I morgon är det 1a december

Åh..

Nu längtar jag efter en riktig vinter. Behöver inte vara så länge, eller så kallt. Men lite snö.. som ligger kvar, tack!

Och knappast någonting slår en vinterdag på Berget! (det ska vara en solig dag på fjället då´rå.. )

Konsten att vara precis som alla andra...

Steg upp i morse, efter en nästintill sömnlös natt, och ringde vårdcentralen. När den vänliga rösten hört om mina besvär, så sa han: "-ja, du låter lite rosslig - det är många som är nu..." Och så gav han mig en läkartid en dryg timme senare.

Gick till läkaren, som hälsade på mig och sa: "- Ja, du låter väldigt tjock i luftvägarna. Det är du ju inte direkt ensam om nu..." Nå, hon var väldigt vänlig och undersökte allt som gick att undersöka, men trodde inte att det var något värre än en rejäl virusinfektion.. Hem och vila, men först hämta ut den nässpray hon skrev ut på recept åt mig.

På apoteket träffade jag ytterligare en vänlig själ som snabbt expedierade mig den ordinerade sprayen med orden: "- Ja, den här är det hårt tryck på just nu!"

Kom sedan på att jag skulle köpa halstabletter också, och letade upp nån form av sugtablett som ska vara bra för halsont. Receptfrittskassörskan sa glatt, när hon såg tabletterna: "- Ja, de där är väldigt populära just nu!"

Sedan gick jag hem.

Bättre förr?

I mitt förra liv, så blev jag aldrig så här totalt utslagen av en förkylning. Å andra sidan lät jag sällan kroppen få som den ville...

Vaknade jag en morgon med förkylning, så tog jag en alvedon och en dos nässpray, klädde mig i varma kläder och gick till jobbet. Kanske inte lika alert som vanligt, men ändå på plats och utförde mitt arbete med hyfsat resultat. Fyllde jag på med febernedsättande piller under dagen, så brukade det ändå gå ganska bra. Ibland kunde jag sträcka mig till att gå hem tidigare för att vila innan middagen och kvällens aktiviteter - men oftast gick dagarna som vanligt. I absolut nödläge, och då pratar vi feber och någon värre infektion, så kunde jag stanna hemma några dagar. Kanske.

Idag är jag helt sänkt. Av en vanlig sketen bonnförkylning! Jag förstår inte.. Men jag lyder, och det är väl viktigare. Men det finns inte en chans att jag skulle klara av att gå till jobbet i det här skicket. I morse testade jag att gå ut, jag följde dottern ner till badet med packningen. En promenad på typ 5-8 minuter. Väl hemma igen så var jag tvungen att gå och lägga mig. Helt slut.

Och ändå är jag säker på att det jag är drabbad av inte är värre än en vanlig förkylning.
Är det jag som har blivit lat?

Eller är det faktiskt på det viset, att när man väl börjar lyssna på kroppen så blir den så lycklig att den tar igen för alla förlorade år? Det finns liksom ingen återvändo.

Jag tror att det är bra. Men helt säker är jag faktiskt inte.. Inte en sån här dag, när jag hade hoppats på att må bättre...

Som ett brev på posten...

Hela förra veckan hade jag "på-väg-att-bli-sjuk-känningar" i kroppen, och jag försökte vara noggrann med sömn, mat och frisk luft o dagsljus. Inget speciellt hände och jag hade nästan börjat tro att den eventuella infektionen packat ihop för den här gången.

Men inte. När allt blev klart i fredags, med påskrivna papper o allt - så släppte kroppen efter och gav mig en riktigt rejäl dunderförkylning.

Inte alls förvånande. Efter de sista veckornas förhöjda anspänning och myckna framtids-
planerande, så borde jag vara förvissad om att nån form av motreaktion skulle komma. Nuförtiden gör det alltid det.. Men iallafall, det ÄR väldigt trist att ligga här hemma sjuk, när det var så mycket annat jag skulle ägna mig åt... Jo jag vet, min kropp är en mycket klok sådan. Och jag blir en allt bättre lyssnare, så det är helt enkelt bara att acceptera.

Men ändå. Trist.

Att acceptera innebär inte nödvändigtvis att tycka om...

Ett oansenligt steg för mänskligheten, men ack så stort för mig!

- Hur beskriva då detta, som upptagit hela mitt system sista veckan och som nådde sin kulmen igår med min påskrift på ett papper; och champagne med älskade vänner (tack A&Å, ni är bäst!) ; och som sedan landade i en god middag och fortsatt trevlig kväll med fina människor? Hur?

Jo.
Nu är det alltså klart: - Jag lämnar min nuvarande arbetsgivare vid årskiftet för att så småningom gå vidare med egna uppdrag. Men först utbildning. Och sedan långsam etablering... Om allt går som jag tänkt, så är jag i full gång till nästa höst. Och hela tiden med respekt för mitt tillfrisknande.

Lättnaden är enorm. Inte för att lämna - sådant är alltid sorgligt, speciellt som detta jobb varit ett fantastiskt roligt sådant - men för att jag får möjlighet att gå vidare i livet. Och för att jag nu tar chansen att leva min dröm. Jag har väl aldrig någonsin varit så förvissad om åt vilket håll jag ska. Oavsett risker, så är jag i grunden övertygad om att det här är rätt. Yeah.

