Födelsedag x 2

Idag säger vi grattis till Tilde och Trixie, som fyller 6 år..

(på bilden är de nyss inflyttade hos oss, drygt 12 veckor gamla)

Energi - trots allt...

"Allt" i rubriken syftar på att jag är så in i själen, särdeles, innerligt trött på vintern. Jag gillar snö, kyla och vinter - men helst ska detta avnjutas i närheten av en skidbacke, eller åtminstone på Berget. Inte i en slaskig huvudstad och definitivt inte i mars. Och så hatar jag att frysa, vilket jag gör alltid och jämt. Nästan..

Jag vill ha vår! Och jag vill ha värme!

Men trots det, och trots att jag nästan inte orkade krypa upp ur sängen i morse - så fylls jag av glädje och energi bara av att kliva in genom dörren till kontoret på Järntorget. Jag tycker så himla mycket om att komma hit! Den energikicken är nog värd sin fasta kostnad i månaden...

För övrigt ägnar jag mig åt fokusering, fokusering, fokusering. Och ber om ursäkt för att jag repriserar en bild, men dagens väder lockar inte direkt till utsiktsfotografering..

En dröm

En fördel med att vakna ensam - och därtill av egen kraft, utan väckarklocka - är att jag hinner tänka igenom nattens drömmar och faktiskt komma ihåg dem så här långt efteråt.

I natt hade jag en märklig dröm. Jag går på en stadsgata, tillsammans med min dotter. Vi småpratar om ditten och datten, helt avslappnat. Kunde vara vilken stadsgata som helt. Plötsligt lägger jag märke till att några yngre män slänger något omkring sig på gatan, åt alla håll.. Det tar ett ögonblick, så förstår jag att det de slänger - är handgranater. Och jag förstår att vi i princip inte har någon tid alls att sätta oss i säkerhet. Jag ser mig omkring, och ser att det inte finns någon reträttväg.

I drömmen hoppar jag sedan över det som antagligen sker, och befinner mig på ett fält, sannolikt liggande på en bår eller liknande. Någon går bredvid mig och håller mig i handen, i drömmen är personen väldigt bekant - men jag vet inte vem det är. Mitt förnuft säger mig att benen är borta, men jag känner ingen smärta och känner mig väldigt lugn med handen i den bekanta personens hand. Handen är varm och känns trygg. Långt bort hör jag att min dotter pratar med någon; skönt - då är hon alltså i säkerhet också.

Sedan vaknade jag. Med känslan av att min hand håller en annan hand...

Märkligt.

För din skull, Annika...

Sisådärja.. Tror jag börjar få ordning på mig själv och det här nya livet jag lever. Det utan hemmaboende dotter och med en Bergetvistande make. Den här helgen känns det riktigt bra, och jag tycker mest det är skönt med en egenlördag. Man kan säkert tycka att en sådan kan ägnas åt massor av andra saker än det jag har gjort, men jag mår bra av att vara själv just nu. Har alltså tvättat, städat, rensat och spelat högt på stereon. Därtill har jag mediterat, yogat och varit ute och handlat...

Det är fascinerande hur transparent jag är och hur tydligt vissa intrampande mönster är. Åtminstone i efterhand.. Har haft en period av fladdrighet, där tankar och känslor farit runt i olika banor - utan varken mening eller mål (jag vet, Lisa Nilsson..). Det är vid såna tillfällen jag börjar titta på nya utbildningar, läsa jobbannonser och planera framtida resor.. Och så plötsligt slutar fladdrandet och jag landar i allt jag redan visste: Att jag redan är inne på rätt väg och att inget nytt egentligen behöver planeras.

För min del skedde landningen på en yogamatta i torsdags kväll, strax innan en längre sittande meditation. Allt blev kristallklart igen. Och inom mig har ett stort lugn tagit plats och byggt bo.

Allt ordnar sig. Allt är nåd.. Typ.

Vem som helst får ju kalla sig coach...

