Energi.. eller nåja.

Den här veckan tar jag mig i kragen.. Efter att ha tillbringat första stadsveckan i - nästintill - mental och fysisk koma, så har jag nu storstilat startat med mina gamla vanliga morgonrutiner (meditation, yoga) och därtill plussat med en snabb morgonpromenad. Känns lite duktigt och ger energi in i arbetsdagen.

Som den "deadline-personlighet" jag har tendens att vara, så har sannolikt min ökade energi även att göra med att jag i morgon har två uppdrag att genomföra. Först ska jag till en gymnasieskola och hålla en workshop om mindfulness för lärarna - skoj skoj! Jag jobbar gärna mot skolor.. Senare under dagen ska jag presentera mitt upplägg för några kollegor.. Och på måndag infomöte, innan jag försvinner från stan i 10 dagar igen. Börjar således bli lite knappt om tid för allt som behöver göras.

Alltså MÅSTE jag sätta igång. Nu. Nu. Nu. Snart...

Men jag har faktiskt också bokat en läkartid för att ta prover och gå igenom alla mina värden, för att kanske hitta en orsak till denna - i grunden - onormala trötthet. Men mer om tröttheten en annan gång. Här kör vi på vilja - så nu måste jag jobba lite. NU.

Kärlek och energi till er alla!

Skanstullsbroar..

När min dotter var riktigt liten och just börjat på dagis och jag just börjat jobba, så hade jag ungefär 15-20 minuters tunnelbanefärd från den söderförort jag då bodde till min dåvarande arbetsplats mitt i city. Minns att jag uppskattade den restiden för att ställa om från det ena livet till det andra.. Lämnade dottern på dagis och sprang till tunnelbanan med andan i halsen. På kvällarna lämnade jag jobbet och sprang till tunnelbanan..

Själva omställningen skedde ungefär när tåget passerade Skanstullsbron; På morgnarna ändrade jag skepnad från stressad småbarnsmamma med dåligt samvete till stressad yrkeskvinna med dåligt samvete.. På eftermiddagarna skedde förändringen åt motsatta hållet således.

Sedan dess har jag alltid kallat den typ av skarvar för mina "Skanstullbroar". Bodil Jönsson lärde oss småningom att det kallas för "ställtid" och att vi alla behöver det - men för mig har det fortsatt att heta Skanstullsbroar. Nuförtiden har jag lärt mig hantera vardagens förändringar genom att medvetet införa små broar här och där under dagen; mestadels tidsmässiga -men även fysiska. Att alltid promenera hem från kontoret är tex - förutom att ge hälsosam motion - inget annat än mitt sätt att skapa en skanstullsbro mellan de olika sammanhangen.

Att transformeras från en sommarledig skogsbo till en arbetande stadsbo innehåller alltid visst motstånd. Det här året är inget undantag - det känns som om Skanstullsbron är oändligt lång och det går väldigt väldigt trögt att ta sig över den...

Men igår så passerade jag och maken - på riktigt - Skanstullbron och upplevde en Leonard Cohen-konsert som var magisk... Helt och hållet kärlek!

Sådant underlättar.

Puss på er!

Mindfulness på Berget

Häromdagen slog det mig att jag nog i hela mitt liv har sökt enskildhet, stillhet och tystnad. Kanske en naturlig följd av att vara yngst i en stor - hyfsat bullrig - familj, men ändå.. Minnena från otaliga skogspromenader som barn och tidiga sommarmorgnar i hästhagen, kom över mig som kristallklara pusselbitar.. Att lufsa runt i skogen har alltid givit mig sinnesfrid och återhämtning. Och jag har faktiskt alltid kunnat sitta stilla - och bara vara - med fokus inåt.. speciellt i kontakt med naturen. Idag vet jag att jag tidigt utvecklade en form av meditation, inte alls olik den jag idag utövar.

En helt annan story är att jag inte alltid har gillat den här sidan hos mig, utan har likställt denna längtan efter stillhet med en - icke accepterad - handlingsförlamning.. Jag tyckte att jag borde vara på nåt annat sätt. På samma tema som att jag länge försökte leva upp till bilden av en social, utåtriktad - extrovert - person. Det var förresten inte alls längesedan som jag hörde en kurskamrat beskriva mig som introvert, och jag minns hur förbluffad jag blev över att det var så hon såg mig.. Jag? Men sedan: vilken lättnad. Hon hade sett mig precis som den jag är.. Jo, jag är ganska inåtvänd, reflekterande och - stundtals - tyst. När jag kunde acceptera att det är den jag är, så blev allt så mycket lättare. Och att se hur jag alltid sökt sociala yrken för att få utlopp för den sidan hos mig, och samtidigt förstå att just därför blev mitt behov av enskildhet utanför jobbet än större. Så viktigt att tillåta sig att vara just precis den man är; Jag är tillräckligt bra som jag är.. Och att ingenting är hugget i sten. Ibland är jag supersocial, och ibland inte. Det får vara så.

