Hall of fame

I morse blev jag överfallen av en lokal reporter på en av våra södermalmstidningar. Han frågade av vilken anledning jag skulle hänga ut ett lakan genom fönstret, om jag nu skulle göra det..

(det är nämligen hett mode här i stan nuförtiden; vill man tycka något så hänger man ut ett lakan. Eh..)

Vad jag svarade är väl mindre viktigt, men det roliga kom när jag uppgav mitt namn och då fick den omedelbara kommentaren: "- Men är inte du mamman till hon, den där simhopparen?"

Kändis på Södermalm, typ! :-D

Back on track

Sådär... Åter i stan efter att ha legat nerbäddad hela påskhelgen på Berget. Lite förvånande faktiskt, jag kände mig återhämtad innan jag åkte och var inte beredd på att bli däckad igen. Men jag fick iallafall välbehövlig vila och känner mig nu en aning bättre.

Att vila på landet är något helt annat än att vila i stan. Här finns alltid något som pockar; en diskmaskin som ska plockas ur; en tvätt som behöver tvättas; mat som ska lagas; telefonsamtal som ska ringas; lite plock och lite ditt och datt..

När jag kommer till Berget, så är det som om proppen går ur helt. Jag lägger mig helt enkelt ner och tillåter mig att vila. Och blir antingen sjuk - som nu - eller vederkvickt. Jag sover aldrig så mycket som jag gör där, eller läser.. och somnar över boken. När som helst under dagen... Och nu behövde jag uppenbarligen vilan.

De där långa skogspromenaderna får jag väl ta vid ett annat tillfälle. De två sista dagarna har ändå inte varit så promenadvänliga, med all snö som har vräkt ned i ett konstant flöde.

Så glad jag är att jag valde tåg istället för bil den här gången. Bara vetskapen att behöva halka sig fram på E4an tillsammans med alla andra hemvändande Stockholmare ger mig rysningar. Det var nog illa att ta sig de 14 kilometrarna på oplogade vägar fram till tågstationen idag...

Jag tillhör de som tycker om snö och vinter. Men vid rätt tidpunkt... Känns lite fel nu. Jag menar, var det inte tussilagovarning förra veckan? Jaja. Snö på landet är hursomhelst något speciellt. Det blir så ljust och nästan surrealistiskt tyst.

Och alltid vackert.

Blommans dikt

Jag bad om styrka och Gud gav mig svårigheter för att göra mig stark.
Jag bad om visdom och Gud gav mig problem att lösa.
Jag bad om välgång och Gud gav mig muskler och hjärna, att arbeta.
Jag bad om mod och Gud gav mig faror att övervinna.
Jag bad om kärlek och Gud gav mig människor i nöd att hjälpa.
Jag bad om väntjänster och Gud gav mig möjligheter.
Jag fick inget jag ville ha.
Jag fick allt jag behövde.

Leif ”Blomman” Blomberg
Kåkfarare

Så var vi där igen..

Först grattis...

- och sedan sjuk. Tycker jag har varit med om det förut. Och jag som skulle gjort så mycket de här dagarna... Så vaknade jag i söndags med feber och ont i hela kroppen. Typiskt.

Jag är egentligen inte alls förvånad. Senaste tidens orospåslag har tagit hårt på mina - ännu inte så stora - marginaler, och energin det drog att samtidigt avsluta en krävande utbildning blev förstås lite mycket. Men jag klarade det. Så lite feber är inte så mycket att gnälla om, faktiskt.

Bara att låta kroppen få som den vill och krypa ner under täcket och hoppas på snar förbättring. Vila, liksom...

Feberpussar på distans.

Grattis till Mig!

Så var jag nu klar med det första steget mot min certifiering... Så skönt det känns! Och jag är väldigt väldigt nöjd, det har varit precis så bra som jag trodde det skulle bli. Och fortsätter att kännas så helt rätt för mig.

Coach är inte ett varumärkesskyddat begrepp, så vem som helst kan kalla sig för coach. Och marknaden verkar svämma över av olika sk coacher: livscoacher, karriärcoacher, sexcoacher, shoppingcoacher etc etc.. Det kan därför vara på sin plats att notera att bara finns omkring 130 ICF-certifierade coacher på den svenska marknaden. Och jag är nu på väg att bli en av dem. Ge mig bara ca 80 timmar ytterligare så.. ;-)

Nästa steg mot certifiering påbörjas snart, men nu är det helg och jag ska inte göra något annat än att bara landa och celebrera mig på något bra sätt. Ikväll blir det i allafall först grekisk restaurang med dottern (som - lite oplanerat, men icke desto mindre glädjande - blev kvar hemma), lite senare planerar vi ett schlagerfrosseri i TV-soffan.

* ICF är den internationella branschorganisationen för coacher. Genom att certifiera sig, så utsätter man sig för kvalitetsgranskning och förbinder sig att följa de etiska riktlinjer som har definierats av ICF. Det finns idag ca 50 utbildningsanordnare i Sverige, som utbildar i coaching och ett coachande förhållningssätt. Men endast 4 utbildningsanordnare är godkända och ackrediterade av ICF. Självklart har jag valt en av de sistnämnda, för min utbildning; Leapfrog

Att leva

Mitt liv har under de senaste veckorna innehållit sådant som påminner om att livet är skört. Och som upprepar vad som verkligen är viktigt. Jag har varit med om det förut. Det väcker starka minnen i kropp och själ... Kriser som inte går att jämföra med någonting annat.

När jag själv eller närstående drabbas av situationer som sätter livet under nålsögat, så är det numera som om allting blir kristallklart. Varenda tanke, känsla och förnimmelse blir så tydlig att man nästan kan ta på den. Färgerna blir tydligare och dofterna starkare och varje enskilt andetag blir en ny upplevelse..

