Reträtt!

Om några timmar går tåget till Ludvika, där jag ska tillbringa de närmaste 5 dagarna tillsammans med andra mindfulnessbitna människor. Melissa Blacker från Center for Mindfulness i Massachusetts håller i retreaten, den här gången tillsammans med sin man: David Rynick. Extra spännande att han - förutom att han är meditationslärare, även är verksam som coach. Intressant för en sådan som mig...

För övrigt är kroppen fortfarande inte helt pigg, jag vet just inte varför... Men solen skiner, familjen är omkring mig och snart ska jag - återigen - få fördjupa mig i mitt mindfulness-utövande! Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre.

Åter på bloggen efter helgen. Puss!

Mera simhopp...

Men sen är OS slut. Måste erkänna att det känns skönt. Det har varit kluvna känslor här under de sista veckorna. Men, som sagt, nu är det över.

Dock. Först så måste ni ju bara se detta!

Jag såg Matthew Mitcham i Brasilien 2004. En liten söt grabb.. En charmör onekligen. Och någon som funnits med i dotterns kontaktlista sedan dess. Nog var han fantastiskt duktig, men inte kunde jag ana att han skulle knäcka kineserna och ta guld. Och kolla glädjetårarna! Det har skvätt här hemma också...

Elina i OS-final!

Jag vaknade upp i morse, och insåg att jag missat det här årets stora simhoppshändelse.. Anna må ursäkta, men att Elina - som jag har följt så många år - har gått till final i simhoppets formel1 (höga hopp), är stort. Mycket stort! Sista gången det hände, var på Ulrika Knapes tid.

Jag har sovit oroligt i natt och drömt att jag fått sms från Kina (Elinas mamma är där) och hade tänkt se semifinalen kl 4. Men bestämde mig för att jag behövde de timmarnas sömn istället. Nu har jag sett hoppen i efterhand och sitter här med tårar i ögonen.

Det är så himla stort. Och jag är så glad för Cs skull, som inte hade biljetter till försök och semifinal, men som lyckats få biljetter till finalen. För fyra år sedan hade jag sällskap av C på en läktare i Brasilien, då jag fick uppleva min dotters uvm-medalj. Nu önskar jag att suttit på en läktare i Peking...

Och jag förbannar momsinformationen på skatteverket, som jag har anmält mig till i eftermiddag. Mitt under finalen..

Jaja. Stort grattis till Elina och en varm kram till C!

Ljusare tider...

Eftermiddag över Årstaviken.

Tänk, jag har alltid trott att det inte går att ta kort i motljus... Och så visar det sig att min mobilkamera klarar det galant! Känner mig smått besatt av att hitta solmotiv, förmodligen för att mitt behov av sol är så stort efter en - till stora delar - mörk och grå vinter.

Dagarna går och det har varit svårt att uppdatera den lilla bloggen. Mors hjärtoperation, dotterns Kinavistelse och mina egna kursdagar har tagit det utrymme som funnits.

Lättnaden över en lyckad operation är stor. Det var först efteråt som jag förstod hur stor plats oron tog i mig.. Och hur oerhört skönt det var att få beskedet: "operationen har gått bra"!

Nu fokuseras nerverna på morgondagens tävlingar. Långt där borta i Peking... Usch, det är svårt med avstånd. Men i morgon vid den här tiden, så vet vi hur OS-kvalet gått. Dottern har låtit glad och motiverad via sms/Skype/chatt, så nu återstår bara att hålla tummarna. Puh, liksom.

Simförbundets hemsida är hyfsat uppdaterad om tävlingarna.

Grattis Martina, Elina, Christoffer och Anna!

När idrott är som bäst, så berör den in i själen..

Jag har haft en sådan helg. I simhoppets tecken.

Vi har levt med den här sporten i tio år. De simhoppare som idag är på elitnivå har varit små skitungar som funnits i - och runt omkring vår familj - med tofsar i håret, med för stora skrynkliga badbyxor/baddräkter och darriga små spagettiben.. Igår tog en av dem en guldmedalj! Och när jag kramade om mamman, så kände jag glädjen, stoltheten och alla år av nervositet och stöttande. Blev så berörd..

För att inte tala om stoltheten, lättnaden och glädjen jag känner när jag ser dottern i de här sammanhangen. Alla minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år av träning, kämpande, svett och tårar - får sin belöning, Den här helgen i form av en bronsmedalj!

Och så idag då. Den här lilla tanige skånske grabben, som redan som liten var ett hjärtekrossande charmtroll, med en makalös känsla för simhopp och som har funnits med i alla simhoppssammanhang jag varit med på. Dagens tävling var en rysare utan dess like. Och jag var nog inte ensam om att bli rörd till tårar..

Dessutom. En av dotterns bästa vänner, en fd simhoppartjej som valde fotbollen före simhoppet, har blivit uttagen i seniorlandslaget i fotboll!

Alla dessa "skitungar". Helt otroligt.

Jag tillägnar det här inlägget fyra fantastiska ungdomar, samt alla andra idrottande ungdomar, och deras föräldrar, för all tid och engagemang de lägger ner. För min del kan jag idag säga att det är värt det. Varenda stund.

Det var värst...

Inte för att jag vet vem Göran Eriksson i Kalmar är, men han måste vara en trevlig typ...

Kolla in här
Skrolla sedan i höger spalt en aning nedåt, och läs hans förslag på vilka som ska få utmärkelser för årets osv...

Tack Göran! Du är dagens hjälte i den här familjen... :-)

Sann idrottsglädje

Jo. Jag var ju där. Och blev så rörd, glad och lättad i sinnet. Det är något speciellt att se äkta glädje i idrottssammanhang, oavsett hur liten tävlingen är.. Idag var en sån dag. Och jag sänder idag mina varmaste välgångsönskningar till en imponerande idrottskvinna, och hennes minst lika imponerande partner!