Så nu tillbringar jag de sista veckorna av ledigheten åt att samla kraft, fylla på mina reserver för att sedan möta höstens många utmaningar förberedd på bästa möjliga sätt. Morgnarna inleds med långa, långsamma yogapass med efterföljande "sittande". Sedan följer långsamma frukostar, långa skogspromenader, långsamma joggingpass (jo, faktiskt - nystart efter över 2 års "inte-springa"), långa och djupa samtal med maken.. Och försöker vara helt närvarande på vårt älskade Berget. Här och nu, just den här stunden..

Det kan inte vara så mycket bättre än så här.

Såg ni annonsen i DN igår?

Stökigt, bökigt och lite smårörigt..

i mitt liv just nu. Vet inte om den här hösten kan jämföras med någon annan jag tidigare varit med om. Men det är som om jag hela tiden lever på gränsen.. Mitt emellan sorg och glädje, mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan eufori och nedstämdhet.. Mellan flow och tröghet..

Och så är det den mörkaste november i mannaminne. Inte den bästa månaden för en som tassar runt sin egen depressionsavgrund. Nu är det återigen "back to basic" som gäller; promenader i det svaga dagsljuset, daglig meditation och yoga. Jag har inte haft en så tung november på flera år. Nog beror det till stor del på brist på ljus, kombinerat med att jag inte kännt mig helt tillfreds med min hela arbetssituation. Har haft en hel del energiläckage, när jag behövt energipåfyllning..

Livet är påtagligt på alla sätt. Mitt i detta liv, så har jag fantastisk medvind i delar av min yrkesgärning. Mindfulnesskurserna går som på räls och förra veckan startades en ny grupp. Och för drygt en vecka sedan sade jag så upp mitt kontrakt med det omställningsföretag jag varit knuten till som underkonsult i över ett år. Jag gjorde det i stark förvissning om att jag nu är redo att gå vidare och att lägga energi och fokus på att utveckla min verksamhet. Som inte är så mycket inriktad på karriär- och omställningar (ej heller jobbcoaching, egentligen), utan helt andra saker..

Med stark förvissning om att när jag får utrymme att lägga energi på rätt saker, så kommer det att gynna både mig, mina relationer, mitt hela liv samt mina affärer..

Och jag är närvarande. Helt och hållet - nästan hela tiden. I ljus och mörker. Det är nog den största och mest påtagliga beskrivningen av den här hösten.

Men varför måste det vara så in i norden mörkt?

Reträtt!

Om några timmar går tåget till Ludvika, där jag ska tillbringa de närmaste 5 dagarna tillsammans med andra mindfulnessbitna människor. Melissa Blacker från Center for Mindfulness i Massachusetts håller i retreaten, den här gången tillsammans med sin man: David Rynick. Extra spännande att han - förutom att han är meditationslärare, även är verksam som coach. Intressant för en sådan som mig...

För övrigt är kroppen fortfarande inte helt pigg, jag vet just inte varför... Men solen skiner, familjen är omkring mig och snart ska jag - återigen - få fördjupa mig i mitt mindfulness-utövande! Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre.

Åter på bloggen efter helgen. Puss!

Och tiden går..

Min ambition med bloggen var en gång i tiden att uppdatera den ofta. Om inte dagligen - så åtminstone varannan dag. Jag inser att det går sådär.. Men skyller på att jag gör en massa annat. Vilken vecka som helst så läggs en länk till min hemsida upp här också, så att ni alla kan ta del av min nystartade verksamhet som coach och konsult... Snart. Ska bara...

Ägnar nu dagarna åt att skriva affärsplan, göra budget, ringa och maila kontakter, teckna företagsförsäkringar, formulera erbjudanden, prissätta tjänster och fila på presentationer. Känner mig taggad och sugen och blev nästan besviken när jag fick svar med vändande mail från en presumtiv kund, med beskedet att de gärna träffar mig för ett ev samarbete, men inte har tid förrän tidigast i början av maj.. Vilket ju faktiskt är ganska snart, men just då kände jag att jag vill börja NU. Eller åtminstone i morgon... Nåväl, flera möten bokade och jag är full av tillförsikt inför framtiden.

