I dag är det tio år sedan Olyckan. Den som min man överlevde. Den som gjorde att livet stannade upp en stund. Den som gjorde att livet sedan tog en något annan riktning med oss än vad vi kanske trott. Såsom liv så ofta gör..
För två år sedan skrev jag om känslorna och tankarna på 8-årsdagen. Den texten andas tacksamhet, och det är den överskuggande känslan av minnet av de här åren som gått.
Tacksamhet för att mannen överlevde. Och för att vi fick fortsätta ett liv ihop. Och för alla lärdomar livet ger.
Men visst har det funnits andra känslor än tacksamhet. För två månader sedan blev jag plötsligt varse att jag aldrig sett på Olyckan – eller tiden efteråt – ur mitt eget perspektiv.
Jag insåg då att jag aldrig har berättat min historia, om hur det var för mig. Och hur skulle jag ha kunnat göra det? Allt kretsade kring att få ihop vardagen samtidigt som mannen kämpade med att överleva, rehabiliteras och så småningom komma tillbaka till en någorlunda fungerande vardag. Och även efteråt. Den vanligaste frågan från andra var – helt relevant – Hur är det med T? Hur går det för T? Fokus på T..
Att inte skriva hans historia är självklart. Det gör han själv, med den äran. Men att därtill ta steget och beskriva mina egna känslor av ilska, uppgivenhet, oro och tvivel? Går det för sig? Det känns en smula gnälligt. Som att vara en trotsig liten lillasyster som är missnöjd med att inte få ta egen plats: ”Men jag då? Vem såg mig?”
Jag valde inte att bli utsatt för olyckan. Jag blev aldrig tillfrågad om det var ok att åka alldeles för fort på motorcykeln. Jag blev aldrig involverad i någon konsekvensanalys inför att maken skulle ta mc-kort och börja köra mc. Det var inte MIN olycka. Men den blev ju det. Konsekvenserna blev även mina. Så är det ju i livet, vi vet aldrig vad som visar sig bakom nästa knut. Och inte kan vi göra konsekvensanalyser för varje steg vi tar. Det håller inte. Vi kan inte kontrollera livet. Men känslorna, de fanns där. En lång tid efteråt.
Efter några veckor av undantagstillstånd, då jag ägnade varje vaken tid åt att sitta på IVA på SÖS, lyssnandes på makens psykotiska dumheter och ständigt passande på att han inte skulle kliva ur sängen, så orkade jag inte med det längre. Och som så många gånger i mitt liv, så var det min – då 12-åriga- dotter som hjälpte mig ur förlamningen. Jag mötte henne efter träningen, vi gick hemåt och hon berättade att hon börjat gråta i skolan och sagt till sin fröken: ”Det känns inte som jag har någon mamma längre”. Det var förlösande, om än hjärtskärande.
Och livet gick vidare. Tiden gick. Den första tiden handlade om att överleva i kaos. Sedan att få till vardagen. Jag började jobba efter 6 veckor, så smått på deltid. Ökade långsamt, i takt med att mannen återhämtade sig. Efter 4 månader på rehabiliteringssjukhus kom han hem. Vårt hem blev handikappanpassat och vi levde med rullstolar, besök av arbetsterapeuter och i kontakt med försäkringskassa, sjukvård, kommun - i ett hem täckt av byggdamm.
Tidigt bestämde jag mig för att inte bli makens vårdare utan att ha fokus på att vara kärleks- och livspartner. Men ack så svårt det var att stå emot, det var som om hela samhället förväntade sig att jag – hans kvinna – skulle vara den som hjälpte honom med alla vardagsproblem. Minns tex sjukgymnasten som kom hem till oss och ville visa mig hur jag skulle sträcka hans arm, 3 ggr om dagen. – Jag jobbar, sa jag. Och kände mig som en dålig människa. Eller Svenska bostäders bovärd, som tyckte att ”kan inte din sambo diska då”, när maken ringde och klagade på att den beställda diskmaskinen inte levererades i tid. Well, exemplen är många. Jag fick stå emot, det fick jag. Och om inte mannen också hade varit lika bestämd i att han inte ville ha mig som vårdare, så hade jag nog inte klarat av att vara så beslutsam. Men nog har vår relation vunnit på att jag inte blev hans personliga vårdare. Och jag tror faktiskt att hans rehabilitering vann på att jag INTE hela tiden fanns där och hjälpte honom med saker. Eller försöker jag nu bara rättfärdiga mig själv för att jag inte lever upp till bilden av den omhändertagande hustrun?
Vardagsproblem och praktiska detaljer. Mycket blir annorlunda när ens partner blir handikappad. Men inget av det är ens värt att notera här.
Minns istället en av våra utlandsresor. En av de första efter olyckan (?). Resan gick till den grekiska ön Karpathos. Övriga svenskar på det lilla hotellet vände bort blicken och ropade upp sina barn från poolen när maken badade. Jag minns att det vände sig i magen på mig av ilska och uppgivenhet och hur jag demonstrativt överröste mannen med kärleksbevis mitt framför ögonen på de osäkra turisterna. Tack och lov fanns det andra gäster på hotellet, som var lika sociala med maken som med andra, och som vågade fråga om det amputerade benet.
I takt med att åren gick så utkristalliserade sig andra effekter av olyckan. Min extrema oro tex. Om jag inte fått ett sms eller telefonsamtal när maken kommit fram efter en bilresa, så har jag blivit halvt hysterisk. Mitt undermedvetna har haft full koll på hur lång bilresan ska ta och jag har kunnat märka när min uppmärksamhet plötsligt börjat dras mot klockan och telefonen.. Oron har blivit nästintill panikångest, och jag har ibland varit fullständigt övertygad om att det hänt något. Den här oron har även läckt över på dottern, som ibland har fått stå ut med ett överdrivet kontrollerande. För – i min värld – så kan faktiskt olyckor ske. Och någonstans innerst inne så tror jag inte att det går så bra nästa gång. Men även detta har blivit bättre, min oro har bleknat. 10 år är en lång tid att bearbeta sina skador på.
Mycket mer än så behöver inte sägas. The rest is history, liksom. Inget behov eller önskan om ytterligare bearbetning. Lärdomarna fortsätter att pocka på uppmärksamhet och livet går vidare.
Tar ändå tillfället i akt att varmast och från hjärtat tacka för ovärderlig hjälp från min syster som de där första veckorna efter olyckan, såg till att dottern blev sedd, matad, klädd och omhuldad.
Och det jag säkert vet, är att min väg till ett helare liv definitivt började den där augustidagen 2001. Utan att det blev direkt uttalat så bestämde jag mig för att leva livet så närvarande och fullt ut som möjligt. Utan tvivel började jag min mindfulnessväg där och då. Sedan har det varit snårigt, krångligt och fullt av hinder på vägen – men så ser livet ut. Och jag vill leva det, med allt vad det innebär.
Så. Jo. Tacksamhet – det må vara ordet även för den här dagen.