Kalla saker för dess rätta namn..

Jo, jag får väl erkänna att jag de senaste åren till viss del trott mig vara osårbar.. På ett sätt immun mot att drabbas av återfall i depression. Att allt jag lärt mig, och att alla steg jag tagit efter min sjukdomsperiod, liksom skulle vaccinera mig mot att trilla ner i avgrunden igen..

Men vad ska jag då kalla den här mentala sörjan jag befinner mig i? Den här trögheten? Den här konstanta nedstämdheten?

Nå, det må accepteras. Det finns grader i helvetet... Och genom att lägga till ordet "light" efteråt, så är det lättare att sätta ord på det.

Så är det således. Det är som det är. Och inte behöver det vara värre än så heller.

Back to basic, som sagt..

Stökigt, bökigt och lite smårörigt..

i mitt liv just nu. Vet inte om den här hösten kan jämföras med någon annan jag tidigare varit med om. Men det är som om jag hela tiden lever på gränsen.. Mitt emellan sorg och glädje, mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan eufori och nedstämdhet.. Mellan flow och tröghet..

Och så är det den mörkaste november i mannaminne. Inte den bästa månaden för en som tassar runt sin egen depressionsavgrund. Nu är det återigen "back to basic" som gäller; promenader i det svaga dagsljuset, daglig meditation och yoga. Jag har inte haft en så tung november på flera år. Nog beror det till stor del på brist på ljus, kombinerat med att jag inte kännt mig helt tillfreds med min hela arbetssituation. Har haft en hel del energiläckage, när jag behövt energipåfyllning..

Livet är påtagligt på alla sätt. Mitt i detta liv, så har jag fantastisk medvind i delar av min yrkesgärning. Mindfulnesskurserna går som på räls och förra veckan startades en ny grupp. Och för drygt en vecka sedan sade jag så upp mitt kontrakt med det omställningsföretag jag varit knuten till som underkonsult i över ett år. Jag gjorde det i stark förvissning om att jag nu är redo att gå vidare och att lägga energi och fokus på att utveckla min verksamhet. Som inte är så mycket inriktad på karriär- och omställningar (ej heller jobbcoaching, egentligen), utan helt andra saker..

Med stark förvissning om att när jag får utrymme att lägga energi på rätt saker, så kommer det att gynna både mig, mina relationer, mitt hela liv samt mina affärer..

Och jag är närvarande. Helt och hållet - nästan hela tiden. I ljus och mörker. Det är nog den största och mest påtagliga beskrivningen av den här hösten.

Men varför måste det vara så in i norden mörkt?

Mår...

Usch sånt trist mående! De senaste dagarna har jag stundtals blivit rädd att jag är på väg in i depression igen, och undrar om jag måste bosätta mig i fjällvärlden för att hålla humöret uppe.. (!), men sannolikt är jag bara allmänt påverkad av att vara i min förändring.. Och det samtidigt som modern genomgått sin bypass och dottern varit långt bort i Kina. Eller så har jag pms.

En titt i kalendern talar för det sistnämnda, trots att det borde vara en aning för tidigt. Och då vill jag passa på att klaga högljutt; Det blir ju f-n bara värre med åren! Är det för att man ska börja se fram emot klimakteriet som det är så? Hu, hemska tanke.. Men besvären blir alltmer påtagliga och dyker upp allt tidigare i perioden. Alltså går jag här med sega deppiga tankar, utan någon energi att tala om, uppsvullen, plitig i ansiktet och sur och vresig. Och är på det stora hela en ganska tråkig person att ha att göra med.. I över en vecka!

När jag tänker efter, så har besvären blivit alltmer påtagliga efter min depression. Det är som att min pms hittar spår i kroppen där den märker att det finns utrymme att klänga sig fast...

Men det finns ljusglimtar; Ett matnyttigt infomöte på Stockholms nyföretagarcentrum, som nog leder till att jag får lite skjuts framåt i mina aktiviteter för framtida verksamhetsstart. En fika på Chokladkoppen i G:a Stan och sedan en trevlig lunch med en fd arbetskamrat på likaledes trevligt café Frapino vid Hornstull.

Och det bästa av allt; Maken har just åkt till Arlanda för att hämta hem dottern! Så snart är hela familjen runt mig igen. Då är allt som det ska..

Puss på er!

En mellandag.

Har nån j-a infektion i kroppen, sover dåligt och svettas kopiösa mängder i sömnen. Det borde rimligtvis vara för tidigt för klimakteriet, så nåt annat f-nskap är det. Ursäkta svordomarna, men jag har mått så här i över en vecka nu, och det börjar bli lite långtråkigt. Jag menar; om det är en infektion: Bryt ut! Om det inte är det: Sluta störa mig!

Men jag är klart nöjd med att vi äntligen fått upp hyllan över soffan. Det är verkligen tacknämligt att ha sin man i huset titt som tätt. :-) speciellt när han har energi, en dag när jag inte alls är pigg.

