Jo, jag får väl erkänna att jag de senaste åren till viss del trott mig vara osårbar.. På ett sätt immun mot att drabbas av återfall i depression. Att allt jag lärt mig, och att alla steg jag tagit efter min sjukdomsperiod, liksom skulle vaccinera mig mot att trilla ner i avgrunden igen..
Men vad ska jag då kalla den här mentala sörjan jag befinner mig i? Den här trögheten? Den här konstanta nedstämdheten?
Nå, det må accepteras. Det finns grader i helvetet... Och genom att lägga till ordet "light" efteråt, så är det lättare att sätta ord på det.
Så är det således. Det är som det är. Och inte behöver det vara värre än så heller.
Back to basic, som sagt..
En plats för mina stundtals osorterade tankar och reflexioner om livet. Jag strävar efter att leva i nuet och att vara i ett med denna resa som kallas "livet".
Visar inlägg med etikett depression. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett depression. Visa alla inlägg
måndag 30 november 2009
måndag 3 mars 2008
Om depression i september 2007
Ett inlägg som av någon anledning skrevs utan att publiceras. Jag tycker dock att det håller för mina trogna bloggläsare. Så varsågoda; mina tankar i september 2007:
Jag brukar aldrig köpa Amelia. Men förra veckan gjorde jag det och läste intresserat och grundligt igenom hela bilagan om bröstcancer. Den var lätt att ta till sig och blandade framtidstro med djupaste allvar och insikt om att det är en dödlig sjukdom.
Jag blev berörd. Och blev lite förvånad över det. Men insåg plötsligt att det som berörde mig, var alla likheter med min egen sjukdom. Och blev samtidigt beklämd över hur lite allmänheten faktiskt vet om depression. Depression är också en allvarlig sjukdom, som kan leda till döden, och som har ungefär lika höga insjuknandetal som bröstcancer per år.. Det finns idag mycket forskning och kunskap om depressioner, så man skulle mycket väl kunna ha en bilaga i Amelia, eller vilken tidning som helst om depressioner - med ungefär samma innehåll. Jo, faktiskt.
Men själens sjukdomar glöms kanske bort, eller göms? Många gånger leder ett insjuknande i cancer, även till depression - så kunskaperna borde lyftas. Och lyftas bort från alla dessa fördomsfulla artiklar i kvällstidningarna.
Ska försöka redogöra för det jag vet hittills. Kunskapen har jag, men ämnet ligger kanske för nära för att kunna redogöras för helt objektivt. Nå, det här är ju MIN blogg.
Det föreligger en skillnad mellan depression och utmattningssyndrom, som är det vetenskapliga namnet för det som i dagligt tal kallas för "utbrändhet". Skillnaden ligger framför allt i graden av nedstämdhet. Och idag tyder alltmer på att man också har hittat den biologiska skillnaden, enligt en nyligen publicerad rapport från Karolinska institutet.
Men det råder också ett samband; då obehandlade utmattningssyndrom KAN leda till ett insjuknande i depression. I de fallen, så föreligger alltså en multidiagnos. Där depressionen måste behandlas som en depression, samtidigt som det som utlöst utmattningssyndromen bör behandlas parallellt.
I mitt fall, så finns en sårbarhet för depression, jag har dock aldrig insjuknat i en depression tidigare i mitt liv - men jag har haft flera depressionsliknande tillstånd, som så småningom har gått över. Man har kunnat se sambandet mellan stress och depressioner tydligt. Föreligger sårbarhet för depressioner, så är långvarig stress en mycket stark riskfaktor för att en måttlig eller djup depression ska bryta ut.
Man diagnostiserar depressioner genom en helhetsbedömning, samt en självskattningsskala. Många tecken är detsamma som för utmattningssyndrom, men det som starkast särskiljer de olika sjukdomstillstånden, är graden av nedstämdhet, hopplöshet och känsla av meningslöshet som alltid är starkt framträdande hos en person med depression. En deprimerad person kan också minska kraftigt i vikt, vilket aldrig eller sällan händer med en persom som har utmattningstsyndrom.
Att jag vill klargöra det här är för att det har varit viktigt för mig att förstå min sjukdom och att inte blanda ihop den med andra. Men i dagligt tal, så säger jag nog att "jag gick in i väggen och blev sjukskriven för depression". Vilket är helt sant, men inte hela bilden.
Jag har haft tur, som har haft en förstående arbetsgivare, klok doktor och likaså klok coach under resans gång. Jag har fått styra väldigt mycket av min rehabilitering själv, vilket har varit oerhört viktigt för min självkänsla - då jag i grunden har kunskaperna själv.
