Jaha ja..

Styggt, men sant. Jag är förkyld. Kände det smyga på mig i måndags kväll; lite mer påtagligt i går men var lite osäker på vad som skulle ske. Men nu är det ingen tvekan längre. Och inte så mycket att göra mer än att konstatera att det är dags igen... Hosta, snuva och en aning tung i huvudet.

Ska under dagen frakta mig till Berget för att där bädda ner mig och läsa massor. Det är nog inte så illa iallafall.

Ha en fin Valborg!

Hela dikten..

While the sad wind goes slaughtering butterflies
I love you, and my happiness bites the plum of your mouth

How you must have suffered getting accustomed to me, my savage, solitary soul,

my name that sends them all running.

So many times we have seen the morning star burn,
kissing our eyes, and over our heads the grey light unwind in turning fans.

My words rained over you, stroking you.

A long time I have loved the mother-of-pearl of your body.

I go so far as to think that you own the universe.

I will bring you happy flowers from the mountains,

bluebells, dark hazels, and rustic baskets of kisses.

I want to do with you what spring does with the cherry trees

Pablo Neruda, part of Every Day You Play in Twenty Love Poems and a Song of Despair

Att släppa taget...

En av anledningarna till att jag mediterar - bortsett från alla de positiva effekterna det har fått på mitt tillfrisknande - är att jag genom meditationen har lättare för att släppa negativa tankar om dåtiden. Ofta är det lätt, men ibland har jag dagar då tidigare sorger, besvikelser, "gamla oförätter" och annan historisk bråte dyker upp och fördunklar mitt sinne.

I dag har jag varit farligt nära en sådan dag. Så kom jag hem och bläddrade i den utmärkta nyutgivna boken: "Fri från stress med Mindfulness - medveten närvaro och acceptans" av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron Ragnar. Där hittade jag följande lilla sedelärande zenbuddistiska berättelse:

"Två munkar var ute på pilgrimsresa. När de gick vägen fram kom de till en flod. Bron som ledde över den hade rasat och vid stranden stod en förtvivlad kvinna.
Den ene munken erbjöd sig att bära henne över floden. Han tog henne på ryggen och vadade över.
Munkarna fortsatte på sin vandring under tystnad. Efter ett par timmar kunde den ene munken inte hålla tyst längre utan sa upprört till sin broder:
- Hur kunde du göra så? Du har avlagt ett kyskhetslöfte om att inte ens röra vid en kvinna. Hur kunde du få för dig att bära henne på din rygg?
- Jag bar henne över vattnet och lämnade henne på den andra stranden, svarade den andre munken. Bär du på henne fortfarande?"

Jo, nu känns det bättre igen.

Vårvackert!

"I want to do for you, what spring does for the Cherry trees!"

(Pablo Neruda)

Vikten av att samarbeta (eller att lyssna på kroppens signaler)

Kroppens delar

En gång i världen samarbetade inte kroppens delar på samma sätt som nu. Varje del av kroppen hade en egen vilja och åsikt om kroppen. En dag blev de andra kroppsdelarna irriterade på magen.

- Vad har han för sig hela dagarna? sa händerna.
Vi arbetar hårt för vårt dagliga bröd, men han latar sig bara. Det är vi som ger honom mat att äta.
- Ja, det stämmer precis, sa fötterna. Vi går mil efter mig och bär honom överallt.
- Vi då! utbrast tänderna. Vi är alldeles slut av allt tuggande bara för att kunna tillfredsställa honom.
- Vi har också fått nog, sa händerna.

Alla de andra kroppsdelarna instämde. De beslöt sig för att ta avstånd från magen. Fötterna tänkte inte gå till marknaden, händerna tänkte inte föra maten till munnen. Munnen bestämde sig för att inte gapa och tänderna tänkte inte tugga.
Efter bara ett par dagar började de tidigare så karska kroppsdelarna att må dåligt. Händerna darrade och fötterna släpade sig fram. Efter ett tag började tänderna lossna och munnen blev alldeles ihopsnörpt.

- Vad hade ni väntat er? sa magen. Det är visserligen sant att jag inte kan klara mig utan er. Men hur mår ni utan mig? Ingen av oss kan klara oss utan den andre.

Sedan dess samarbetar kroppsdelarna med varandra, för det mesta. Men det händer då coh då att magen gruffar lite grann. Det är för att påminna om att han inte har glömt grälet helt och hållet.

(Fabel av Aisopos)

Siffror

Puh.. Deklarationstider och vi passar på att gå igenom vår hushållsbudget. Och i morgon ska jag presentera min företagsbudget på Nyföretagarcentrum.

Man kan bli utmattad för mindre..

Presentation av coachen

I väntan på att min hemsida blir tillräckligt presentabel, så hittar man mig bland Leapfrogs utbildade coacher.. Här.

Solen skiner och jag är så full av tillförsikt att det nästan skrämmer. Men bara nästan..

God fredag på er alla!

And the winner is...

Jo, visst var det Eiffeiltornet. Tyvärr inte just nu, men väl förra året. Maken och jag köade i tre timmar för att komma in, ytterligare 1,5 timme spenderades i köer inne i tornet. Bara för att vi - som två höjdrädda asplöv - kunde konstatera att det är högt. J-t högt...

Kära N var både snabbast och mest exakt i sin gissning - så självklart ståtar hon med den största pokalen i denna tävling. - Du är bäst vännen!

Ett särskilt hedersomnämnande till M, som också gissade rätt - och som därtill sprider goda vibbar på min blogg!

Och så gillade jag hisschaktsgissningen, vem den nu kom ifrån (?). Bara tanken att jag skulle ha tagit mig in i ett dylikt för att ta en sån bild var his(s)nande.. ;-)

(För övrigt så är Nikons försök till gratisreklam i min kommentarsfunktion bara tröttsam... )