Dagens tema är sprunget ur gårdagens Mindfulness-retreat. Det är så ljuvligt att vara tillsammans med andra människor i tystnad. Med avstängda mobiltelefoner, inget mingelprat vid fikapausen eller andra samtal. Det är befriande med denna gemensamma upplevelse av tystnad, där ingen behöver känna ansvar för samtal eller ställa krav varken på verbal eller ickeverbal kontakt. Den tystnaden är omtänksam, kärleksfull och varm. Jag rekommenderar starkt alla stressade, informationsdränkta och uppbokade moderna människor att någon gång ge sig själv i present en tyst retreat.
Och återigen blir jag påmind om hur mycket daglig kraft och energi jag lägger på att interagera med andra människor. Och hur obeskrivligt skönt det är att få vila från det ibland.
För några dagar sedan åt jag lunch med en mycket klok kvinna. Vi pratade bla om att inte orka vara den sociala varelse man är; att inte orka prata och träffa andra människor även om man skulle vilja.. Eller att göra det ändå, trots att man egentligen borde säga nej.. Lunchsamtalet var ett ypperligt exempel på när jag känner mig energipåfylld. Att prata med en nära vän som både ger och tar är oerhört värdefullt och sådant jag absolut vill värna om. Alltid.
Andra möten, människor, samtal kan tvärtom göra mig helt dränerad på energi.. Och den typen av interaktion bör nog minimeras så långt det går.
Jag har känt en viss typ av social trötthet i många år - egentligen ända sedan jag påbörjade mitt yrkesliv som alltid har inneburit en väldig massa mänskliga kontakter... Med åren har jag märkt att det inte blivit mycket kraft kvar till annat än jobb, familj och det ideella engagemang som kom genom dotterns idrottande. Varje dag gick jag hem från jobbet och önskade inget annat än en tyst kväll utan pratande, vilket naturligtvis ständigt kolliderade med en mycket kontaktbar och samtalsvillig familj. För att inte stänga ute familjen skalade jag tills slut av allt annat förutom jobb och familj. Och det är inte bra. Inte bra alls.
Jag har funderat mycket på det där och vad som tar energi och inte. Ibland undrar jag om jag tar social interaktion på för stort allvar eller om jag tar för stort ansvar för att det ska bli bra. Både privat och i min profession, så strävar jag alltid efter att vara totalt i närvaro med den/de människor jag möter - och det är kanske inte så konstigt att det kostar på energi. I lite större grupper (större än 3) så kan jag ha svårt att bara koppla av och "bara-vara", utan lägger ofta mycket energi på att kolla in att alla är med; samtalsämnen som passar alla etc.. Och jag är helt outstanding på att vara lyhörd för hur gruppklimatet är.. I de fallen missar jag helt att lyssna inåt på mig själv. Lite självutplånande... Med rätt människor (som jag känner mig trygg med) går det bra ändå, och ju tryggare jag är desto mer släpper jag på ansvaret. Men i andra sammanhang, så kan jag bli så obeskrivligt trött efteråt. Dränerad.
För att inte tala om vilket dåligt samvete jag kan få om jag inte lyckats vara närvarande i mötet med någon annan...
Nu håller jag på att lära mig att vara helt i närvaro med mig själv. Jag tror att det gynnar mina sociala kontakter också. Jag vill prioritera den typen av kontakter som är bra för mig; som ger mig energi och värme.
Pussar till alla er som ger mig så mycket energi att jag också orkar se inåt.. Ni är guld värda - utan er vore jag intet.
söndag 18 november 2007
fredag 16 november 2007
Sann idrottsglädje
Jo. Jag var ju där. Och blev så rörd, glad och lättad i sinnet. Det är något speciellt att se äkta glädje i idrottssammanhang, oavsett hur liten tävlingen är.. Idag var en sån dag. Och jag sänder idag mina varmaste välgångsönskningar till en imponerande idrottskvinna, och hennes minst lika imponerande partner!
måndag 12 november 2007
Känslostökigt
Nu har det gått 3 veckor sedan sista pillret...
Öronsusningarna har så smått övergått till fjäderlätta bomullsvingar, och desorienteringen verkar ha stabiliserat sig till någon slags normalnivå. Har inte gått åt fel håll på flera dagar och förra veckans felkörning på E18 må skyllas på allmän förvirring.
Joja, jag vågar nog säga att jag nu är medicinfri.
Och då kommer allt på en gång! Känner mig smått lättrörd nästan hela tiden; reagerar på vänliga ord, mindre vänliga, vackra ting, sol (inte idag dock), saker jag läser, ser på film, familj, vänner, katter, meditationer osv... Bli således inte förvånad om jag läcker lite ibland, det är snarare ett mycket gott tecken!
Jag lever helt enkelt. Här och nu.
Yeah!