Min depression klassades som "måttlig", alltså lite mer allvarlig än "lätt" men inte riktigt lika illa som "svår". Jag gjorde två bedömningar under min sjukdom, den första visade någonstans i mitten av skalan. Den andra, som jag gjorde efter att ha försökt självbehandla mig i 6 månader, visade en klar försämring och var det som slutligen avgjorde att jag började medicinera. Under den perioden tassade jag på gränsen till "svår" och skrämdes av hur jag plötsligt så klart kunde se varför människor inte längre orkar leva... Jag upplevde mig aldrig som självmordsbenägen, men jag kunde plötsligt förstå de som var det. Och det skrämde mig så till den milda grad att jag under en lång period undvek kanten på tunnelbaneperrongen, gick inte gärna på broar eller hade andra små fobier för att undvika sådant som kunde trigga detta nattsvarta i mig.
Under den perioden var kommentarer som "ryck upp dig" eller "tänk positivt" svåra att hantera. De skuldbelade mera än lyfte, eftersom jag verkligen inget hellre ville än att rycka upp mig.. Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte. Det funkar nog bara om man är närmare friskheten än vad jag var då. För mig var dagliga rutiner a och o. Jag gick upp varje morgon o åt frukost med dottern. Och såg till att fylla varje dag med någonting som jag visste att jag brukar tycka om, även om det var svårt att just då känna lust. Men jag tänkte att om jag fyller på med bra saker, så kanske det en dag vänder..
Och det gjorde det ju.. Tack och lov. Jag är innerligt tacksam över att den perioden är bakom mig nu. Den värsta.. Nu ser jag framåt.
Jag brukar aldrig köpa Amelia. Men förra veckan gjorde jag det och läste intresserat och grundligt igenom hela bilagan om bröstcancer. Den var lätt att ta till sig och blandade framtidstro med djupaste allvar och insikt om att det är en dödlig sjukdom.
Jag blev berörd. Och blev lite förvånad över det. Men insåg plötsligt att det som berörde mig, var alla likheter med min egen sjukdom. Och blev samtidigt beklämd över hur lite allmänheten faktiskt vet om depression. Depression är också en allvarlig sjukdom, som kan leda till döden, och som har ungefär lika höga insjuknandetal som bröstcancer per år.. Det finns idag mycket forskning och kunskap om depressioner, så man skulle mycket väl kunna ha en bilaga i Amelia, eller vilken tidning som helst om depressioner - med ungefär samma innehåll. Jo, faktiskt.
Men själens sjukdomar glöms kanske bort, eller göms? Många gånger leder ett insjuknande i cancer, även till depression - så kunskaperna borde lyftas. Och lyftas bort från alla dessa fördomsfulla artiklar i kvällstidningarna.
Ska försöka redogöra för det jag vet hittills. Kunskapen har jag, men ämnet ligger kanske för nära för att kunna redogöras för helt objektivt. Nå, det här är ju MIN blogg.
Det föreligger en skillnad mellan depression och utmattningssyndrom, som är det vetenskapliga namnet för det som i dagligt tal kallas för "utbrändhet". Skillnaden ligger framför allt i graden av nedstämdhet. Och idag tyder alltmer på att man också har hittat den biologiska skillnaden, enligt en nyligen publicerad rapport från Karolinska institutet.
Men det råder också ett samband; då obehandlade utmattningssyndrom KAN leda till ett insjuknande i depression. I de fallen, så föreligger alltså en multidiagnos. Där depressionen måste behandlas som en depression, samtidigt som det som utlöst utmattningssyndromen bör behandlas parallellt.
I mitt fall, så finns en sårbarhet för depression, jag har dock aldrig insjuknat i en depression tidigare i mitt liv - men jag har haft flera depressionsliknande tillstånd, som så småningom har gått över. Man har kunnat se sambandet mellan stress och depressioner tydligt. Föreligger sårbarhet för depressioner, så är långvarig stress en mycket stark riskfaktor för att en måttlig eller djup depression ska bryta ut.
Man diagnostiserar depressioner genom en helhetsbedömning, samt en självskattningsskala. Många tecken är detsamma som för utmattningssyndrom, men det som starkast särskiljer de olika sjukdomstillstånden, är graden av nedstämdhet, hopplöshet och känsla av meningslöshet som alltid är starkt framträdande hos en person med depression. En deprimerad person kan också minska kraftigt i vikt, vilket aldrig eller sällan händer med en persom som har utmattningstsyndrom.
