Att varva ned

Idag är det en vecka sedan jag lämnade stan; trött, jagad och lätt förvirrad efter en hektisk höst med allt som varit kring flytten och stadsavslutandet. Att jag skulle vara ganska utmattad var ingen överraskning och jag har också hört mig säga flera gånger att jag den första veckan efter flytten sannolikt bara kommer sova. Så nog har jag varit medveten om att det jag mest av allt skulle behöva var just vila.

Men när det kommer till kritan så hade jag nog ändå tänkt att det nog bara var de första dagarna jag skulle vara trött. Har haft en bild av att jag skulle komma hit, landa lite, packa upp och sedan påbörja nästa steg på Den Stora Förändringen. Att jag ganska snart skulle vilja resa vidare...

Jag är världsbäst på att lura mig själv. Det spelar tydligen ingen roll hur länge jag har övat mig i ett tillåtande, öppet och accepterande sinne, med medveten närvaro och mindfulness. Hur mycket jag har mediterat, yogat och stannat upp i nuet etc. Det finns ändå alltid en inre pådrivare inom mig, som inte helt och hållet tillåter mig att helt släppa taget om görandet och ge efter för tröttheten. Det här vet jag är något av min största utmaning.

Sålunda har jag den här veckan varit hyfsat avslappnad dagtid, tagit långa promenader, lagat mat i långsamt tempo, packat upp en låda då och då, rensat ett skåp och haft långa samtal med mannen. Till synes ganska nedvarvad tillvaro. Till synes ganska tillfreds med tillvaron. Men i mitt inre har jag fört en ständig dialog med min inre kritiker som gapat om att jag minsann borde ta tag i saker och att det inte är ok att bara vara. Trots att jag SÄGER och BETER mig som att det är ok. Har förstås också umgåtts med ett dåligt samvete, som jag försöker le åt och stryka lite lätt över kinden och säga "det blir bra, ska du se". Men har varit långt ifrån nedvarvad.

Om nätterna har jag nästan varje natt drömt hetsiga, stressade och jagade drömmar. Allt jag rimligen skulle kunna vara stressad över - festplanering, uppackning, framtidsplaner, ekonomi - har passerat revy i mina drömmar. Varje morgon har jag vaknat av en känsla att det är något jag borde ha gjort, som jag missat. Därtill kommer - men endast i drömmen - små puffar av ångestkänslor som säkert kan beskrivas med orden "Vad har jag gjort?", illustrerat med uppspärrade ögon, hyperventilation och bultande hjärta.

Fysiskt har jag haft alla symptom på förkylning, öroninflammation, bröstont, öronsus mm - utan att jag egentligen alls känner mig sjuk.

Jag hade också tänkt att jag efter den här första veckan skulle göra min första rekognoceringsresa söderut.

Men nu vill jag inte röra mig ur fläcken. Det enda jag vill är att promenera i skogen och laga mat. Sitta i soffan med en katt i knät. Ha långa filosofiska samtal med mannen.

Jag börjar så sakteliga gå ned i varv, men inser att det tar betydligt längre tid än min tidigare föresats och att det kräver att jag lyckas göra mig till vän med mitt tjattrande inre. Övar således på kärleksfull vänlighet och medkänsla med mig själv och tar ett steg i taget, en dag i taget... En vecka i taget.

Jag kan dock inte tänka mig ett bättre ställe att öva på än här.

Utskriven

Emedan jag numera är mantalsskriven på Berget så innebär det väl att jag är utskriven från Stockholm.

Tack för de här 31 åren, du kära stad. Jag älskar dig djupt, men nu är det dags att gå skilda vägar. Vi har vuxit ifrån varandra..

Så satte jag mig i min trygga lilla bil och for iväg. Till lugnet, tystnaden, mannen och katterna.

Nu återstår att förstå vad det här steget innebär.

Flyttfokus

Man kan ju undra hur vi ska få plats med allt på Berget men den lilla detaljen överlåter jag åt min kära äkta hälft att lösa.

Själv är jag fullt upptagen med att hinna packa klart innan flytthjälpen kommer i morgon fm.

Det bör gå.

