Vård av vänskap

Jag skulle behöva idka vänskapsvård. Skulle behöva stryka saker i kalendern och bara passa på att träffa de som står mig nära. Jag behöver det. Jag tror att mina relationer behöver det. Vårda mina vänskapsrelationer alltså. Man skulle kunna ta ut någon form av bidrag för det; VAV. Vård av vänskap. Träffa mina vänner..

Någon vill jag dricka champagne och skratta med, en annan vill jag bara lyssna på och hålla om.. En tredje vill jag dricka kaffe med och prata, prata, prata.. Osv..

Jo, jag har väl hela hösten legat efter med det mesta, så även detta. Och jag tycker inte om att skylla på något, kan bara konstatera att det har varit lite mycket med sjukdomar, egen utbildning, samt föreläsningar och kurser och och och.. Och en hel del annat förstås.. allt går ju inte att beskriva i bloggen.

Jag vill bara säga att jag tänker på er - mina kära kära vänner!

(idag har jag fattat ett beslut som förhoppningsvis ska skapa såväl tid som energi framöver)

Både och...

Åter från en intensiv weekend i Vemdalen. Den lär ta ett tag att smälta..

Helgen har på samma gång varit både toppen och vansinnigt ansträngande. Skidåkningen var superb; mycket snö och fint väder - helt och hållet fantastiskt! Därtill märkte jag att de senaste årens skidlektioner fått effekt på mitt eget åkande. För att inte tala om hur bra mina nya skidor funkade! :-)

Och att umgås i goda vänners lag är ju alltid trevligt..

Men man kan undra hur smart det var av mig - som tämligen "nyfrisk" vidbränd/deprimerad person - att dra iväg med ett stort gäng på 17 personer utan någon som helst strategi för hur jag skulle skydda mig från social överhettning. Och allt nattsuddande, med minimal sömn som följd, har naturligtvis också satt sina spår.

Känns så märkligt. Å ena sidan är jag jättenöjd med helgen och glad att jag åkte iväg. Å andra sidan tog den rejält på krafterna och jag känner mig rejält urlakad... Och som ett socialt ufo.

Jaja. Jag antar att jag tagit ett ytterligare steg framåt.. Och det är kanske ett friskhetstecken att inte alltid ha strategier för de situationer man kan hamna i. För OM jag hade gjort en ordentlig konsekvensanalys av resan innan jag bestämde mig för att följa med, så hade nog risken varit stor att jag skulle valt bort den.. Och då hade jag missat allt det fina. Jag ÄR glad att jag åkte. Och jag har haft det jättebra.

Också...

Sista natten med gänget (?)

I dag tillåter jag mig att känna mig en smula melankolisk.

Gårkvällens krogbesök med mina fina - numera - fd arbetskamrater var såklart jättetrevlig och timmarna rusade iväg. Plötsligt var det över; vi sa hejdå och vi hörs och allt det där man säger...

Vet att flera kommer att finnas kvar i mitt liv även i fortsättningen. Några räknar jag dessutom som mycket nära vänner (epitetet "fd arbetskamrater" är liksom inte relevant..). Men vet också att några andra kommer att försvinna ut i periferin. Och allt eftersom tiden går, i samma takt som minnena av den gemensamma vardagen bleknar, så sinar samtalsämnena och kontakterna rinner ut i sanden... Jag har varit med om det förr.

Det ska finnas tid för allt och eftersom julen blev som den blev, så har jag inte gett mig själv utrymme att känna efter hur det egentligen är att säga hejdå till en fas i livet.

Men samtidigt knackar framtiden på dörren och väntar på att alla avslut ska bli avklarade, så att jag kan lägga allt fokus på det nya. Det som återstår är någon slags formell avtackning på kontoret om en dryg vecka och därefter något med ledningsgruppen. Först därefter är mitt jobb helt och hållet avslutat, men jag tänker inte vänta med att sörja till dess.

Så. Idag får bli en vemodig dag. Eller åtminstone en dag för eftertanke och reflexion.

Trötthetens blodiga afton

Jag ger mig själv väl godkänd i hanterandet av social interaktion under gårdagens/dagens Kick Off.

Inte en enda gång hamnade jag i dränerande samtal. Mitt sorterande enligt söndagens lista, funkade bra som påminnelse om vad jag bör undvika. Vid något enstaka tillfälle märkte jag att samtalet tenderade gå åt "fel håll", men kunde parera det utan att det drog nämnvärt mycket energi. I lättsammare sammanhang är det lätt att bara helt enkelt gå därifrån, och mingla vidare ..

När jag slapp lägga ner energi på att skydda mig, så kunde jag - varm om hjärtat - konstatera att det finns ett gäng himla goa människor på min arbetsplats! Bra Kick Off, lättsamma övningar, intressanta föredragningar och en lång, sen kväll igår.. Jo, jag är nöjd. Både med tillställningen och med min egen insats.

