självklara i att jag njuter till fullo av ett fantastiskt sommarväder, så återstår så mycket mera:

- Som tidiga morgnar med yoga och meditation utomhus, på "plattan" med utsikt över dalen.. Med fågelkvittor och svag morgonsol. Helt sagolikt.

- Som räddade ormar, ödlor och grodor - katternas bidrag till hushållet. Som tur är är djuren oftast oskadade och då är det ju bara att bära iväg dem ut i naturen igen. (Jag slapp den döda fågelungen..)

- Som att se hjortar var man än vänder sig. De är så vanliga att man knappt reagerar längre. Förutom med ilska när de ätit upp något nyplanerat,förstås. Men den här helgen verkar de haft fullt upp med annan mat..

- Som att gå vilse i skogen.. Och stå öga mot öga med en grävling. Hann till och med få upp mobilen och filma den. Och slutade därtill vara vilse ganska snabbt. Förr eller senare tar skogen slut, åtminstone om man går åt rätt håll. Och det gjorde jag.

- Som att bada med tusentals grodyngel! Det låter äckligare än vad det var, åtminstone när man simmat ut en bit. Ynglen rörde sig nära stranden. Men jag har aldrig varit med om liknande. Det går nästan inte att beskriva. Och bortsett från alla dessa (tusentals? hundratusentals?) wannabe-grodor, så var vattnet helt underbart. Att bada i en avskild liten sjö, långt in i skogen och långt bortom all civilisation - är något att notera på sin "det blir inte bättre än så här - lista"!

Jo. Helgen var underbar. Och idag har det varit lite knöligt att få till en fungerande stadstillvaro. En klassisk skarv.

Men i morgon är jag säkert i fas igen.

En o en halv vecka...

med nya kostvanor och än så länge är allt bara positivt.

Och nu tjuvstartar jag helgen och åker till Berget och ser fram emot att fira nationaldagen på förstukvisten; titta ut över nejden, tänka långsamma tankar samtidigt som jag viftar bort flugor med svenska flaggan och nynnar lite svagt på Du gamla du fria...

Önskar er alla en finfin helg!

Eftersatt underhåll..

Ojdå, stackars lilla blogg. Alldeles övergiven..

Det finns så väldigt mycket annat jag just nu prioriterar hellre än att uppdatera bloggen, men jag inser att om jag inte gör det oftare, så lär även mina trognaste läsare tröttna. Sorry. Jag ska verkligen försöka skärpa mig.

Men inte just nu..