Jag har sagt det förut och jag inser att det kommer att behöva upprepas till förbannelse:

Det finns en branschorganisation för coacher; ICF. Organisationen står för kvalitetssäkring, granskar och ackrediterar utbildningsföretag och certifierar coacher. För att certifiera sig som coach ställs ganska långtgående krav både på erfarenhet och färdighet. Dessutom förbinder man sig som certifierad coach att följa ICFs etiska regler, organisationen äger rätt att återkalla en certifiering om coachen brister i sitt åtagande. För att kunna söka certifikat på första nivån, sk ACC (ackrediterad coach certifikat) krävs som lägst en certifieringsgrundande utbildning hos något av ICF ackrediterade utbildningsföretag, 100 coachtimmar, 10 mentorcoachtimmar, 2 rekommendationsbrev av certifierade coacher som ska ha sett dig coacha - samt en "uppcoaching" med en examinator.

En intressant konsekvens av att bli certifierad är att man måste vidareutbilda sig och söka certifikat på nästa nivå inom 4 år. Annars förlorar man sitt certifikat. Jag gillar det, man kan liksom inte luta sig tillbaka, pilla sig i naveln och klappa sig på axeln och vara nöjd med att man en gång i tiden valde att bli ICF-coach. För vem vill vara en före-detta-certifierad...?

Nu är det ju riktigt goda tider för coacher; framförallt för sådana som inriktar sig på sk jobbcoaching. Vill påstå att det närmast råder hysteri inom coachkretsar kring Arbetsförmedlingens stora upphandling av jobbcoacher. Från alla håll och kanter hör jag att det ska lämnas anbud och jag själv har fått flera förfrågningar om att vara med i upphandlingen. Omkring 600-700 privata aktörer ska alltså nu handlas upp av AF. Detta på en marknad som redan innan krisen innehöll en rik flora av olika typer av coacher.

Självklart är det spännande att coachyrket lyfts fram och att arbetslösa ges möjlighet att få professionellt stöd. Men jag bävar för ett framtida scenario, där det blir någon slags vildvuxen flora av lycksökare, utan varken utbildning eller erfarenhet av att möta människor i omställning och arbetslöshet. Visst finns det en hel mängd erfarna och kompetenta aktörer, med andra utbildningar och certifieringar inom snarlika områden, och jag måste ju ärligen säga att det inte alls krävs ett ICF-certifikat för att göra ett ypperligt jobb. Men enligt mig, och uppenbarligen enligt flera - bla TSLs VD (se artikel i SVD 23/2) - så är risken stor att dörren öppnas för oseriösa aktörer och på sikt sämre kvalitet..

Och så snabbutbildas nu 750 arbetssökande av arbetsförmedlingen till att bli coacher..

Vad säger man?

söndag

Den här helgen blev inte riktigt som planerat.. Istället för 10-årsparty i Göteborg, så blev det soffliggande hemma i stan - i syfte att mota begynnande förkylning. Så här har jag legat, snörvlande - med katterna som turats om att ligga i knät - och tittat på diverse skidsporter på tv.

Och det snöar. Mysigt för sportlovsfirare förstås, även om jag börjar tycka att det räcker med vinter nu. Om jag nu inte kommer iväg på någon mer skidresa, förstås..

Dagen efter Alla Hjärtans Dag...

Kärlek till alla mina nära och kära!

Alla dagar..

Nåja

Okey, jag erkänner att gårdagen var allt annat än munter och att jag tyckte mer än lovligt synd om mig själv... Även jag behöver sådana dagar, och när lägenheten är helt tömd på andra invånare än jag själv (make+katter på Berget och en utflygen dotter) och mina försök att få till fika- och lunchdejter med diverse vänner bara rinner ut i sanden... Ja, då blir det dystert. Liksom.

Idag känns det bättre. Fint väder och några timmar vid mitt energigivande skrivbord i Gamla stan lättade upp stämningen rejält.

Men ändå. Lånar herr/fru/frk- begrepp från min favvobloggare Annika och undrar om Murphy är i farten (ni vet, han med lagen om alltings jävlighet typ), när jag försöker få till träffar:

Min egen herr T åkte till Berget, frk Å träffade en annan Å i går och är nu på väg till en helg med sin hjärtans kär, frk C jobbar idag (men kan tack o lov fika en stund i morgon, välsignade kvinna!), herr A ställde in dagens lunch pga sjukt barn, herr P avböjde en öl med hänvisning till att han är i Buenos Aires (!)...

Jag menar. Tunga och helt legitima skäl till att inte träffa mig. Och vad kan jag göra åt det? Det får således bli en kväll med Let´s Dance.

Frk N återstår på ¨kontaktlistan, men brukar vara familjeupptagen på helger... Men om du är ledig för dejt, kära väninna - så hör av dig!