Öronsusningarna har så smått övergått till fjäderlätta bomullsvingar, och desorienteringen verkar ha stabiliserat sig till någon slags normalnivå. Har inte gått åt fel håll på flera dagar och förra veckans felkörning på E18 må skyllas på allmän förvirring.
Joja, jag vågar nog säga att jag nu är medicinfri.
Och då kommer allt på en gång! Känner mig smått lättrörd nästan hela tiden; reagerar på vänliga ord, mindre vänliga, vackra ting, sol (inte idag dock), saker jag läser, ser på film, familj, vänner, katter, meditationer osv... Bli således inte förvånad om jag läcker lite ibland, det är snarare ett mycket gott tecken!
Jag lever helt enkelt. Här och nu.
Yeah!
torsdag 8 november 2007
En ung make
Har min familj omkring mig här och nu. I soffan trängs jag med katter och dotter. I fåtöljen sitter maken. Känner mig lugn, omhuldad och trygg.
Det är inte så ofta vi är tillsammans alla tre (fem). För att vara en så liten familj så är vi osedvanligt utspridda. Men när vi väl är samlade, så är det en härlig känsla att konstatera att vi alla (jodå, katterna också) prioriterar tiden tillsammans. Och just när jag skriver detta, så springer Tilde ut till matskålen i köket och hämtar in mat till vardagsrumsgolvet. Hon vill uppenbarligen inte äta ensam...
Känner för att börja spinna.
Och visst är han söt, min unga make?!
söndag 4 november 2007
Mörker, troll och hundhändelse
Har varit på landet över helgen. Trots att jag kom iväg hyfsat tidigt i torsdags eftermiddag, så föll mörkret snabbt efter Eskilstuna. Och de sista milen var det riktigt, riktigt nattsvart ute.
Inget mörker är som skogsmörker och man vet att när som helst kan det hoppa fram en hjort ur mörkret, eller en älg - eller ett troll... Så långsamt, långsamt puttrade jag till Berget.
Trollskt och magiskt.
Så tacksam jag är för att grannhunden inte sprang lös just den kvällen! Det gjorde den nämligen dagen efter, då maken och jag så sakteliga körde hem från trevlig tillställning i Läppe. Just som vi passerade Ulan så ser vi hur en hund plötsligt löper upp bredvid bilen och gör aggressiva utfall mot bildörren.
Hunden attackerade alltså bilen!
Hur rar och fin en hund än är("jamen han är så snäll") så kan det näppeligen vara normalt att attackera en bil. På ett ögonblick förändrades en av våra promenadvägar till absolut förbudet område, och jag som aldrig någonsin varit hundrädd fann mig - med hjärtat i halsgropen - sitta och spana i backspegeln de resterande 3 km hemåt för att se om vi var förföljda.
Tills vi med säkerhet vet att hundägaren inser sitt ansvar, så avråder jag å det bestämdaste att passera till fots förbi Ulan i norraste Östergötland. Och kör ni bil, se till att ha rutorna stängda.
Och jo; tyvärr konstaterar vi att hunden är av obestämbar "kamphundsort"..
Och jo ja; det jag vet om ägaren gör mig inte lugnare. Tyvärr.
torsdag 1 november 2007
Framtida teman
Ibland är det osedvanligt bråkigt i huvudet. Idag är en sådan dag (månne febern gör sitt till?). Det är så många ord som vill uttryckas, så många tankar som vill ha uppmärksamhet. I mitt huvud ryms mängder av stoff till blogginlägg, artiklar, berättelser, debattinlägg och föreläsningar. Känner mig sprängfylld av intressanta teman...
Men alla ämnen är ännu inte redo för offentlighetens ljus. Det är inga kontroversiella saker, men jag litar inte riktigt på min förmåga att skydda mig. Hälsan är bräcklig och min sårbarhet känns ibland som den sitter utanpå kläderna. För att fortsätta på den inslagna tillfrisknandevägen så är det livsviktigt för mig att värna om mitt innersta, att hålla mig på rätt sida.. Att inte kränka min egen integritet.
Jag vet att det finns de som uppfattar min integritet som överdriven. Ibland gör jag själv det, men för min del handlar det om en balansgång mellan att skydda mig och att komma nära... Tro mig, det är oerhört spännande att testa gränserna. Motsatsen brukar kallas gränslös. Detta ämne ligger nära till hands att blogga om... Nångång.
Ovan antyder ett tema som kanske så småningom blir ett blogginlägg här. Följande ämnen är redan påbörjade som "utkast" men bidar sin tid:
Ett litet smakprov ändå.. Jag övar mig i att hantera alla dessa ord och tankar som bråkar i huvudet och ibland tenderar att överhetta hjärnan, genom att intensivt träna medveten närvaro; mindfulness. Att utöva mindfulness meditation är - för mig - ett kraftfullt verktyg.