Att jag vill klargöra det här är för att det har varit viktigt för mig att förstå min sjukdom och att inte blanda ihop den med andra. Men i dagligt tal, så säger jag nog att "jag gick in i väggen och blev sjukskriven för depression". Vilket är helt sant, men inte hela bilden.
Jag har haft tur, som har haft en förstående arbetsgivare, klok doktor och likaså klok coach under resans gång. Jag har fått styra väldigt mycket av min rehabilitering själv, vilket har varit oerhört viktigt för min självkänsla - då jag i grunden har kunskaperna själv.
Min depression klassades som "måttlig", alltså lite mer allvarlig än "lätt" men inte riktigt lika illa som "svår". Jag gjorde två bedömningar under min sjukdom, den första visade någonstans i mitten av skalan. Den andra, som jag gjorde efter att ha försökt självbehandla mig i 6 månader, visade en klar försämring och var det som slutligen avgjorde att jag började medicinera. Under den perioden tassade jag på gränsen till "svår" och skrämdes av hur jag plötsligt så klart kunde se varför människor inte längre orkar leva... Jag upplevde mig aldrig som självmordsbenägen, men jag kunde plötsligt förstå de som var det. Och det skrämde mig så till den milda grad att jag under en lång period undvek kanten på tunnelbaneperrongen, gick inte gärna på broar eller hade andra små fobier för att undvika sådant som kunde trigga detta nattsvarta i mig.
Under den perioden var kommentarer som "ryck upp dig" eller "tänk positivt" svåra att hantera. De skuldbelade mera än lyfte, eftersom jag verkligen inget hellre ville än att rycka upp mig.. Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte. Det funkar nog bara om man är närmare friskheten än vad jag var då. För mig var dagliga rutiner a och o. Jag gick upp varje morgon o åt frukost med dottern. Och såg till att fylla varje dag med någonting som jag visste att jag brukar tycka om, även om det var svårt att just då känna lust. Men jag tänkte att om jag fyller på med bra saker, så kanske det en dag vänder..
Och det gjorde det ju.. Tack och lov. Jag är innerligt tacksam över att den perioden är bakom mig nu. Den värsta.. Nu ser jag framåt.
torsdag 1 november 2007
Framtida teman
Ibland är det osedvanligt bråkigt i huvudet. Idag är en sådan dag (månne febern gör sitt till?). Det är så många ord som vill uttryckas, så många tankar som vill ha uppmärksamhet. I mitt huvud ryms mängder av stoff till blogginlägg, artiklar, berättelser, debattinlägg och föreläsningar. Känner mig sprängfylld av intressanta teman...
Men alla ämnen är ännu inte redo för offentlighetens ljus. Det är inga kontroversiella saker, men jag litar inte riktigt på min förmåga att skydda mig. Hälsan är bräcklig och min sårbarhet känns ibland som den sitter utanpå kläderna. För att fortsätta på den inslagna tillfrisknandevägen så är det livsviktigt för mig att värna om mitt innersta, att hålla mig på rätt sida.. Att inte kränka min egen integritet.
Jag vet att det finns de som uppfattar min integritet som överdriven. Ibland gör jag själv det, men för min del handlar det om en balansgång mellan att skydda mig och att komma nära... Tro mig, det är oerhört spännande att testa gränserna. Motsatsen brukar kallas gränslös. Detta ämne ligger nära till hands att blogga om... Nångång.
Ovan antyder ett tema som kanske så småningom blir ett blogginlägg här. Följande ämnen är redan påbörjade som "utkast" men bidar sin tid:
Ett litet smakprov ändå.. Jag övar mig i att hantera alla dessa ord och tankar som bråkar i huvudet och ibland tenderar att överhetta hjärnan, genom att intensivt träna medveten närvaro; mindfulness. Att utöva mindfulness meditation är - för mig - ett kraftfullt verktyg.
Mer än så får ni inte veta av mig. Sorry. Ni får pröva själva istället. Eller för att citera Jon Kabat Zinn (grundaren av CFM),
ur boken "Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen":
"Om du verkligen bestämmer dig för att börja meditera finns det ingen anledning att berätta det för andra och lägga ut texten om varför du gör det och vad det gör för dig. I själva verket finns det inget bättre sätt att ödsla med sin gryende energi och entusiasm för övningarna och sätta käppar i hjulet för sig själv så att man inte kommer igång. Bäst är att meditera utan att göra reklam för det.