The Milkman

För snart 2,5 år sedan mötte jag min yogalärare Sky första gången. Han vände då helt upp och ned på min föreställning om yoga - och mina idéer om vad jag klarar av och inte. Och jag visste att jag på något sätt alltid skulle återkomma till hans undervisning. Sky har sedan dess bringat så mycket tillit, klarhet och lärdomar in i mitt liv att jag inte kan sätta ord på det.

Yogan har fått en helt annan innebörd, såväl fysiskt som mentalt - och framför allt har den tagit allt större plats i mitt liv till att nu vara en självklar del av mig.

När man tackar Sky för en fin klass - är det inte ovanligt att han svarar:

"Someone has to deliver the milk" Med det menar han att han bara ser sig som en kanal, en öppen dörr, för floden av den yogiska visdomen att rinna igenom. En mjölkman som leverera visdomen.

Jag är djupt och innerligt tacksam för att vara en del av SamaYoga-familjen och för att ha Sky som lärare, vän och inspiratör.

I den nya tidningen Yoga för dig kan du läsa en fin intervju med honom, gjord av en annan av Skys elever, och en kär vän, Klas Landahl.

Jag bugar mig djupt.

Namaste.


Läs mer om Sky, kurser och workshops: www.samayoga.org

Glad 50-åring

Överväldigad, överraskad och väldigt väldigt glad.

Tack.

Apropå grodor

Några år efter min mans olycka, då vi funnit balans och ett sätt att leva som passade oss, då sade en person så här till mig:

"Jag är avundsjuk på T. Önskar att jag också levde ett liv där jag hade möjlighet att sitta på landet och skapa"

Den önskan delar vi nog många - men jag undrar om personen i fråga verkligen menade att vara avundsjuk på makens liv?

Eftersom jag ibland har en elak f-n i mig, så kontrade jag blixtsnabbt: "Köp en motorcykel, så kan du nog också fixa dig ett sådant liv"

Personen blev arg. Det förstår jag, mitt svar var en medveten elakhet.

Men jag tycker fortfarande att det var en groda och skulle sannolikt svara likadant idag. Dock skulle jag idag säga det med ett leende.

Lite irritation..

Det händer ibland att jag hör mer eller mindre nedvärderande kommentarer kring de val jag gjort. Kommentarer i ordalag som jag med ett förstående sinne skulle kunna tolka som avundsjuka. Och det är väl ok. Folk må tycka vad de vill och avund är mänskligt.

Men jag tar mig rätten att reagera.

Så, till dig som anser att du inte har samma förutsättningar som jag - oavsett det handlar om ekonomi, livsfas, karriär, stöd eller vad det nu är som sticker dig i ögonen:

För det första: Är du säker på att det är sant? Är du verkligen säker på att inte du också kan följa ditt hjärtas väg, utifrån din verklighet?

För det andra: Jag har följt min sanning, min passion, min drivkraft.. Har sagt nej och valt bort självklara vägar (även inkomstmöjligheter) traskat nya stigar och har valt ett nedskalat liv på flera plan.

Ja, jag går mina egna vägar och är oerhört tacksam över de dörrar som öppnats för mig. Jag önskar innerligt att alla människor får möjlighet att leva sin sanning. Men jag köper inte nedvärderande kommentarer som "att du har haft det lätt" eller att "det är lätt för dig att säga" och liknande.

Vadå lätt?

Ja, jag ångrar inte en sekund mina val - men vad vet du om vilka offer jag gjort? Eller vilka ansträngningar och strider jag tagit för att nå dit jag är idag? Vad vet du överhuvudtaget om bakgrunden till mina val?

Jag dömer inte dig för de val du gör. Varför dömer du mig?

Eller är det helt enkelt så att kommentarerna är obetänksamma, sådana där grodor som bara hoppar ur munnen utan medvetet mål?

På G

Man kan kanske tycka att jag far och flänger lite onödigt mycket, så här veckorna före flytt. Att det är lite tvära kast, tex från ayurvedakurs i Gränna till affärsnätverkande i Gamla stan på lite drygt ett halvt dygn..

Men jag gillar't!