Stökigt, bökigt och lite smårörigt..

i mitt liv just nu. Vet inte om den här hösten kan jämföras med någon annan jag tidigare varit med om. Men det är som om jag hela tiden lever på gränsen.. Mitt emellan sorg och glädje, mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan eufori och nedstämdhet.. Mellan flow och tröghet..

Och så är det den mörkaste november i mannaminne. Inte den bästa månaden för en som tassar runt sin egen depressionsavgrund. Nu är det återigen "back to basic" som gäller; promenader i det svaga dagsljuset, daglig meditation och yoga. Jag har inte haft en så tung november på flera år. Nog beror det till stor del på brist på ljus, kombinerat med att jag inte kännt mig helt tillfreds med min hela arbetssituation. Har haft en hel del energiläckage, när jag behövt energipåfyllning..

Livet är påtagligt på alla sätt. Mitt i detta liv, så har jag fantastisk medvind i delar av min yrkesgärning. Mindfulnesskurserna går som på räls och förra veckan startades en ny grupp. Och för drygt en vecka sedan sade jag så upp mitt kontrakt med det omställningsföretag jag varit knuten till som underkonsult i över ett år. Jag gjorde det i stark förvissning om att jag nu är redo att gå vidare och att lägga energi och fokus på att utveckla min verksamhet. Som inte är så mycket inriktad på karriär- och omställningar (ej heller jobbcoaching, egentligen), utan helt andra saker..

Med stark förvissning om att när jag får utrymme att lägga energi på rätt saker, så kommer det att gynna både mig, mina relationer, mitt hela liv samt mina affärer..

Och jag är närvarande. Helt och hållet - nästan hela tiden. I ljus och mörker. Det är nog den största och mest påtagliga beskrivningen av den här hösten.

Men varför måste det vara så in i norden mörkt?

Konsten att vara precis som alla andra...

Steg upp i morse, efter en nästintill sömnlös natt, och ringde vårdcentralen. När den vänliga rösten hört om mina besvär, så sa han: "-ja, du låter lite rosslig - det är många som är nu..." Och så gav han mig en läkartid en dryg timme senare.

Gick till läkaren, som hälsade på mig och sa: "- Ja, du låter väldigt tjock i luftvägarna. Det är du ju inte direkt ensam om nu..." Nå, hon var väldigt vänlig och undersökte allt som gick att undersöka, men trodde inte att det var något värre än en rejäl virusinfektion.. Hem och vila, men först hämta ut den nässpray hon skrev ut på recept åt mig.

På apoteket träffade jag ytterligare en vänlig själ som snabbt expedierade mig den ordinerade sprayen med orden: "- Ja, den här är det hårt tryck på just nu!"

Kom sedan på att jag skulle köpa halstabletter också, och letade upp nån form av sugtablett som ska vara bra för halsont. Receptfrittskassörskan sa glatt, när hon såg tabletterna: "- Ja, de där är väldigt populära just nu!"

Sedan gick jag hem.

Bättre förr?

I mitt förra liv, så blev jag aldrig så här totalt utslagen av en förkylning. Å andra sidan lät jag sällan kroppen få som den ville...

Vaknade jag en morgon med förkylning, så tog jag en alvedon och en dos nässpray, klädde mig i varma kläder och gick till jobbet. Kanske inte lika alert som vanligt, men ändå på plats och utförde mitt arbete med hyfsat resultat. Fyllde jag på med febernedsättande piller under dagen, så brukade det ändå gå ganska bra. Ibland kunde jag sträcka mig till att gå hem tidigare för att vila innan middagen och kvällens aktiviteter - men oftast gick dagarna som vanligt. I absolut nödläge, och då pratar vi feber och någon värre infektion, så kunde jag stanna hemma några dagar. Kanske.

Idag är jag helt sänkt. Av en vanlig sketen bonnförkylning! Jag förstår inte.. Men jag lyder, och det är väl viktigare. Men det finns inte en chans att jag skulle klara av att gå till jobbet i det här skicket. I morse testade jag att gå ut, jag följde dottern ner till badet med packningen. En promenad på typ 5-8 minuter. Väl hemma igen så var jag tvungen att gå och lägga mig. Helt slut.

Och ändå är jag säker på att det jag är drabbad av inte är värre än en vanlig förkylning.
Är det jag som har blivit lat?

Eller är det faktiskt på det viset, att när man väl börjar lyssna på kroppen så blir den så lycklig att den tar igen för alla förlorade år? Det finns liksom ingen återvändo.

Jag tror att det är bra. Men helt säker är jag faktiskt inte.. Inte en sån här dag, när jag hade hoppats på att må bättre...

Som ett brev på posten...

Hela förra veckan hade jag "på-väg-att-bli-sjuk-känningar" i kroppen, och jag försökte vara noggrann med sömn, mat och frisk luft o dagsljus. Inget speciellt hände och jag hade nästan börjat tro att den eventuella infektionen packat ihop för den här gången.

Men inte. När allt blev klart i fredags, med påskrivna papper o allt - så släppte kroppen efter och gav mig en riktigt rejäl dunderförkylning.

Inte alls förvånande. Efter de sista veckornas förhöjda anspänning och myckna framtids-
planerande, så borde jag vara förvissad om att nån form av motreaktion skulle komma. Nuförtiden gör det alltid det.. Men iallafall, det ÄR väldigt trist att ligga här hemma sjuk, när det var så mycket annat jag skulle ägna mig åt... Jo jag vet, min kropp är en mycket klok sådan. Och jag blir en allt bättre lyssnare, så det är helt enkelt bara att acceptera.