Varje gång du får en stark impuls att tala om meditation, hur underbart respektive hur svårt det är att meditera ------ eller får för dig att övertyga någon annan om hur fantastiskt bra det skulle vara för honom eller henne, betrakta det då som en lösryckt tanke och gå och meditera lite till. Impulsen kommer att försvinna igen vilket är lika bra för alla berörda - och allra bäst för dig själv. "
Puss!
(Pst. Det finns några nya länkar för de som är intresserade... säg inget bara...)
Men alla ämnen är ännu inte redo för offentlighetens ljus. Det är inga kontroversiella saker, men jag litar inte riktigt på min förmåga att skydda mig. Hälsan är bräcklig och min sårbarhet känns ibland som den sitter utanpå kläderna. För att fortsätta på den inslagna tillfrisknandevägen så är det livsviktigt för mig att värna om mitt innersta, att hålla mig på rätt sida.. Att inte kränka min egen integritet.
Jag vet att det finns de som uppfattar min integritet som överdriven. Ibland gör jag själv det, men för min del handlar det om en balansgång mellan att skydda mig och att komma nära... Tro mig, det är oerhört spännande att testa gränserna. Motsatsen brukar kallas gränslös. Detta ämne ligger nära till hands att blogga om... Nångång.
Ovan antyder ett tema som kanske så småningom blir ett blogginlägg här. Följande ämnen är redan påbörjade som "utkast" men bidar sin tid:
- Integritet
- Utanförskap
- Att möta människor i kris
- Positiv förstärkning
- Mindfulness meditation
- Depression
Ett litet smakprov ändå.. Jag övar mig i att hantera alla dessa ord och tankar som bråkar i huvudet och ibland tenderar att överhetta hjärnan, genom att intensivt träna medveten närvaro; mindfulness. Att utöva mindfulness meditation är - för mig - ett kraftfullt verktyg.
Mer än så får ni inte veta av mig. Sorry. Ni får pröva själva istället. Eller för att citera Jon Kabat Zinn (grundaren av CFM),
ur boken "Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen":
"Om du verkligen bestämmer dig för att börja meditera finns det ingen anledning att berätta det för andra och lägga ut texten om varför du gör det och vad det gör för dig. I själva verket finns det inget bättre sätt att ödsla med sin gryende energi och entusiasm för övningarna och sätta käppar i hjulet för sig själv så att man inte kommer igång. Bäst är att meditera utan att göra reklam för det.
Varje gång du får en stark impuls att tala om meditation, hur underbart respektive hur svårt det är att meditera ------ eller får för dig att övertyga någon annan om hur fantastiskt bra det skulle vara för honom eller henne, betrakta det då som en lösryckt tanke och gå och meditera lite till. Impulsen kommer att försvinna igen vilket är lika bra för alla berörda - och allra bäst för dig själv. "
Puss!
(Pst. Det finns några nya länkar för de som är intresserade... säg inget bara...)
Etiketter:
bloggar,
depression,
hälsa,
insikter,
integritet
onsdag 31 oktober 2007
Mående
Vad ska man säga om en sån här dag?
Det är något speciellt med en kall och solig höstdag. Och när trädet utanför köksfönstret fortfarande är så där intensivt höstgult... Så är det ingenting annan än smärtsamt vackert.
Det trista med den här dagen är att innanför samma fönster sitter jag med feber, snuva och svirr i öronen. Var dock på återbesök hos min läkare i morse och fick fortsatt MVG för mina rehabiliteringsåtgärder. Därtill så är det snart dags att gå upp på 75%.
Jajo.. Nu vågar jag kanske tro på att det ska gå bra..
Har också en tid trappat ned på den medicinering, som höll mig på rätt köl under depressionens mörkaste period. Biverkningarna har varit ganska kraftiga, och till stor del lika de jag fick när jag började äta medicin förra vintern. Dvs lätt yrsel, desorientering (jag lovar, det är j-t irriterande att titt som tätt upptäcka att jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag ska gå.. Och många är tillfällena jag funnit mig själv vara i en annan korridor på jobbet än den avsedda. Irriterande, men inte värre än att jag kunde hantera det. I och med att jag kände igen det sedan tidigare, så har jag också vetat att det går över.
Värre har det varit med en ny fysisk upplevelse; ett tinnitusliknande knasterljud, som övergick till ett "tjoff-tjoff", ungefär som att ha en kungsörn sittande bakom nacken och lufta sina vingar. Det har tidvis varit nästintill olidligt, men nu verkar även detta avta, bortsett från små svirrar då och då. Och det sista pillret togs för över en vecka sedan.