Jag tror aldrig någonsin jag varit mer närvarande i livet än nu. Just här och nu.

Och så innerligt tacksam över livet, med allt dess innehåll.

Om depression i september 2007

Ett inlägg som av någon anledning skrevs utan att publiceras. Jag tycker dock att det håller för mina trogna bloggläsare. Så varsågoda; mina tankar i september 2007:

Jag brukar aldrig köpa Amelia. Men förra veckan gjorde jag det och läste intresserat och grundligt igenom hela bilagan om bröstcancer. Den var lätt att ta till sig och blandade framtidstro med djupaste allvar och insikt om att det är en dödlig sjukdom.

Jag blev berörd. Och blev lite förvånad över det. Men insåg plötsligt att det som berörde mig, var alla likheter med min egen sjukdom. Och blev samtidigt beklämd över hur lite allmänheten faktiskt vet om depression. Depression är också en allvarlig sjukdom, som kan leda till döden, och som har ungefär lika höga insjuknandetal som bröstcancer per år.. Det finns idag mycket forskning och kunskap om depressioner, så man skulle mycket väl kunna ha en bilaga i Amelia, eller vilken tidning som helst om depressioner - med ungefär samma innehåll. Jo, faktiskt.

Men själens sjukdomar glöms kanske bort, eller göms? Många gånger leder ett insjuknande i cancer, även till depression - så kunskaperna borde lyftas. Och lyftas bort från alla dessa fördomsfulla artiklar i kvällstidningarna.

Ska försöka redogöra för det jag vet hittills. Kunskapen har jag, men ämnet ligger kanske för nära för att kunna redogöras för helt objektivt. Nå, det här är ju MIN blogg.

Det föreligger en skillnad mellan depression och utmattningssyndrom, som är det vetenskapliga namnet för det som i dagligt tal kallas för "utbrändhet". Skillnaden ligger framför allt i graden av nedstämdhet. Och idag tyder alltmer på att man också har hittat den biologiska skillnaden, enligt en nyligen publicerad rapport från Karolinska institutet.

Men det råder också ett samband; då obehandlade utmattningssyndrom KAN leda till ett insjuknande i depression. I de fallen, så föreligger alltså en multidiagnos. Där depressionen måste behandlas som en depression, samtidigt som det som utlöst utmattningssyndromen bör behandlas parallellt.

I mitt fall, så finns en sårbarhet för depression, jag har dock aldrig insjuknat i en depression tidigare i mitt liv - men jag har haft flera depressionsliknande tillstånd, som så småningom har gått över. Man har kunnat se sambandet mellan stress och depressioner tydligt. Föreligger sårbarhet för depressioner, så är långvarig stress en mycket stark riskfaktor för att en måttlig eller djup depression ska bryta ut.

Man diagnostiserar depressioner genom en helhetsbedömning, samt en självskattningsskala. Många tecken är detsamma som för utmattningssyndrom, men det som starkast särskiljer de olika sjukdomstillstånden, är graden av nedstämdhet, hopplöshet och känsla av meningslöshet som alltid är starkt framträdande hos en person med depression. En deprimerad person kan också minska kraftigt i vikt, vilket aldrig eller sällan händer med en persom som har utmattningstsyndrom.

Att jag vill klargöra det här är för att det har varit viktigt för mig att förstå min sjukdom och att inte blanda ihop den med andra. Men i dagligt tal, så säger jag nog att "jag gick in i väggen och blev sjukskriven för depression". Vilket är helt sant, men inte hela bilden.

Jag har haft tur, som har haft en förstående arbetsgivare, klok doktor och likaså klok coach under resans gång. Jag har fått styra väldigt mycket av min rehabilitering själv, vilket har varit oerhört viktigt för min självkänsla - då jag i grunden har kunskaperna själv.

Min depression klassades som "måttlig", alltså lite mer allvarlig än "lätt" men inte riktigt lika illa som "svår". Jag gjorde två bedömningar under min sjukdom, den första visade någonstans i mitten av skalan. Den andra, som jag gjorde efter att ha försökt självbehandla mig i 6 månader, visade en klar försämring och var det som slutligen avgjorde att jag började medicinera. Under den perioden tassade jag på gränsen till "svår" och skrämdes av hur jag plötsligt så klart kunde se varför människor inte längre orkar leva... Jag upplevde mig aldrig som självmordsbenägen, men jag kunde plötsligt förstå de som var det. Och det skrämde mig så till den milda grad att jag under en lång period undvek kanten på tunnelbaneperrongen, gick inte gärna på broar eller hade andra små fobier för att undvika sådant som kunde trigga detta nattsvarta i mig.

Under den perioden var kommentarer som "ryck upp dig" eller "tänk positivt" svåra att hantera. De skuldbelade mera än lyfte, eftersom jag verkligen inget hellre ville än att rycka upp mig.. Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte. Det funkar nog bara om man är närmare friskheten än vad jag var då. För mig var dagliga rutiner a och o. Jag gick upp varje morgon o åt frukost med dottern. Och såg till att fylla varje dag med någonting som jag visste att jag brukar tycka om, även om det var svårt att just då känna lust. Men jag tänkte att om jag fyller på med bra saker, så kanske det en dag vänder..

Och det gjorde det ju.. Tack och lov. Jag är innerligt tacksam över att den perioden är bakom mig nu. Den värsta.. Nu ser jag framåt.

Tanke om idrott

Jag erkänner. Jag är en idrottsnörd..

Fastnade i den här artikeln och tänker stilla att det kanske kan finnas fler idrotter som kan lära av friidrotten?

Men vad vet jag. Jag är ju bara en åskådare på läktaren..

God söndag på er alla!