Skogstrygg

Idag, när jag mest strövade omkring på måfå, så slog det mig hur trygg jag känner mig i skogen. Jag har nog alltid gjort det, även när jag var barn. I den här skogen har jag nu vandrat runt i 7 år och känner mig alltigenom hemma. Ibland snurrar jag runt och går nästan vilse, men hittills har jag alltid kommit ut igen. Inte alltid på samma ställe som jag trott, men ändå..

Trygg alltså. Inga troll, inga ormar, inga andra vilda djur.. Min egen skog.

Mindfulness på Berget

Häromdagen slog det mig att jag nog i hela mitt liv har sökt enskildhet, stillhet och tystnad. Kanske en naturlig följd av att vara yngst i en stor - hyfsat bullrig - familj, men ändå.. Minnena från otaliga skogspromenader som barn och tidiga sommarmorgnar i hästhagen, kom över mig som kristallklara pusselbitar.. Att lufsa runt i skogen har alltid givit mig sinnesfrid och återhämtning. Och jag har faktiskt alltid kunnat sitta stilla - och bara vara - med fokus inåt.. speciellt i kontakt med naturen. Idag vet jag att jag tidigt utvecklade en form av meditation, inte alls olik den jag idag utövar.

En helt annan story är att jag inte alltid har gillat den här sidan hos mig, utan har likställt denna längtan efter stillhet med en - icke accepterad - handlingsförlamning.. Jag tyckte att jag borde vara på nåt annat sätt. På samma tema som att jag länge försökte leva upp till bilden av en social, utåtriktad - extrovert - person. Det var förresten inte alls längesedan som jag hörde en kurskamrat beskriva mig som introvert, och jag minns hur förbluffad jag blev över att det var så hon såg mig.. Jag? Men sedan: vilken lättnad. Hon hade sett mig precis som den jag är.. Jo, jag är ganska inåtvänd, reflekterande och - stundtals - tyst. När jag kunde acceptera att det är den jag är, så blev allt så mycket lättare. Och att se hur jag alltid sökt sociala yrken för att få utlopp för den sidan hos mig, och samtidigt förstå att just därför blev mitt behov av enskildhet utanför jobbet än större. Så viktigt att tillåta sig att vara just precis den man är; Jag är tillräckligt bra som jag är.. Och att ingenting är hugget i sten. Ibland är jag supersocial, och ibland inte. Det får vara så.

Så nu tillbringar jag de sista veckorna av ledigheten åt att samla kraft, fylla på mina reserver för att sedan möta höstens många utmaningar förberedd på bästa möjliga sätt. Morgnarna inleds med långa, långsamma yogapass med efterföljande "sittande". Sedan följer långsamma frukostar, långa skogspromenader, långsamma joggingpass (jo, faktiskt - nystart efter över 2 års "inte-springa"), långa och djupa samtal med maken.. Och försöker vara helt närvarande på vårt älskade Berget. Här och nu, just den här stunden..

Det kan inte vara så mycket bättre än så här.

Årskrönika och nystart

Sådärja, nu åkte datorn på. För första gången på två veckor.. (jo, det är sant. De av er som sett mig passera lite på Facebook kan veta att där är jag mestadels via mobilen.. men datorn har varit av. Jojomensan! )

Tror nog inte att det blir så mycket till årskrönika den här gången. 2009 passerade förbi som ett riktigt bra år för mig, men slutade med några riktigt trötta och låga månader - och jag har inte så mycket att tillägga. Men visst, året innehöll bla några trevliga resor: En riktigt mysig aprilweekend i Barcelona med maken (för övrigt ett tioårsfirande!) och en härligt varm och rolig julivecka i Rom med dottern. Därtill några avkopplande veckor på Berget i somras med planterandet av en syrenhäck som extra minnesvärt.
Yrkesmässigt ett mycket bra år, förstås. Företaget har gått runt och jag har under året blivit certifierad ICF-coach, samt utbildat mig till lärare i Mindfulness Based Stress Reduction (mindfulnesslärare, om ni hellre föredrar det..).

Avslutade året med en tyst retreat på Gaia House, i underbart vackra Devon, i England. Mycket nyttigt och välgörande. Om än kallt, obekvämt och en hemlängtande.. Kan dock inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta året på och det gav verkligen mersmak.

Sammanfattningsvis har 2009 gett mig inkomster, insikter och ytterligare bekräftelser på att jag är på rätt väg. Och det är ju inte så illa.

Det här nya året mjukstartade jag med en nästanvecka på Berget i rekordkyla och obeskrivligt vackra dagar.. Att promenera i en tyst vinterskog, fullt påpälsad i strålande sol och arton minusgrader - är att på något sätt leva fullständigt, totalt närvarande. Dagarna med maken på Berget innebar också en stilla samvaro, med långa samtal och gemensamhet som är värt sin vikt i guld. Så oerhört välgörande och privilegierat att tex kura skymning i soffan och titta ut på det blå ljuset och samtala i takt med tankebanorna.. Att liksom få prata klart samtidigt som en gnistrande klar stjärnhimmel breder ut sig över skogen.. Sannerligen både kvantitets- och kvalitetstid på samma gång.