Mer än så får ni inte veta av mig. Sorry. Ni får pröva själva istället. Eller för att citera Jon Kabat Zinn (grundaren av CFM),
ur boken "Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen":
"Om du verkligen bestämmer dig för att börja meditera finns det ingen anledning att berätta det för andra och lägga ut texten om varför du gör det och vad det gör för dig. I själva verket finns det inget bättre sätt att ödsla med sin gryende energi och entusiasm för övningarna och sätta käppar i hjulet för sig själv så att man inte kommer igång. Bäst är att meditera utan att göra reklam för det.
Varje gång du får en stark impuls att tala om meditation, hur underbart respektive hur svårt det är att meditera ------ eller får för dig att övertyga någon annan om hur fantastiskt bra det skulle vara för honom eller henne, betrakta det då som en lösryckt tanke och gå och meditera lite till. Impulsen kommer att försvinna igen vilket är lika bra för alla berörda - och allra bäst för dig själv. "
Puss!
(Pst. Det finns några nya länkar för de som är intresserade... säg inget bara...)
Men alla ämnen är ännu inte redo för offentlighetens ljus. Det är inga kontroversiella saker, men jag litar inte riktigt på min förmåga att skydda mig. Hälsan är bräcklig och min sårbarhet känns ibland som den sitter utanpå kläderna. För att fortsätta på den inslagna tillfrisknandevägen så är det livsviktigt för mig att värna om mitt innersta, att hålla mig på rätt sida.. Att inte kränka min egen integritet.
Jag vet att det finns de som uppfattar min integritet som överdriven. Ibland gör jag själv det, men för min del handlar det om en balansgång mellan att skydda mig och att komma nära... Tro mig, det är oerhört spännande att testa gränserna. Motsatsen brukar kallas gränslös. Detta ämne ligger nära till hands att blogga om... Nångång.
Ovan antyder ett tema som kanske så småningom blir ett blogginlägg här. Följande ämnen är redan påbörjade som "utkast" men bidar sin tid:
- Integritet
- Utanförskap
- Att möta människor i kris
- Positiv förstärkning
- Mindfulness meditation
- Depression
Ett litet smakprov ändå.. Jag övar mig i att hantera alla dessa ord och tankar som bråkar i huvudet och ibland tenderar att överhetta hjärnan, genom att intensivt träna medveten närvaro; mindfulness. Att utöva mindfulness meditation är - för mig - ett kraftfullt verktyg.
Mer än så får ni inte veta av mig. Sorry. Ni får pröva själva istället. Eller för att citera Jon Kabat Zinn (grundaren av CFM),
ur boken "Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen":
"Om du verkligen bestämmer dig för att börja meditera finns det ingen anledning att berätta det för andra och lägga ut texten om varför du gör det och vad det gör för dig. I själva verket finns det inget bättre sätt att ödsla med sin gryende energi och entusiasm för övningarna och sätta käppar i hjulet för sig själv så att man inte kommer igång. Bäst är att meditera utan att göra reklam för det.
Varje gång du får en stark impuls att tala om meditation, hur underbart respektive hur svårt det är att meditera ------ eller får för dig att övertyga någon annan om hur fantastiskt bra det skulle vara för honom eller henne, betrakta det då som en lösryckt tanke och gå och meditera lite till. Impulsen kommer att försvinna igen vilket är lika bra för alla berörda - och allra bäst för dig själv. "
Puss!
(Pst. Det finns några nya länkar för de som är intresserade... säg inget bara...)
onsdag 31 oktober 2007
Mående
Vad ska man säga om en sån här dag?
Det är något speciellt med en kall och solig höstdag. Och när trädet utanför köksfönstret fortfarande är så där intensivt höstgult... Så är det ingenting annan än smärtsamt vackert.
Det trista med den här dagen är att innanför samma fönster sitter jag med feber, snuva och svirr i öronen. Var dock på återbesök hos min läkare i morse och fick fortsatt MVG för mina rehabiliteringsåtgärder. Därtill så är det snart dags att gå upp på 75%.
Jajo.. Nu vågar jag kanske tro på att det ska gå bra..
Har också en tid trappat ned på den medicinering, som höll mig på rätt köl under depressionens mörkaste period. Biverkningarna har varit ganska kraftiga, och till stor del lika de jag fick när jag började äta medicin förra vintern. Dvs lätt yrsel, desorientering (jag lovar, det är j-t irriterande att titt som tätt upptäcka att jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag ska gå.. Och många är tillfällena jag funnit mig själv vara i en annan korridor på jobbet än den avsedda. Irriterande, men inte värre än att jag kunde hantera det. I och med att jag kände igen det sedan tidigare, så har jag också vetat att det går över.