Men nu är jag så trött, så trött, så trött..

Släpade mig ut i köket, påbörjade matlagningen, började duka fram och... snubblade ett halvt steg, tappade greppet om ett glas som slant delvis ur handen! Skärvor överallt förstås och på sin slintande väg genom handen lämnade glaset ett hyfsat djupt sår i pekfingret. Attans trist. Mycket blod och många svordomar. Ibland är mitt språk inget att hyvas över..

Well. Slutet gott. Maten äten och fingret omplåstrat.

Men det blir nog en tidig kväll i kväll.

Ansträngande samtal

Har förstått att det är populärt i bloggvärlden att presentera listor av olika slag.

Själv funderar jag över hur det kommer sig att jag - som i grunden är en äkta humanist, som alltid drivits av möten med andra människor, som anser mig vara en duktig kommunikatör och en god lyssnare och som oftast kännt mig lyft av samtal med människor - nuförtiden kan bli så in i benmärgen trött efter vissa möten eller samtal? Totalt dränerad liksom.

Det är ju något sjukdomen har gjort med mig och perioden innan jag blev sjuk hade jag många och delvis svåra ärenden på jobbet som dränerade mig på en del social energi. Och jag är medveten om att det är en sund reaktion som syftar till att skydda mig. Men nu när jag är på bättringsvägen igen, så vill jag få syn på fallgroparna innan jag ramlar i dem..

För att inte snöa in på vilka människor som tar eller ger energi, så har jag börjat fokusera på samtalets art. Känns mer konstruktivt att se vad i samtalet som stör mig, inte så mycket personen. De flesta människor har goda avsikter och jag tror säkert att eventuella plumpheter är sagda i all välmening. Men icke desto mindre gör det mig trött och ibland avståndstagande. Och allt behöver jag faktiskt inte ursäkta, även om jag vill förstå..

Det här är alltså en lista över vad i samtalet som jag upplever är ansträngande. Den andra parten har säkert en helt annan bild. Därtill är det här en dagsfärsk lista. Förhoppningsvis avtar det ansträngande med tiden. Eller inte.

1. Om samtalet är uppenbart envägsinriktat, dvs när samtalspartens avsikt är att berätta något för mig, utan att ta reda på om jag är intresserad eller inte. Överhuvudtaget har jag svårt för att bli undervisad, eller "pekpinnad". Jag är sjuk, inte korkad. Inte mer än vanligt åtminstone.

2. Om samtalet rör krångliga, tekniska resonemang. Då börjar min hjärna att knastra. Prata aldrig med mig om IP-telefoni!

3. Om jag upplever att samtalet innebär en förväntan eller nån form av krav på mig, att jag ska bidra med något utöver normal social hyfs (vilket inte är så svårt för mig). Det kan tex vara en förväntan om något socialt åtagande, som jag inte har hunnit ta ställning till.

4. Samtal som förs i en bullrig miljö. Jag anstränger mig alltid för att vara närvarande och lyssnande med andra människor, men när det är för mycket annat runt omkring som stör, så blir jag väldigt trött av ansträngningen. 2 veckor innan jag fick min depressionsdiagnos, så var jag hos en öronläkare som konstaterade nedsatt hörsel. Inte tillräckligt ännu för att få hjälpmedel, men ändå tillräckligt för att det är störande i vissa miljöer. Sjukdomen har definitivt gjort mig mer bullerkänslig.

5. När personer som inte känner mig så väl, och inte har någon aning om min diagnos eller vilken behandling och rehabilitering jag har - vill ge mig tips om hur jag ska hantera min sjukdom. Och det skulle väl aldrig inträffa om jag hade brutit benet.. eller kan ni tänka er att någon säger: "jag tror det är bra om läkaren sätter skruvarna åt det ena hållet". Eller till någon som har diabetes: "Jag har hört att det är bra att lägga om kosten" Eh.. Suck. Jag upplever det ganska kränkande att få höra från medmänniskor att man tex bör motionera. Jaså, liksom. Varför kan inte andra människor lita på att jag får bra behandling? Är det sjukdomens art som gör att de flesta känner sig manade att ha en åsikt, synpunkt eller kunskap? (Åh, här känner jag att jag blir upprörd, skulle kunna presentera en lång lista bara på dumma kommentarer jag hört sedan jag blev sjukskriven för depression).

Sen är det förstås så, att med rätt personer, så står jag ut med ungefär vad som helst. Och med personer som står mig nära, så dyker ovan problem väldigt sällan upp. Av naturliga skäl.

Ovanstående lista är också ett sätt för mig att förbereda mig för den ansträngning jag kommer att utsättas för i morgon, då jag ska iväg på kickoff med bolagets samtliga 160 medarbetare. Sist jag var med på en stor tillställning med jobbet, var sommarfesten 31 maj. Därav dippen 1 juni.

Nu vill jag skydda mig från återfall.