Nu har vi återvänt till stan. För en gång skull känner jag mig färdig med ledigheten och ser - med stor tillförsikt och spänning - fram emot att starta det här året, både yrkesmässigt och privat. Har så mycket ny energi och nya tankebanor som nu ska kanaliseras och testas. Känns oerhört spännande och inspirerande...

2010 - här kommer jag!

"Det blir inte bättre än så här"

Den här Bergethelgen var fylld av naturupplevelser må jag säga!

Om jag låter bli att nämna det självklara i att jag njuter till fullo av ett fantastiskt sommarväder, så återstår så mycket mera:

- Som tidiga morgnar med yoga och meditation utomhus, på "plattan" med utsikt över dalen.. Med fågelkvittor och svag morgonsol. Helt sagolikt.

- Som räddade ormar, ödlor och grodor - katternas bidrag till hushållet. Som tur är är djuren oftast oskadade och då är det ju bara att bära iväg dem ut i naturen igen. (Jag slapp den döda fågelungen..)

- Som att se hjortar var man än vänder sig. De är så vanliga att man knappt reagerar längre. Förutom med ilska när de ätit upp något nyplanerat,förstås. Men den här helgen verkar de haft fullt upp med annan mat..

- Som att gå vilse i skogen.. Och stå öga mot öga med en grävling. Hann till och med få upp mobilen och filma den. Och slutade därtill vara vilse ganska snabbt. Förr eller senare tar skogen slut, åtminstone om man går åt rätt håll. Och det gjorde jag.

- Som att bada med tusentals grodyngel! Det låter äckligare än vad det var, åtminstone när man simmat ut en bit. Ynglen rörde sig nära stranden. Men jag har aldrig varit med om liknande. Det går nästan inte att beskriva. Och bortsett från alla dessa (tusentals? hundratusentals?) wannabe-grodor, så var vattnet helt underbart. Att bada i en avskild liten sjö, långt in i skogen och långt bortom all civilisation - är något att notera på sin "det blir inte bättre än så här - lista"!

Jo. Helgen var underbar. Och idag har det varit lite knöligt att få till en fungerande stadstillvaro. En klassisk skarv.

Men i morgon är jag säkert i fas igen.

Back on track

Sådär... Åter i stan efter att ha legat nerbäddad hela påskhelgen på Berget. Lite förvånande faktiskt, jag kände mig återhämtad innan jag åkte och var inte beredd på att bli däckad igen. Men jag fick iallafall välbehövlig vila och känner mig nu en aning bättre.

Att vila på landet är något helt annat än att vila i stan. Här finns alltid något som pockar; en diskmaskin som ska plockas ur; en tvätt som behöver tvättas; mat som ska lagas; telefonsamtal som ska ringas; lite plock och lite ditt och datt..

När jag kommer till Berget, så är det som om proppen går ur helt. Jag lägger mig helt enkelt ner och tillåter mig att vila. Och blir antingen sjuk - som nu - eller vederkvickt. Jag sover aldrig så mycket som jag gör där, eller läser.. och somnar över boken. När som helst under dagen... Och nu behövde jag uppenbarligen vilan.

De där långa skogspromenaderna får jag väl ta vid ett annat tillfälle. De två sista dagarna har ändå inte varit så promenadvänliga, med all snö som har vräkt ned i ett konstant flöde.

Så glad jag är att jag valde tåg istället för bil den här gången. Bara vetskapen att behöva halka sig fram på E4an tillsammans med alla andra hemvändande Stockholmare ger mig rysningar. Det var nog illa att ta sig de 14 kilometrarna på oplogade vägar fram till tågstationen idag...

Jag tillhör de som tycker om snö och vinter. Men vid rätt tidpunkt... Känns lite fel nu. Jag menar, var det inte tussilagovarning förra veckan? Jaja. Snö på landet är hursomhelst något speciellt. Det blir så ljust och nästan surrealistiskt tyst.

Och alltid vackert.

Åter i stan

Ingen rolig bilfärd hem från landet idag. Berget visade sig - som alltid - från sin allra charmigaste sida just innan jag skulle åka. Och man kunde nästa ana en solglimt bakom molnen...

Nå, jag slet mig därifrån och fick ta sats med full gas uppför den oplogade vägen. Sedan började en ganska ansträngande färd. Sådant här väglag kräver totalfokus, inte bara på min egen körning utan nästan ännu mer på andras.. Såg flera bilar slira runt i mittsträngen på småvägarna mellan Vingåker och Eskilstuna. För att inte tala om hur otäckt det blir att möta långtradare på en väg som är flera meter smalare än vanligt.

Men allt gick bra och det var en lugn och fin trafik resten av resan.

Nytt år, nya tag...

Återkommer!

Tomte på loftet?

Vi har en gammal lada på landet, med höskulle och allt. Idag upptäckte maken att något var annorlunda uppe på loftet.. Och titta; En hyresgäst!