Återkommer när jag insett vad det betyder att vara medicinfri.
(även om jag anar att de starka höstfärgerna, den intensiva känslan av mig själv rakt av och de återkommande blöta sensationerna i ögonen kan ha med det att göra... :-))
Det är något speciellt med en kall och solig höstdag. Och när trädet utanför köksfönstret fortfarande är så där intensivt höstgult... Så är det ingenting annan än smärtsamt vackert.
Det trista med den här dagen är att innanför samma fönster sitter jag med feber, snuva och svirr i öronen. Var dock på återbesök hos min läkare i morse och fick fortsatt MVG för mina rehabiliteringsåtgärder. Därtill så är det snart dags att gå upp på 75%.
Jajo.. Nu vågar jag kanske tro på att det ska gå bra..
Har också en tid trappat ned på den medicinering, som höll mig på rätt köl under depressionens mörkaste period. Biverkningarna har varit ganska kraftiga, och till stor del lika de jag fick när jag började äta medicin förra vintern. Dvs lätt yrsel, desorientering (jag lovar, det är j-t irriterande att titt som tätt upptäcka att jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag ska gå.. Och många är tillfällena jag funnit mig själv vara i en annan korridor på jobbet än den avsedda. Irriterande, men inte värre än att jag kunde hantera det. I och med att jag kände igen det sedan tidigare, så har jag också vetat att det går över.
Värre har det varit med en ny fysisk upplevelse; ett tinnitusliknande knasterljud, som övergick till ett "tjoff-tjoff", ungefär som att ha en kungsörn sittande bakom nacken och lufta sina vingar. Det har tidvis varit nästintill olidligt, men nu verkar även detta avta, bortsett från små svirrar då och då. Och det sista pillret togs för över en vecka sedan.
Återkommer när jag insett vad det betyder att vara medicinfri.
(även om jag anar att de starka höstfärgerna, den intensiva känslan av mig själv rakt av och de återkommande blöta sensationerna i ögonen kan ha med det att göra... :-))
söndag 23 september 2007
Ansträngande samtal
Har förstått att det är populärt i bloggvärlden att presentera listor av olika slag.
Själv funderar jag över hur det kommer sig att jag - som i grunden är en äkta humanist, som alltid drivits av möten med andra människor, som anser mig vara en duktig kommunikatör och en god lyssnare och som oftast kännt mig lyft av samtal med människor - nuförtiden kan bli så in i benmärgen trött efter vissa möten eller samtal? Totalt dränerad liksom.
Det är ju något sjukdomen har gjort med mig och perioden innan jag blev sjuk hade jag många och delvis svåra ärenden på jobbet som dränerade mig på en del social energi. Och jag är medveten om att det är en sund reaktion som syftar till att skydda mig. Men nu när jag är på bättringsvägen igen, så vill jag få syn på fallgroparna innan jag ramlar i dem..
För att inte snöa in på vilka människor som tar eller ger energi, så har jag börjat fokusera på samtalets art. Känns mer konstruktivt att se vad i samtalet som stör mig, inte så mycket personen. De flesta människor har goda avsikter och jag tror säkert att eventuella plumpheter är sagda i all välmening. Men icke desto mindre gör det mig trött och ibland avståndstagande. Och allt behöver jag faktiskt inte ursäkta, även om jag vill förstå..
Det här är alltså en lista över vad i samtalet som jag upplever är ansträngande. Den andra parten har säkert en helt annan bild. Därtill är det här en dagsfärsk lista. Förhoppningsvis avtar det ansträngande med tiden. Eller inte.
Ovanstående lista är också ett sätt för mig att förbereda mig för den ansträngning jag kommer att utsättas för i morgon, då jag ska iväg på kickoff med bolagets samtliga 160 medarbetare. Sist jag var med på en stor tillställning med jobbet, var sommarfesten 31 maj. Därav dippen 1 juni.
Nu vill jag skydda mig från återfall.
Själv funderar jag över hur det kommer sig att jag - som i grunden är en äkta humanist, som alltid drivits av möten med andra människor, som anser mig vara en duktig kommunikatör och en god lyssnare och som oftast kännt mig lyft av samtal med människor - nuförtiden kan bli så in i benmärgen trött efter vissa möten eller samtal? Totalt dränerad liksom.
Det är ju något sjukdomen har gjort med mig och perioden innan jag blev sjuk hade jag många och delvis svåra ärenden på jobbet som dränerade mig på en del social energi. Och jag är medveten om att det är en sund reaktion som syftar till att skydda mig. Men nu när jag är på bättringsvägen igen, så vill jag få syn på fallgroparna innan jag ramlar i dem..
