Självkänslans dag 26 oktober

Så här skriver initativtagaren Erik Fors Andrée bla om självkänslans dag:Det är enkelt: Du förstärker din självkänsla genom att blogga om dig själv. Och samtidigt hjälper du andra genom att visa hur viktigt självkänsla är. Skriv ett blogginlägg 26 oktober. Enda regeln är att ditt inlägg måste börja med någon av dessa formuleringar:

• Jag är bra för…
• Jag är värdefull…

Gott initiativ tycker jag, så nu passar även jag på att reflektera en stund över vad som är bra med att vara jag. Självklart är jag just nu färgad av att nyss ha tagit avsked av en älskad far, men samtidigt så gör ett dödsfall - en sorg - att livet blir alldeles väldigt mycket tydligare. Och mina brasidor blir både klarare och mer framträdande.

Så här kommer det:

Jag är bra för att jag har förmåga att vara närvarande med vad som än sker. Möter såväl svårigheter som lättheter med närvaro. Jag flyr inte och kan därmed uppleva både glädje och sorg samtidigt. Detta förhållningssätt stärker mig och jag vet att det inspirerar andra människor.

Jag är bra för att jag tror alla människor om gott. Jag drivs av en ljus människosyn vilket jag alltid kommer tillbaka till. Jag försöker hela tiden att se det goda hos andra och dömer inte. Ibland gör jag det ändå, och då försöker jag ändå att se det från olika håll. Jag är bra för att jag är bra på att se olika sidor av ett mynt, jag är diplomatisk och kompromissar gärna.

Jag är bra för att jag är modig och vågar ge mig ut på okända vägar. Jag har intentionen att ständigt utvecklas, lära och växa. Jag är bra för att jag vet att jag hela tiden har nya saker att lära, och att jag alltid kan ändra mig om jag har fel.

Jag är bra för att jag är medveten om att mitt beteende får konsekvenser, och att jag därför bryr mig om miljön, naturen, vad jag äter och är omtänksam mot andra såväl människor i min närmaste omgivning som främmande. Jag vet att jag är värdefull för många människor, inte minst för mina närmaste. Ibland tar jag inte tillräckligt med plats, men dagen till ära så väljer jag att se fördelen med det - jag ger andra utrymme och plats.

Jag är värdefull för min familj, mina närmaste och för mig själv. Jag vet att jag var värdefull för min far när jag vakade vid hans dödsbädd och det är något jag alltid kommer att bära med mig.

Hur är det för dig?

Tar farväl

I dag begraver vi vår älskade far.
Farväl fina lilla far..
Tack för att jag fått ha just dig som pappa.
Tack för allt.
Jag älskar dig.

- Gå i kärlek - vila i frid.

Låt mig vara ledsen för fan!

Jag får ofta positiv respons på hur jag bemöter människor. Inte helt sällan har jag hört att det ”strålar” om mig, att jag förmedlar lugn, värme och ljus. Att jag ”lyser”.. Det förvånar mig fortfarande, då jag kan ha en helt annan bild av mig själv. Och självklart delar inte alla den uppfattningen. Men icke desto mindre gör det mig innerligt glad att veta att jag kan förmedla ljus och värme till min omgivning. Jag är djupt tacksam över den förmågan.

Och... lika glad jag är över att jag kan sprida någon form av positiv energi till andra, lika förvissad är jag att det inte hade varit möjligt utan min förmåga att också våga möta det mörka i mitt sinne. Och rätten att få uttrycka även detta, utan att lägga till ett ”men det är inte så farligt”.. Känner ni igen det? Hur vi gärna vill skydda vår omgivning för våra sorger och mörka tankar, när det enda vi egentligen behöver är att få berätta om dem? Jag vet också att mina nära och kära helst ser mig glad. Vem önskar inte att de vi älskar ska ha ett lyckligt och lättsamt liv? Eller önskar hjälpa en ledsen vän att bli glad igen? Självklart, vi är inte mer än människor. Ofta handlar det dock om vår egen rädsla för att möta vårt eget mörker.

Men, tänk om vi alla kunde vänta en kort stund innan vi kommer med våra tröstande ord, vår vilja till lösningar. Och istället låta ledsnaden få ta det utrymme den behöver för att kunna verka ut. Bara vara nära, lyssna och andas tillsammans?

För egen del vet jag att jag behöver vara med alla olika sorters känslor. Möta dem, acceptera att de finns där och bara låta det vara så. Inte förtränga, inte försöka att forcera mig till att vara glad eller att tvinga mig till något annat. Förlita mig på att närvaron med vad som än är, i sig är tillräckligt kraftfull för att bära mig genom det svåra och ut på andra sidan.

Jag förbehåller mig rätten att få vara både ledsen, glad, arg, euforisk, frustrerad, lugn, upprörd, sorgsen. Och jag strävar alltid efter att möta andra på samma sätt.

Vid ett tillfälle, då jag upplevde stunder av djup sorg och ledsnad, förmedlade jag via sms mina känslor till min älskade make. Han svarade blixtsnabbt, nästan reflexmässigt: ”Var inte ledsen, jag älskar dig” Eftersom min man är utsänd till mig att öva på och för att jag älskar honom innerligt, så svarade jag naturligtvis:

”Låt mig vara ledsen för fan”.

Bara så kan jag fortsätta lysa.