T har också packat upp, och kopplat in, luftrenaren, som jag släpade hem från Ica/posten igår. Nu står den här i hörnet och renar vår luft från kattallergener. Den här familjen reagerar nämligen i olika grad på katter... Trots det har vi 2 älskade innekatter, som gör sitt bästa för att förorena vår inneluft. Nå, sanningen är att vår allergi är av det svagare slaget. Jag antar att vi tycker att fördelarna med kattinnehav är så mycket större än nackdelarna.

Luftrenaren gör ett häftigt jobb. Redan efter några timmar vill jag påstå att luften är bättre i vardagsrummet. Inte en nysning på flera timmar!

I morgon blir lägenheten kattfri igen, efter ett kortare besök av de två grå. För övrigt bara det andra kattbesöket sedan april.. Tilde och Trixie har alltmer blivit Berget-katter. De gånger T har varit i stan sedan april har det varit med hjälp av kattvakt, eller över nåt dygn. Tänk vad tiden går.

Tilde signalerar tydligt att hon tycker att det räcker med lägenhetsvistelse nu. Hon har markerat sitt missnöje bla genom att kissa i yuccapalmen och inne i duschen. Därtill skrek hon genom hela vår frukost; och talade om att hon var UUUUUTTTTTråkad! Vi tror att det hon är mest missnöjd med, är att vi har stängda dörrar till sovrummen. På Berget får hon vara överallt, och sover ALLTID i Ts säng.. Det är svårt att kompensera.

Trixie är frimodigare. Hon tycker om att vara i stan, för att det innebär att det nästan alltid är någon i soffan som kan kela med henne och då är hon nöjd... Hon är i allra högsta grad en njutningslysten katt och soffan är Trixieland.

Det innebär alltså att T är på väg till på Berget återigen. Jag förbereder mig för morgondagens skarv och vet att dagen kommer att medföra en stark tomhetskänsla. Så är det, oavsett hur väl vårt sätt att leva är förankrat i oss.

En skarv blir det alltid.

Vardagsless

Humdidum..

Bloggen pockar på att få en riktning. Tror jag fortsätter med ambitionen att ge en glimt av mitt liv. Och mitt liv, som alla andras, innehåller både smått och stort, högt och lågt, djupt och ytligt. Således bryter jag av gårdagens "grattis" med dagens.. Nedan:

Jag hade nog inte tänkt att skriva om min ohälsa. Åtminstone inte redan. Är kanske lite rädd för att det ska upplevas självömkande och beklämmande... Men depressionen har varit så påtagligt närvarande i mitt liv, att jag märker att det blir konstigt om jag låter bli. Den vill göra sig hörd. Månne är det först nu, när den börjar ge vika, som den tål att beskrivas. Och den är en del av mig även om den kommer som en icke välkommen, objuden gäst.

När jag blev sjuk förra hösten så upptäckte jag att jag kände igen tillståndet från tidigare i livet. Jag har nu förstått att jag varit på väg in i depressioner några gånger tidigare, men att jag då med hjälp av ren och skär viljestyrka lyckats hålla den ifrån mig. Under förra året räckte inte viljan till och jag tappade långsamt fotfästet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en starkt bidragande orsak var som för så många andra en orimlig arbetsbörda. Visst kan man i efterhand lasta både mig själv och min arbetsgivare för att inte ha sett utvecklingen. Men det finns ingen enkel förklaring, lite av "hönan eller ägget"..

I början av min sjukdomsperiod så samlade jag på bra stunder och bra dagar. När jag hade flera bra dagar i rad så började jag hoppas på en friskare framtid. Men så fort jag började tro att det vände till det bättre, så kom alltid ett bakslag. Som att ramla ner i ett mörkt hål. Under en lång period visste jag inte om jag vågade tro på bättring överhuvudtaget, men hade inget bättre alternativ än att ändå försöka fortsätta framåt. Och smygande kom så en stadigare grundstämning. Idag räknade jag ut att jag inte haft någon djupare dipp sedan 1 juni. Och faktiskt tror jag nu att själva grundsjukdomen har gett vika och att det som nu återstår att hantera, är att läka från sviterna från den.

En sak som är svår att hantera nu, är att tillåta mig att vara låg. Alltså så där lagom-låg; normal-less liksom. Märker att jag inte riktigt vågar ta in nedstämdheten när jag har en sämre dag, är så himla rädd för att det är depressionen som kommer tillbaka. Samtidigt så kan jag inte längre förlita mig på viljan, så nu tränar jag på att våga möta de sämre dagarna utan att slå på viljekraften. En utmaning kan jag lova.

Så, jag har haft några låga dagar sista veckan. Och det har väl folk i allmänhet? Även utan att ha fått diagnos på ohälsa...?

I morgon fyller min älskade make år. Det blir säkert en bra dag :-)