För att inte snöa in på vilka människor som tar eller ger energi, så har jag börjat fokusera på samtalets art. Känns mer konstruktivt att se vad i samtalet som stör mig, inte så mycket personen. De flesta människor har goda avsikter och jag tror säkert att eventuella plumpheter är sagda i all välmening. Men icke desto mindre gör det mig trött och ibland avståndstagande. Och allt behöver jag faktiskt inte ursäkta, även om jag vill förstå..
Det här är alltså en lista över vad i samtalet som jag upplever är ansträngande. Den andra parten har säkert en helt annan bild. Därtill är det här en dagsfärsk lista. Förhoppningsvis avtar det ansträngande med tiden. Eller inte.
1. Om samtalet är uppenbart envägsinriktat, dvs när samtalspartens avsikt är att berätta något för mig, utan att ta reda på om jag är intresserad eller inte. Överhuvudtaget har jag svårt för att bli undervisad, eller "pekpinnad". Jag är sjuk, inte korkad. Inte mer än vanligt åtminstone.
2. Om samtalet rör krångliga, tekniska resonemang. Då börjar min hjärna att knastra. Prata aldrig med mig om IP-telefoni!
3. Om jag upplever att samtalet innebär en förväntan eller nån form av krav på mig, att jag ska bidra med något utöver normal social hyfs (vilket inte är så svårt för mig). Det kan tex vara en förväntan om något socialt åtagande, som jag inte har hunnit ta ställning till.
4. Samtal som förs i en bullrig miljö. Jag anstränger mig alltid för att vara närvarande och lyssnande med andra människor, men när det är för mycket annat runt omkring som stör, så blir jag väldigt trött av ansträngningen. 2 veckor innan jag fick min depressionsdiagnos, så var jag hos en öronläkare som konstaterade nedsatt hörsel. Inte tillräckligt ännu för att få hjälpmedel, men ändå tillräckligt för att det är störande i vissa miljöer. Sjukdomen har definitivt gjort mig mer bullerkänslig.
5. När personer som inte känner mig så väl, och inte har någon aning om min diagnos eller vilken behandling och rehabilitering jag har - vill ge mig tips om hur jag ska hantera min sjukdom. Och det skulle väl aldrig inträffa om jag hade brutit benet.. eller kan ni tänka er att någon säger: "jag tror det är bra om läkaren sätter skruvarna åt det ena hållet". Eller till någon som har diabetes: "Jag har hört att det är bra att lägga om kosten" Eh.. Suck. Jag upplever det ganska kränkande att få höra från medmänniskor att man tex bör motionera. Jaså, liksom. Varför kan inte andra människor lita på att jag får bra behandling? Är det sjukdomens art som gör att de flesta känner sig manade att ha en åsikt, synpunkt eller kunskap? (Åh, här känner jag att jag blir upprörd, skulle kunna presentera en lång lista bara på dumma kommentarer jag hört sedan jag blev sjukskriven för depression).
Sen är det förstås så, att med rätt personer, så står jag ut med ungefär vad som helst. Och med personer som står mig nära, så dyker ovan problem väldigt sällan upp. Av naturliga skäl.Ovanstående lista är också ett sätt för mig att förbereda mig för den ansträngning jag kommer att utsättas för i morgon, då jag ska iväg på kickoff med bolagets samtliga 160 medarbetare. Sist jag var med på en stor tillställning med jobbet, var sommarfesten 31 maj. Därav dippen 1 juni.
Nu vill jag skydda mig från återfall.
onsdag 19 september 2007
Vardagsless
Humdidum..
Bloggen pockar på att få en riktning. Tror jag fortsätter med ambitionen att ge en glimt av mitt liv. Och mitt liv, som alla andras, innehåller både smått och stort, högt och lågt, djupt och ytligt. Således bryter jag av gårdagens "grattis" med dagens.. Nedan:
Jag hade nog inte tänkt att skriva om min ohälsa. Åtminstone inte redan. Är kanske lite rädd för att det ska upplevas självömkande och beklämmande... Men depressionen har varit så påtagligt närvarande i mitt liv, att jag märker att det blir konstigt om jag låter bli. Den vill göra sig hörd. Månne är det först nu, när den börjar ge vika, som den tål att beskrivas. Och den är en del av mig även om den kommer som en icke välkommen, objuden gäst.