Värre har det varit med en ny fysisk upplevelse; ett tinnitusliknande knasterljud, som övergick till ett "tjoff-tjoff", ungefär som att ha en kungsörn sittande bakom nacken och lufta sina vingar. Det har tidvis varit nästintill olidligt, men nu verkar även detta avta, bortsett från små svirrar då och då. Och det sista pillret togs för över en vecka sedan.
Återkommer när jag insett vad det betyder att vara medicinfri.
(även om jag anar att de starka höstfärgerna, den intensiva känslan av mig själv rakt av och de återkommande blöta sensationerna i ögonen kan ha med det att göra... :-))
Det är något speciellt med en kall och solig höstdag. Och när trädet utanför köksfönstret fortfarande är så där intensivt höstgult... Så är det ingenting annan än smärtsamt vackert.
Det trista med den här dagen är att innanför samma fönster sitter jag med feber, snuva och svirr i öronen. Var dock på återbesök hos min läkare i morse och fick fortsatt MVG för mina rehabiliteringsåtgärder. Därtill så är det snart dags att gå upp på 75%.
Jajo.. Nu vågar jag kanske tro på att det ska gå bra..
Har också en tid trappat ned på den medicinering, som höll mig på rätt köl under depressionens mörkaste period. Biverkningarna har varit ganska kraftiga, och till stor del lika de jag fick när jag började äta medicin förra vintern. Dvs lätt yrsel, desorientering (jag lovar, det är j-t irriterande att titt som tätt upptäcka att jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag ska gå.. Och många är tillfällena jag funnit mig själv vara i en annan korridor på jobbet än den avsedda. Irriterande, men inte värre än att jag kunde hantera det. I och med att jag kände igen det sedan tidigare, så har jag också vetat att det går över.
Värre har det varit med en ny fysisk upplevelse; ett tinnitusliknande knasterljud, som övergick till ett "tjoff-tjoff", ungefär som att ha en kungsörn sittande bakom nacken och lufta sina vingar. Det har tidvis varit nästintill olidligt, men nu verkar även detta avta, bortsett från små svirrar då och då. Och det sista pillret togs för över en vecka sedan.
Återkommer när jag insett vad det betyder att vara medicinfri.
(även om jag anar att de starka höstfärgerna, den intensiva känslan av mig själv rakt av och de återkommande blöta sensationerna i ögonen kan ha med det att göra... :-))
söndag 28 oktober 2007
Återuppstånden och Min!
Ryktet om dess död var betydligt överdrivet.
Efter att datorn blivit kasserad av IT-avdelningen, så fick jag den tillbaka med orden "gör vad ni vill med den". Och det jag ville var att låta T göra vad HAN ville med den.. Min kära make passade så lägligt på att komma hem på kort stadsbesök och vips så är den gamla datorn som ny igen! Eller kanske inte helt NY (svårt att göra anspråk på det som femårig laptop. Men helt rensad och nyinstallerad med ett äldre och inte fullt så utrymmeskrävande operativ. Utan tvekan är jag gift med en man som besitter en osedvanlig förmåga att väcka liv i döda ting...
Nu fungerar således den lilla laptopen alldeles utmärkt. Tack för det, allra raraste maken!
Och här blev allt väldigt mycket som vanligt igen. Maken tillbaka på Berget. TVn tillbaka i vardagsrummet och här sitter jag med laptop i knät. Månntro att bloggen nu kan få lite styrfart igen...
"The report of my death was an exaggeration". Det var väl vad Mark Twain skrev i ett telegram en gång i tiden... Till vem och varför är dock för tillfället höljt i mitt dunkla minne, men jag har för mig att det var nån tidning som dödförklarade honom. Någon som är mer påläst än jag?
Efter att datorn blivit kasserad av IT-avdelningen, så fick jag den tillbaka med orden "gör vad ni vill med den". Och det jag ville var att låta T göra vad HAN ville med den.. Min kära make passade så lägligt på att komma hem på kort stadsbesök och vips så är den gamla datorn som ny igen! Eller kanske inte helt NY (svårt att göra anspråk på det som femårig laptop. Men helt rensad och nyinstallerad med ett äldre och inte fullt så utrymmeskrävande operativ. Utan tvekan är jag gift med en man som besitter en osedvanlig förmåga att väcka liv i döda ting...
Nu fungerar således den lilla laptopen alldeles utmärkt. Tack för det, allra raraste maken!
Och här blev allt väldigt mycket som vanligt igen. Maken tillbaka på Berget. TVn tillbaka i vardagsrummet och här sitter jag med laptop i knät. Månntro att bloggen nu kan få lite styrfart igen...
"The report of my death was an exaggeration". Det var väl vad Mark Twain skrev i ett telegram en gång i tiden... Till vem och varför är dock för tillfället höljt i mitt dunkla minne, men jag har för mig att det var nån tidning som dödförklarade honom. Någon som är mer påläst än jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)