Jag är så glad! (och förkyld.. som om jag är förvånad?)

Med full respekt för min något bräckliga hälsa, så kommer jag nu - då en snitslad bana till mitt framtida yrkesliv är lagd - att fortsätta lägga allt fokus på Här och Nu. Framtiden kommer ju ändå - oavsett om jag tänker på den eller inte. Därför blir det inte mer information än så här just nu..

Pussar!

Social trötthet del 2

Maken har varit några dagar på Berget och lämnade för ovanlighetens skull kvar katterna i stan. Trixie bryr sig inte nämnvärt, så länge hon får sina kelorgier i soffan. Men Tilde har haft det jobbigt och är tydligt understimulerad eftersom vi andra knappt varit hemma. Som andra uttråkade varelser, så tröstäter hon - eller sover. Eller markerar sitt missnöje med att kissa på badrumsgolvet eller jama höggljutt utanför sovrumsdörren...

Nu är maken åter i stan. Och det har varit fullt kattös några timmar. Mellan varven sätter sig Tilde vid dörren och vakar misstänksamt så att ingen ger sig iväg utan henne igen, eller lägger sig på hatthyllan där hon har full uppsikt över hela familjens åtaganden. Det är ansträngande att vara en social katt...

Social trötthet

Dagens tema är sprunget ur gårdagens Mindfulness-retreat. Det är så ljuvligt att vara tillsammans med andra människor i tystnad. Med avstängda mobiltelefoner, inget mingelprat vid fikapausen eller andra samtal. Det är befriande med denna gemensamma upplevelse av tystnad, där ingen behöver känna ansvar för samtal eller ställa krav varken på verbal eller ickeverbal kontakt. Den tystnaden är omtänksam, kärleksfull och varm. Jag rekommenderar starkt alla stressade, informationsdränkta och uppbokade moderna människor att någon gång ge sig själv i present en tyst retreat.

Och återigen blir jag påmind om hur mycket daglig kraft och energi jag lägger på att interagera med andra människor. Och hur obeskrivligt skönt det är att få vila från det ibland.

För några dagar sedan åt jag lunch med en mycket klok kvinna. Vi pratade bla om att inte orka vara den sociala varelse man är; att inte orka prata och träffa andra människor även om man skulle vilja.. Eller att göra det ändå, trots att man egentligen borde säga nej.. Lunchsamtalet var ett ypperligt exempel på när jag känner mig energipåfylld. Att prata med en nära vän som både ger och tar är oerhört värdefullt och sådant jag absolut vill värna om. Alltid.

Andra möten, människor, samtal kan tvärtom göra mig helt dränerad på energi.. Och den typen av interaktion bör nog minimeras så långt det går.

Jag har känt en viss typ av social trötthet i många år - egentligen ända sedan jag påbörjade mitt yrkesliv som alltid har inneburit en väldig massa mänskliga kontakter... Med åren har jag märkt att det inte blivit mycket kraft kvar till annat än jobb, familj och det ideella engagemang som kom genom dotterns idrottande. Varje dag gick jag hem från jobbet och önskade inget annat än en tyst kväll utan pratande, vilket naturligtvis ständigt kolliderade med en mycket kontaktbar och samtalsvillig familj. För att inte stänga ute familjen skalade jag tills slut av allt annat förutom jobb och familj. Och det är inte bra. Inte bra alls.

Jag har funderat mycket på det där och vad som tar energi och inte. Ibland undrar jag om jag tar social interaktion på för stort allvar eller om jag tar för stort ansvar för att det ska bli bra. Både privat och i min profession, så strävar jag alltid efter att vara totalt i närvaro med den/de människor jag möter - och det är kanske inte så konstigt att det kostar på energi. I lite större grupper (större än 3) så kan jag ha svårt att bara koppla av och "bara-vara", utan lägger ofta mycket energi på att kolla in att alla är med; samtalsämnen som passar alla etc.. Och jag är helt outstanding på att vara lyhörd för hur gruppklimatet är.. I de fallen missar jag helt att lyssna inåt på mig själv. Lite självutplånande... Med rätt människor (som jag känner mig trygg med) går det bra ändå, och ju tryggare jag är desto mer släpper jag på ansvaret. Men i andra sammanhang, så kan jag bli så obeskrivligt trött efteråt. Dränerad.

För att inte tala om vilket dåligt samvete jag kan få om jag inte lyckats vara närvarande i mötet med någon annan...

Nu håller jag på att lära mig att vara helt i närvaro med mig själv. Jag tror att det gynnar mina sociala kontakter också. Jag vill prioritera den typen av kontakter som är bra för mig; som ger mig energi och värme.

Pussar till alla er som ger mig så mycket energi att jag också orkar se inåt.. Ni är guld värda - utan er vore jag intet.

Sann idrottsglädje

Jo. Jag var ju där. Och blev så rörd, glad och lättad i sinnet. Det är något speciellt att se äkta glädje i idrottssammanhang, oavsett hur liten tävlingen är.. Idag var en sån dag. Och jag sänder idag mina varmaste välgångsönskningar till en imponerande idrottskvinna, och hennes minst lika imponerande partner!