Grattis Martina, Elina, Christoffer och Anna!

När idrott är som bäst, så berör den in i själen..

Jag har haft en sådan helg. I simhoppets tecken.

Vi har levt med den här sporten i tio år. De simhoppare som idag är på elitnivå har varit små skitungar som funnits i - och runt omkring vår familj - med tofsar i håret, med för stora skrynkliga badbyxor/baddräkter och darriga små spagettiben.. Igår tog en av dem en guldmedalj! Och när jag kramade om mamman, så kände jag glädjen, stoltheten och alla år av nervositet och stöttande. Blev så berörd..

För att inte tala om stoltheten, lättnaden och glädjen jag känner när jag ser dottern i de här sammanhangen. Alla minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år av träning, kämpande, svett och tårar - får sin belöning, Den här helgen i form av en bronsmedalj!

Och så idag då. Den här lilla tanige skånske grabben, som redan som liten var ett hjärtekrossande charmtroll, med en makalös känsla för simhopp och som har funnits med i alla simhoppssammanhang jag varit med på. Dagens tävling var en rysare utan dess like. Och jag var nog inte ensam om att bli rörd till tårar..

Dessutom. En av dotterns bästa vänner, en fd simhoppartjej som valde fotbollen före simhoppet, har blivit uttagen i seniorlandslaget i fotboll!

Alla dessa "skitungar". Helt otroligt.

Jag tillägnar det här inlägget fyra fantastiska ungdomar, samt alla andra idrottande ungdomar, och deras föräldrar, för all tid och engagemang de lägger ner. För min del kan jag idag säga att det är värt det. Varenda stund.

Trött men nöjd

Jodå, lika trött idag med. Men klart nöjd med utbildningsdagen! Det var så roligt att träffa gruppen igen, det kändes som det var ett gäng gamla kompisar - trots att vi bara träffats två dagar förut. Nu var surret igång på nolltid och alla ville dela med sig av sina coachingerfarenheter sedan förra gången. Känns verkligen jättebra och jag är säkert på att det här är en grupp människor som kommer att vara till glädje och stöd för varandras yrkesutövande även efter utbildningens slut. Ett riktigt bra nätverk - och det kommer jag att behöva!

En annan sak som jag kommer att behöva, är att vara envis med mitt mindfulnessutövande. Det blev inget mediterat under hela skidweekenden, och därefter har det blivit lite hattigt och trögt att sätta igång. Jag känner igen tendensen från andra saker som man ibland tappar (träning, äta rätt, sluta röka - på den tiden jag gjorde sådant - etc... ), att plötsligt står man där en dag och har tappat motivationen trots alla goda föresatser.

Min mindfulnessträning är en förutsättning för att bibehålla god hälsa. Den är förmodligen livsnödvändig och något jag behöver fortsätta med resten av livet... Alltså måste jag hitta ett sätt att få tillbaka motivationen.

Och som ett tecken från ovan - just när jag börjat klandra mig själv för att jag inte har självdisciplin nog - så kom ett mail från min fd mindfulnesslärare med erbjudande om individuell handledning i mindfulnessmeditation. Jag ringde upp henne direkt och bokade in ett antal träffar. Bara samtalet med henne gjorde mig supermotiverad igen. Så enkelt det var!

Känner mig riktigt stolt över mig själv. Här ska minsann inte slarvas med det som får mig att överleva. Och därmed basta!

Nu sovdags!

(men först en stunds meditation)

Trött trött trött..

Fortsätter att vara trött på gränsen till halvdö... Antingen håller jag på att bli sjuk, eller så spökar helgen fortfarande i mitt system.

I morgon är det dags för kursomgång no 2 och jag ligger lite efter i uppgifter som skulle vara färdiga. Valde faktiskt bort att sitta med dem i eftermiddags, det bara snurrade i huvudet och jag antar att det är bättre att försöka vila.

Hoppas att jag känner mig lika energipåfylld efter de här dagarna som förra gången. Just nu känns det som det krävs nåt riktigt super-energi-piller för att få mig alert igen. Men en natts sömn till kanske räcker... Håll tummarna.