Men ändå. Trist.

Att acceptera innebär inte nödvändigtvis att tycka om...

Kul att se mig igen

Känner mig glad idag.

Glad för att jag har fått en hel dags kvalitetstid med min dotter.

Glad för att jag tog möjligheten att delta i en manifestation för de burmesiska munkarnas demokratikamp.

Glad för att jag klarade den sociala ansträngningen i början av veckan, med trötthet som enda biverkning, inte minsta tendens till återfall.

Glad för att jag får så mycket positiv respons på bloggen. Vet nu att det är flera som tassar runt här, utan att lämna spår i kommentarsfunktionen. Det gör inget - jag är bara glad att ni läser! Men det skulle förstås vara kul om ni lämnar ett litet tassavtryck nångång.. :-)

Glad för att jag har vågat fatta bra beslut om mitt framtida yrkesliv.

Glad för att jag fått fler skidalternativ att fundera på till vintern (men än finns det utrymme för fler förslag! Vintern är lång..)

Och extra glad är jag för att min livlina, min "coach" - häromdagen gav mig så mycket feedback att jag blev alldeles vimmelkantig av insikter:

Som stressad och tämligen slutkörd personalchef, med ett akut krisläge på jobbet, så började jag gå till en chefscoach sent på hösten 2004. Han har träffat mig under en lång period. Den han träffade var förvisso väldigt trött och sliten, men ändå en mycket engagerad, effektiv, plikttrogen och seriös yrkeskvinna som så småningom brakade ihop och ramlade långt ner i avgrunden. Under min depression ändrade vi, av naturliga skäl, inriktning på träffarna och samtalen med honom har absolut varit - och är - en stor del i min tillfrisknandeprocess.

Häromdagen sa han att han börjar lära känna en annan sida av mig, än de han sett under den - nu ganska långa - tid jag gått hos honom. En person som inte varit närvarande under de här åren. En person med ett "livligt intellekt och en humanistisk ådra som behöver få utlopp" (han sa faktiskt så..). Och det är ju det jag känner själv. Blev därför så himla glad över att han sa det. Tjolahopp liksom!

Alla delar jag har använt under de senaste åren, är förstås också en del av mig - men det här är liksom ännu mera "av den jag är ämnad att vara". En del av mig som inte har haft utrymme att växa och blivit dränerad av att inte få påfyllning... Nu börjar jag känna mig mer integrerad och hel. Äntligen! Vågar inte ens tänka på hur länge sen det var jag träffade mig... Men det är mycket, mycket länge sen...

Så hallå; - Kul att se mig igen! Jag är efterlängtad, saknad och mycket välkommen!

(vilken egotripp!)

Vardagsless

Humdidum..

Bloggen pockar på att få en riktning. Tror jag fortsätter med ambitionen att ge en glimt av mitt liv. Och mitt liv, som alla andras, innehåller både smått och stort, högt och lågt, djupt och ytligt. Således bryter jag av gårdagens "grattis" med dagens.. Nedan:

Jag hade nog inte tänkt att skriva om min ohälsa. Åtminstone inte redan. Är kanske lite rädd för att det ska upplevas självömkande och beklämmande... Men depressionen har varit så påtagligt närvarande i mitt liv, att jag märker att det blir konstigt om jag låter bli. Den vill göra sig hörd. Månne är det först nu, när den börjar ge vika, som den tål att beskrivas. Och den är en del av mig även om den kommer som en icke välkommen, objuden gäst.

När jag blev sjuk förra hösten så upptäckte jag att jag kände igen tillståndet från tidigare i livet. Jag har nu förstått att jag varit på väg in i depressioner några gånger tidigare, men att jag då med hjälp av ren och skär viljestyrka lyckats hålla den ifrån mig. Under förra året räckte inte viljan till och jag tappade långsamt fotfästet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en starkt bidragande orsak var som för så många andra en orimlig arbetsbörda. Visst kan man i efterhand lasta både mig själv och min arbetsgivare för att inte ha sett utvecklingen. Men det finns ingen enkel förklaring, lite av "hönan eller ägget"..

I början av min sjukdomsperiod så samlade jag på bra stunder och bra dagar. När jag hade flera bra dagar i rad så började jag hoppas på en friskare framtid. Men så fort jag började tro att det vände till det bättre, så kom alltid ett bakslag. Som att ramla ner i ett mörkt hål. Under en lång period visste jag inte om jag vågade tro på bättring överhuvudtaget, men hade inget bättre alternativ än att ändå försöka fortsätta framåt. Och smygande kom så en stadigare grundstämning. Idag räknade jag ut att jag inte haft någon djupare dipp sedan 1 juni. Och faktiskt tror jag nu att själva grundsjukdomen har gett vika och att det som nu återstår att hantera, är att läka från sviterna från den.

En sak som är svår att hantera nu, är att tillåta mig att vara låg. Alltså så där lagom-låg; normal-less liksom. Märker att jag inte riktigt vågar ta in nedstämdheten när jag har en sämre dag, är så himla rädd för att det är depressionen som kommer tillbaka. Samtidigt så kan jag inte längre förlita mig på viljan, så nu tränar jag på att våga möta de sämre dagarna utan att slå på viljekraften. En utmaning kan jag lova.

Så, jag har haft några låga dagar sista veckan. Och det har väl folk i allmänhet? Även utan att ha fått diagnos på ohälsa...?

I morgon fyller min älskade make år. Det blir säkert en bra dag :-)