När jag blev sjuk förra hösten så upptäckte jag att jag kände igen tillståndet från tidigare i livet. Jag har nu förstått att jag varit på väg in i depressioner några gånger tidigare, men att jag då med hjälp av ren och skär viljestyrka lyckats hålla den ifrån mig. Under förra året räckte inte viljan till och jag tappade långsamt fotfästet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en starkt bidragande orsak var som för så många andra en orimlig arbetsbörda. Visst kan man i efterhand lasta både mig själv och min arbetsgivare för att inte ha sett utvecklingen. Men det finns ingen enkel förklaring, lite av "hönan eller ägget"..
I början av min sjukdomsperiod så samlade jag på bra stunder och bra dagar. När jag hade flera bra dagar i rad så började jag hoppas på en friskare framtid. Men så fort jag började tro att det vände till det bättre, så kom alltid ett bakslag. Som att ramla ner i ett mörkt hål. Under en lång period visste jag inte om jag vågade tro på bättring överhuvudtaget, men hade inget bättre alternativ än att ändå försöka fortsätta framåt. Och smygande kom så en stadigare grundstämning. Idag räknade jag ut att jag inte haft någon djupare dipp sedan 1 juni. Och faktiskt tror jag nu att själva grundsjukdomen har gett vika och att det som nu återstår att hantera, är att läka från sviterna från den.
En sak som är svår att hantera nu, är att tillåta mig att vara låg. Alltså så där lagom-låg; normal-less liksom. Märker att jag inte riktigt vågar ta in nedstämdheten när jag har en sämre dag, är så himla rädd för att det är depressionen som kommer tillbaka. Samtidigt så kan jag inte längre förlita mig på viljan, så nu tränar jag på att våga möta de sämre dagarna utan att slå på viljekraften. En utmaning kan jag lova.
Så, jag har haft några låga dagar sista veckan. Och det har väl folk i allmänhet? Även utan att ha fått diagnos på ohälsa...?
I morgon fyller min älskade make år. Det blir säkert en bra dag :-)
Bloggen pockar på att få en riktning. Tror jag fortsätter med ambitionen att ge en glimt av mitt liv. Och mitt liv, som alla andras, innehåller både smått och stort, högt och lågt, djupt och ytligt. Således bryter jag av gårdagens "grattis" med dagens.. Nedan:
Jag hade nog inte tänkt att skriva om min ohälsa. Åtminstone inte redan. Är kanske lite rädd för att det ska upplevas självömkande och beklämmande... Men depressionen har varit så påtagligt närvarande i mitt liv, att jag märker att det blir konstigt om jag låter bli. Den vill göra sig hörd. Månne är det först nu, när den börjar ge vika, som den tål att beskrivas. Och den är en del av mig även om den kommer som en icke välkommen, objuden gäst.
När jag blev sjuk förra hösten så upptäckte jag att jag kände igen tillståndet från tidigare i livet. Jag har nu förstått att jag varit på väg in i depressioner några gånger tidigare, men att jag då med hjälp av ren och skär viljestyrka lyckats hålla den ifrån mig. Under förra året räckte inte viljan till och jag tappade långsamt fotfästet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en starkt bidragande orsak var som för så många andra en orimlig arbetsbörda. Visst kan man i efterhand lasta både mig själv och min arbetsgivare för att inte ha sett utvecklingen. Men det finns ingen enkel förklaring, lite av "hönan eller ägget"..
I början av min sjukdomsperiod så samlade jag på bra stunder och bra dagar. När jag hade flera bra dagar i rad så började jag hoppas på en friskare framtid. Men så fort jag började tro att det vände till det bättre, så kom alltid ett bakslag. Som att ramla ner i ett mörkt hål. Under en lång period visste jag inte om jag vågade tro på bättring överhuvudtaget, men hade inget bättre alternativ än att ändå försöka fortsätta framåt. Och smygande kom så en stadigare grundstämning. Idag räknade jag ut att jag inte haft någon djupare dipp sedan 1 juni. Och faktiskt tror jag nu att själva grundsjukdomen har gett vika och att det som nu återstår att hantera, är att läka från sviterna från den.
En sak som är svår att hantera nu, är att tillåta mig att vara låg. Alltså så där lagom-låg; normal-less liksom. Märker att jag inte riktigt vågar ta in nedstämdheten när jag har en sämre dag, är så himla rädd för att det är depressionen som kommer tillbaka. Samtidigt så kan jag inte längre förlita mig på viljan, så nu tränar jag på att våga möta de sämre dagarna utan att slå på viljekraften. En utmaning kan jag lova.