Om ni inte har något för er i helgen, så ta gärna vägarna förbi Eriksdalsbadet och kolla in
Arena Diving Champions Cup =)

Både och...

Åter från en intensiv weekend i Vemdalen. Den lär ta ett tag att smälta..

Helgen har på samma gång varit både toppen och vansinnigt ansträngande. Skidåkningen var superb; mycket snö och fint väder - helt och hållet fantastiskt! Därtill märkte jag att de senaste årens skidlektioner fått effekt på mitt eget åkande. För att inte tala om hur bra mina nya skidor funkade! :-)

Och att umgås i goda vänners lag är ju alltid trevligt..

Men man kan undra hur smart det var av mig - som tämligen "nyfrisk" vidbränd/deprimerad person - att dra iväg med ett stort gäng på 17 personer utan någon som helst strategi för hur jag skulle skydda mig från social överhettning. Och allt nattsuddande, med minimal sömn som följd, har naturligtvis också satt sina spår.

Känns så märkligt. Å ena sidan är jag jättenöjd med helgen och glad att jag åkte iväg. Å andra sidan tog den rejält på krafterna och jag känner mig rejält urlakad... Och som ett socialt ufo.

Jaja. Jag antar att jag tagit ett ytterligare steg framåt.. Och det är kanske ett friskhetstecken att inte alltid ha strategier för de situationer man kan hamna i. För OM jag hade gjort en ordentlig konsekvensanalys av resan innan jag bestämde mig för att följa med, så hade nog risken varit stor att jag skulle valt bort den.. Och då hade jag missat allt det fina. Jag ÄR glad att jag åkte. Och jag har haft det jättebra.

Också...

En onsdag

Sporadisk uppdatering här...

Idag fyller Kent år. Grattis!

(tack för anledningen att smita iväg från telefonmöte,packning och pluggande. Ölen var god!)

Dagarna springer iväg och eftersom det i morgon är dags för efterlängtad skidweekend, så blev veckan kortare än vad jag egentligen var förberedd på. Känner en lätt stress över allt som ska hinnas med, men det är nog inte mer än vad jag klarar av. En sak med stress som är intressant, är att jag inte riktigt vågar tänja gränsen. Sist jag stressade, så blev jag ju sjuk. Men den stress jag känner nu, är säkert helt och hållet inom normalnivå.. Det är bara det, att jag inte har varit i det här läget på så länge, så jag är lite osäker... Hm.

Men totalt ett så är balansen bra. Jag fortsätter mina dagliga mindfulnessövningar och försöker prioritera hårt i kalendern. Och jag har väldigt roligt i det jag gör!

Nu blir det nog inget inlägg förrän efter skidåkandet. Det lär vara gott om snö iVemdalen. Så härligt det ska bli! Om nu mina nyinköpta skidor (och stavar!) funkar som de ska. De är ju inte testade än. Spännande...

Puss på er!

Kärlek

Det här inlägget skrivs på min nya kärlek: En rosa LG-laptop! Jag har väl aldrigt varit förtjust i rosa förut, men den här lilla sötnosen gör mig alldeles lycklig! Tror det är kombinationen av färgen och storleken (liten, bara 12 tum) och att den är alldeles ny och därtill har egen sladd! :-)

Igår kväll var vi bortbjudna till M och P. - Och så trevligt det blev. Mycket god mat, mustigt vin och massor av härliga skratt! En välgörande kväll, sannerligen. Tack kära vänner!

Lycka!

Tjoho!

Nu är jag avtackad, firad och celebrerad på alla möjliga sätt. Känner mig glad, rörd och tacksam. Och framför allt lätt om sinnet. Det känns bokstavligen som att ha fått mer utrymme i hjärnan.
Som om något tungt har lyfts bort och frigjort mer utrymme... En märklig känsla.

Igår var så dags för den sista pusselbiten i mitt avslutande. Efter en kul guidning i Gamla Stan blev det middag på Sallys. Mycket gott och trevligt. När jag sedan sa hejdå till mina fd ledningskollegor och påbörjade min vandring hem genom stan, så översköljdes jag av en oerhörd lättnad och tog nästan hoppsasteg på kullerstenarna..

Hejdå dåtid. Välkommen nya nutid! :-)