Och... lika glad jag är över att jag kan sprida någon form av positiv energi till andra, lika förvissad är jag att det inte hade varit möjligt utan min förmåga att också våga möta det mörka i mitt sinne. Och rätten att få uttrycka även detta, utan att lägga till ett ”men det är inte så farligt”.. Känner ni igen det? Hur vi gärna vill skydda vår omgivning för våra sorger och mörka tankar, när det enda vi egentligen behöver är att få berätta om dem? Jag vet också att mina nära och kära helst ser mig glad. Vem önskar inte att de vi älskar ska ha ett lyckligt och lättsamt liv? Eller önskar hjälpa en ledsen vän att bli glad igen? Självklart, vi är inte mer än människor. Ofta handlar det dock om vår egen rädsla för att möta vårt eget mörker.
Men, tänk om vi alla kunde vänta en kort stund innan vi kommer med våra tröstande ord, vår vilja till lösningar. Och istället låta ledsnaden få ta det utrymme den behöver för att kunna verka ut. Bara vara nära, lyssna och andas tillsammans?
För egen del vet jag att jag behöver vara med alla olika sorters känslor. Möta dem, acceptera att de finns där och bara låta det vara så. Inte förtränga, inte försöka att forcera mig till att vara glad eller att tvinga mig till något annat. Förlita mig på att närvaron med vad som än är, i sig är tillräckligt kraftfull för att bära mig genom det svåra och ut på andra sidan.
Jag förbehåller mig rätten att få vara både ledsen, glad, arg, euforisk, frustrerad, lugn, upprörd, sorgsen. Och jag strävar alltid efter att möta andra på samma sätt.
Vid ett tillfälle, då jag upplevde stunder av djup sorg och ledsnad, förmedlade jag via sms mina känslor till min älskade make. Han svarade blixtsnabbt, nästan reflexmässigt: ”Var inte ledsen, jag älskar dig” Eftersom min man är utsänd till mig att öva på och för att jag älskar honom innerligt, så svarade jag naturligtvis:
”Låt mig vara ledsen för fan”.
Bara så kan jag fortsätta lysa.