Och fortsätter envist att utöva mindfulness.. På tal om det: - Jag har anmält mig till 8-dagarsretreaten! Iihh.. Ska bli oerhört spännande att se hur det är att vara tyst i 8 dagar, utan kontakt med omvärlden (ej heller familjen, vilket är det jag är mest nervös för). Så jag kan förvarna redan nu att perioden 9-17 maj, så kommer den lilla bloggen att ligga i träda.

Jojo.

Vår!

Så härligt det är ute! Och det verkar äntligen som om min förkylning börjar ge sig. Tack för möjligheten att andas genom näsan, typ... Det finns så mycket att vara lycklig över. :-)

I övrigt funderar jag seriöst på om jag ska våga åka iväg på en 8 dagars retreat i maj, som jag blivit rekommenderad. Känner ett starkt sug efter att testa en längre tyst retreat, för att fördjupa mig i meditation. Det börjar bli dags att utveckla mitt mindfulnessutövande ytterligare och nästa steg är ganska uppenbart. Men jag är samtidigt inte helt säker på om jag klarar av att vara utan kontakt med familjen under hela 8 dagar.. Eller, rättare sagt, om jag är mogen för det redan nu (?). Å andra sidan ligger den här rätt i tid. Och någon gång ska ju vara den första...

Funderar.

Acceptans

Inom mindfulness är acceptans ett centralt begrepp. Att acceptera det som är, innebär att vi väljer att se både vår inre och yttre verklighet utan att fly, undvika, förvränga eller döma den. Att acceptera betyder inte att man ger upp eller ger efter. Tvärtom, genom att acceptera, så ger man sig själv utrymme att välja förhållningssätt. Som Anna Kåver skriver i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans; "Ett accepterande förhållningssätt betyder inte att vi avstår från att söka förändring i en svår situation, utan att vi slutar föra krig mot tillvaron och oss själva."

Den boken har betytt väldigt mycket för mig.

Jag är en person som hela mitt liv har varit snabb på att döma mig, oavsett vad det gäller. Jag har inte alltid accepterat mina tankar, känslor eller kroppsförnimmelser - utan har hellre lagt ner enormt mycket energi på att försöka tänka annorlunda ("seså, så där kan jag väl inte tänka heller") att känna på ett annat sätt ("usch vilken hemsk känsla, känn något annat istället!") och att få kroppen att glömma huvudvärken, tröttheten eller ryggstelheten.. ("ta en ipren, vettja!")

Nu försöker jag lära mig att alla känslor, tankar och kroppsförnimmelser är tillåtna. De finns där av någon anledning och man behöver inte alltid analysera dem. Att just en tanke eller känsla dyker upp betyder ingenting annat än att den finns här och nu. Jag har märkt att om jag accepterar saker och ting som de är, så är det också lättare att så småningom se med klarare ögon vilka valmöjligheterna är. Om jag istället lägger locket på, så går all ansträngning åt att låta locket ligga kvar och då kommer tröttheten att ta över. Och då finns det inte en chans att jag ska kunna göra medvetna val.

Det var först när jag accepterade att jag var sjuk, som jag också kunde börja undersöka olika förhållningssätt till min sjukdom. Acceptansen gav mig valmöjligheter. Innan dess hade jag kämpat emot med all min viljekraft, vilket till slut inte längre var möjligt...

Nu har jag återigen kommit ifatt en insikt. Konstaterar att jag är i obalans, vilket jag har varit sedan förra helgen. Men först idag insåg jag att jag faktiskt har en liten dipp igen. Fram tills nu har jag ansträngt mig för att försöka leta efter kraften och energin, och har kämpat emot det som jag så gärna vill slippa. Nåväl, jag får således acceptera att jag inte mår så bra för tillfället.

Back to basic är det som gäller nu. För min del handlar det om minst en timmes promenad om dagen. Daglig meditation är ett måste. Får jag därtill in en stunds yoga åtminstone varannan dag, så är det optimalt. I övrigt inga andra aktiviteter förutom de som har med mitt framtida yrkesutövande att göra. Nu vill jag hitta hem igen, så jag kan fortsätta på min väg mot ett friskare liv.

Svanarna är från dagens promenad vid Årstaviken.