Vill tillbaka...

( Aha.. Man behövde peta lite i html-koden... Sånt visste jag inte ens att jag kunde.. )

Förra veckan var alltså jag och syster S i Tandådalen. Hon i spåren och jag i backen. Och som vi körde! Som om varje åk/dag var den sista...

Och nu vill jag inte vara hemma.

Både och...

Åter från en intensiv weekend i Vemdalen. Den lär ta ett tag att smälta..

Helgen har på samma gång varit både toppen och vansinnigt ansträngande. Skidåkningen var superb; mycket snö och fint väder - helt och hållet fantastiskt! Därtill märkte jag att de senaste årens skidlektioner fått effekt på mitt eget åkande. För att inte tala om hur bra mina nya skidor funkade! :-)

Och att umgås i goda vänners lag är ju alltid trevligt..

Men man kan undra hur smart det var av mig - som tämligen "nyfrisk" vidbränd/deprimerad person - att dra iväg med ett stort gäng på 17 personer utan någon som helst strategi för hur jag skulle skydda mig från social överhettning. Och allt nattsuddande, med minimal sömn som följd, har naturligtvis också satt sina spår.

Känns så märkligt. Å ena sidan är jag jättenöjd med helgen och glad att jag åkte iväg. Å andra sidan tog den rejält på krafterna och jag känner mig rejält urlakad... Och som ett socialt ufo.

Jaja. Jag antar att jag tagit ett ytterligare steg framåt.. Och det är kanske ett friskhetstecken att inte alltid ha strategier för de situationer man kan hamna i. För OM jag hade gjort en ordentlig konsekvensanalys av resan innan jag bestämde mig för att följa med, så hade nog risken varit stor att jag skulle valt bort den.. Och då hade jag missat allt det fina. Jag ÄR glad att jag åkte. Och jag har haft det jättebra.

Också...

En onsdag

Sporadisk uppdatering här...

Idag fyller Kent år. Grattis!

(tack för anledningen att smita iväg från telefonmöte,packning och pluggande. Ölen var god!)

Dagarna springer iväg och eftersom det i morgon är dags för efterlängtad skidweekend, så blev veckan kortare än vad jag egentligen var förberedd på. Känner en lätt stress över allt som ska hinnas med, men det är nog inte mer än vad jag klarar av. En sak med stress som är intressant, är att jag inte riktigt vågar tänja gränsen. Sist jag stressade, så blev jag ju sjuk. Men den stress jag känner nu, är säkert helt och hållet inom normalnivå.. Det är bara det, att jag inte har varit i det här läget på så länge, så jag är lite osäker... Hm.

Men totalt ett så är balansen bra. Jag fortsätter mina dagliga mindfulnessövningar och försöker prioritera hårt i kalendern. Och jag har väldigt roligt i det jag gör!

Nu blir det nog inget inlägg förrän efter skidåkandet. Det lär vara gott om snö iVemdalen. Så härligt det ska bli! Om nu mina nyinköpta skidor (och stavar!) funkar som de ska. De är ju inte testade än. Spännande...

Puss på er!

Det största efter lägenhet och bil...

Senaste dagarnas bloggande har måhända varit lite dystert.. Men mitt liv innehåller betydligt mer av glädjeämnen!

Jag har tex äntligen köpt mig ett par skidor. Nu har jag en komplett utrustning för vinterns backnötande (bortsett från stavar, som jag så när hade glömt om inte vännen Å påminnt mig).

Det är något speciellt med egen skidutrustning. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det handlar om, men det hör nog delvis ihop med att lägga så mycket pengar på något som endast är till nöje. Och bara för min egen skull.

Förra året köpte jag pjäxor. Helt euforisk försökte jag få min familj att dela glädjen över detta stora, men varken dottern eller maken höjde mer än ett ögonbryn för mina nya fina pjäxor... Sökte då stöd utanför familjen och fick följande sms av en annan skidfantast:

"Egna pjäxor, d största eft lgh o bil!"

Jojo. Stort är det! :-)

Nu saknas bara snö i Stockholm. Men jag glädjer mig åt att ha två fjällresor inplanerade i vinter. Längtar!

Skidsäsongen närmar sig

Jag har blivit helfrälst på utförsåkning i vuxen ålder.

Första - och under väldigt lång tid enda - gången jag åkte utför var som 16-åring, när jag följde med ett gäng äldre kompisar till Isaberg, i Hestra. Det blev ett högst traumatiskt minne. Tror jag lyckades med att ramla i liften flera gånger, åka rakt in i en gran, samt tappa skidorna högst upp i backen så jag fick kana mig på rumpan ner.. Jag minns att jag upplevde det fruktansvärt jobbigt och grymt pinsamt. Jag hade gråten i halsen hela dagen och lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för detta hemska vansinne.

Men någonstans i bakhuvudet har jag nog alltid vetat, att jag skulle älska att åka utför, om jag väl gav det en rejäl chans... Det är någonting med kombinationen fjälltrakter (som jag har spenderat många somrar i), vind, snö, fart och naturens storhet som är nästintill förförisk. Och för några år sedan provade jag så återigen och föll pladask! Både bildligt och bokstavligt... Sedan dess har jag längtat varje vinter, men inte lyckats komma iväg så mycket som jag har velat.

Det är ju häftigt att lära sig nåt nytt, så här mitt i livet. Och eftersom jag inte strävar efter att bli proffs, så gör det ju inte så mycket att jag saknar ungefär 30 års förkunskaper.

Förra vintern fick jag möjlighet att åka på 2 skidresor, sammanlagt nästan 2 veckor. Det var mycket välgörande och av depressionen märktes intet under den tiden. En bra rehabiliteringsaktivitet, även om jag misstänker att det skulle vara svårt att få den betald från FK..

Nu börjar det dra ihop sig till skidsäsong igen. Mitt dilemma är att jag är den enda i familjen som åker skidor. Känns inte helt ok att övertala maken att än en gång (även om han är en väldigt fin man) tillbringa en vecka i en fjällstuga, med knappt promenadbara vägar. Till saken hör att han ännu inte är kompenserad för förra vinterns julfirande i Idre. Överenskommelsen var nämligen att jag skulle följa med på någon bilträff under sommaren. Men det har liksom inte passat. Och nu är nog den säsongen över.. (synd!)

Dottern bör den här säsongen undvika att utsätta sig för minsta lilla skaderisk, inför eventuella framtida tävlingsutmaningar.. Så henne är det ingen idé att ens försöka övertala.

Men JAG VILL ÅKA SKIDOR! Och det mer än den redan inplanerade weekenden i januari.

Erbjuder härmed ett stycke skidsällskap. Så..

• Om ni är ett gäng som behöver en betalande vuxen till, för att fylla en stuga eller lägenhet - hör av er!


• Om du själv funderar på att åka nånstans, men inte har nån att åka med - här finns jag!

Jag lovar att inte göra så mycket väsen av mig, är hyfsat bra på att laga mat och diskar så klart efter mig. Kan också tänka mig att vara ett sällskap på After Ski om så önskas.

Förslag mottages tacksamt i kommentarsfunktionen :-)