Så, jag har haft några låga dagar sista veckan. Och det har väl folk i allmänhet? Även utan att ha fått diagnos på ohälsa...?
I morgon fyller min älskade make år. Det blir säkert en bra dag :-)
måndag 17 september 2007
Att börja blogga
Jag har länge funderat på att börja blogga.
Har alltid haft en stark längtan att uttrycka mig i skrift och på ett sätt som når utanför mig själv - alltså utanför dagboksnormen. Alla gånger i livet jag börjat skriva dagbok, har jag ganska snart upptäckt att jag skriver utifrån möjligheten/risken att någon annan ska läsa. Trodde en gång i livet att jag skulle bli journalist, men det var innan jag upptäckte att de gör så mycket annat än bara skriver.
Då jag är gift med en författare, så är inspirationen för skrivandet aldrig långt borta...
Efter att ha ägnat mycket dödtid åt att surfa runt bland andras bloggar, så blev jag dock ganska avskräckt. Det finns något väldigt självgott i själva bloggandet som fenomen. Vilket i och för sig inte är så konstigt, då man ger sig själv såpass mycket utrymme man själv vill. Det finns också ett otal bloggare som har sett som sin största mission här i livet att kritisera, misstänkliggöra och förlöjliga andra bloggare..
När jag förra hösten blev sjukskriven för depression, så var självbevarelsedriften alltför stor för att publicera mina innersta tankar. Mitt - stundtals smått överdrivna - integritetsbehov rekommenderade mig starkt att låta bli då.. Risken var överhängande för inlägg som jag kanske kännt mig tvungen att radera senare. Eller inte.
Men nu när jag mår mycket bättre och har börjat hitta tillbaka till mig själv, så dök lusten upp igen. Och eftersom jag upptäckte att det enda som hindrade mig, var min egen prestationsångest - så var det ju bara att utmana mig själv. Vem vet,det kan kanske t.o.m. bli riktigt bra (!)?
Jag har i dagsläget en enda ambition med den här bloggen; att kunna ge en liten glimt av min syn på livet och världen. Och det med stor respekt och kärleksfull insikt om att jag inte besitter de enda sanningarna.
Nå, nu har jag bjudit in personer jag känner och litar på, hit till min nystartade plats i cybervärlden.
Må jag så hålla mig på rätt sida om självgodhetens gräns och minnas de ord Jonas Gardell någon gång sa:
"Självgodhet är också en godhet"!
Har alltid haft en stark längtan att uttrycka mig i skrift och på ett sätt som når utanför mig själv - alltså utanför dagboksnormen. Alla gånger i livet jag börjat skriva dagbok, har jag ganska snart upptäckt att jag skriver utifrån möjligheten/risken att någon annan ska läsa. Trodde en gång i livet att jag skulle bli journalist, men det var innan jag upptäckte att de gör så mycket annat än bara skriver.
Då jag är gift med en författare, så är inspirationen för skrivandet aldrig långt borta...
Efter att ha ägnat mycket dödtid åt att surfa runt bland andras bloggar, så blev jag dock ganska avskräckt. Det finns något väldigt självgott i själva bloggandet som fenomen. Vilket i och för sig inte är så konstigt, då man ger sig själv såpass mycket utrymme man själv vill. Det finns också ett otal bloggare som har sett som sin största mission här i livet att kritisera, misstänkliggöra och förlöjliga andra bloggare..
När jag förra hösten blev sjukskriven för depression, så var självbevarelsedriften alltför stor för att publicera mina innersta tankar. Mitt - stundtals smått överdrivna - integritetsbehov rekommenderade mig starkt att låta bli då.. Risken var överhängande för inlägg som jag kanske kännt mig tvungen att radera senare. Eller inte.
Men nu när jag mår mycket bättre och har börjat hitta tillbaka till mig själv, så dök lusten upp igen. Och eftersom jag upptäckte att det enda som hindrade mig, var min egen prestationsångest - så var det ju bara att utmana mig själv. Vem vet,det kan kanske t.o.m. bli riktigt bra (!)?
Jag har i dagsläget en enda ambition med den här bloggen; att kunna ge en liten glimt av min syn på livet och världen. Och det med stor respekt och kärleksfull insikt om att jag inte besitter de enda sanningarna.
Nå, nu har jag bjudit in personer jag känner och litar på, hit till min nystartade plats i cybervärlden.
Må jag så hålla mig på rätt sida om självgodhetens gräns och minnas de ord Jonas Gardell någon gång sa:
"Självgodhet är också en godhet"!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)