Majs bryderier

Passbryderier..

2012-01-29T21:29:00.001+01:00

Råkade kasta ett öga i mitt pass, väl förvissad om att det gäller ytterligare några år.. Och upptäckte att det går ut om en månad. - En månad?! Herregud, ibland tycker jag att jag gör livet lite onödigt spännande.

Och nej, jag vill INTE höra era skräckhistorier om 6 veckors handläggningstid eller liknande. Låt mig få fortsätta vara optimist - mitt plan till Bali lyfter om 2,5 vecka..

Snart snart..

2011-12-19T20:45:00.001+01:00

är jag åter. Håll ut, håll ut.

Puss!

Självkänslans dag 26 oktober

2011-10-26T12:07:00.006+02:00

Så här skriver initativtagaren Erik Fors Andrée bla om självkänslans dag:Det är enkelt: Du förstärker din självkänsla genom att blogga om dig själv. Och samtidigt hjälper du andra genom att visa hur viktigt självkänsla är. Skriv ett blogginlägg 26 oktober. Enda regeln är att ditt inlägg måste börja med någon av dessa formuleringar:

Jag är bra för…
Jag är värdefull…

Gott initiativ tycker jag, så nu passar även jag på att reflektera en stund över vad som är bra med att vara jag. Självklart är jag just nu färgad av att nyss ha tagit avsked av en älskad far, men samtidigt så gör ett dödsfall - en sorg - att livet blir alldeles väldigt mycket tydligare. Och mina brasidor blir både klarare och mer framträdande.

Så här kommer det:

Jag är bra för att jag har förmåga att vara närvarande med vad som än sker. Möter såväl svårigheter som lättheter med närvaro. Jag flyr inte och kan därmed uppleva både glädje och sorg samtidigt. Detta förhållningssätt stärker mig och jag vet att det inspirerar andra människor.

Jag är bra för att jag tror alla människor om gott. Jag drivs av en ljus människosyn vilket jag alltid kommer tillbaka till. Jag försöker hela tiden att se det goda hos andra och dömer inte. Ibland gör jag det ändå, och då försöker jag ändå att se det från olika håll. Jag är bra för att jag är bra på att se olika sidor av ett mynt, jag är diplomatisk och kompromissar gärna.

Jag är bra för att jag är modig och vågar ge mig ut på okända vägar. Jag har intentionen att ständigt utvecklas, lära och växa. Jag är bra för att jag vet att jag hela tiden har nya saker att lära, och att jag alltid kan ändra mig om jag har fel.

Jag är bra för att jag är medveten om att mitt beteende får konsekvenser, och att jag därför bryr mig om miljön, naturen, vad jag äter och är omtänksam mot andra såväl människor i min närmaste omgivning som främmande. Jag vet att jag är värdefull för många människor, inte minst för mina närmaste. Ibland tar jag inte tillräckligt med plats, men dagen till ära så väljer jag att se fördelen med det - jag ger andra utrymme och plats.

Jag är värdefull för min familj, mina närmaste och för mig själv. Jag vet att jag var värdefull för min far när jag vakade vid hans dödsbädd och det är något jag alltid kommer att bära med mig.

Hur är det för dig?

Tar farväl

2011-10-24T08:46:00.000+02:00

I dag begraver vi vår älskade far.
Farväl fina lilla far..
Tack för att jag fått ha just dig som pappa.
Tack för allt.
Jag älskar dig.

- Gå i kärlek - vila i frid.

Låt mig vara ledsen för fan!

2011-10-21T15:16:00.003+02:00

Jag får ofta positiv respons på hur jag bemöter människor. Inte helt sällan har jag hört att det ”strålar” om mig, att jag förmedlar lugn, värme och ljus. Att jag ”lyser”.. Det förvånar mig fortfarande, då jag kan ha en helt annan bild av mig själv. Och självklart delar inte alla den uppfattningen. Men icke desto mindre gör det mig innerligt glad att veta att jag kan förmedla ljus och värme till min omgivning. Jag är djupt tacksam över den förmågan.

Och... lika glad jag är över att jag kan sprida någon form av positiv energi till andra, lika förvissad är jag att det inte hade varit möjligt utan min förmåga att också våga möta det mörka i mitt sinne. Och rätten att få uttrycka även detta, utan att lägga till ett ”men det är inte så farligt”.. Känner ni igen det? Hur vi gärna vill skydda vår omgivning för våra sorger och mörka tankar, när det enda vi egentligen behöver är att få berätta om dem? Jag vet också att mina nära och kära helst ser mig glad. Vem önskar inte att de vi älskar ska ha ett lyckligt och lättsamt liv? Eller önskar hjälpa en ledsen vän att bli glad igen? Självklart, vi är inte mer än människor. Ofta handlar det dock om vår egen rädsla för att möta vårt eget mörker.

Men, tänk om vi alla kunde vänta en kort stund innan vi kommer med våra tröstande ord, vår vilja till lösningar. Och istället låta ledsnaden få ta det utrymme den behöver för att kunna verka ut. Bara vara nära, lyssna och andas tillsammans?

För egen del vet jag att jag behöver vara med alla olika sorters känslor. Möta dem, acceptera att de finns där och bara låta det vara så. Inte förtränga, inte försöka att forcera mig till att vara glad eller att tvinga mig till något annat. Förlita mig på att närvaron med vad som än är, i sig är tillräckligt kraftfull för att bära mig genom det svåra och ut på andra sidan.

Jag förbehåller mig rätten att få vara både ledsen, glad, arg, euforisk, frustrerad, lugn, upprörd, sorgsen. Och jag strävar alltid efter att möta andra på samma sätt.

Vid ett tillfälle, då jag upplevde stunder av djup sorg och ledsnad, förmedlade jag via sms mina känslor till min älskade make. Han svarade blixtsnabbt, nästan reflexmässigt: ”Var inte ledsen, jag älskar dig” Eftersom min man är utsänd till mig att öva på och för att jag älskar honom innerligt, så svarade jag naturligtvis:

”Låt mig vara ledsen för fan”.

Bara så kan jag fortsätta lysa.

En månad senare..

2011-09-09T20:29:00.001+02:00

Och tiden går. Jag har just inte så mycket att säga just nu. Eller så är det just det jag har...

Återkommer!

10 år. Rätt upp och ned.

2011-08-09T14:35:00.005+02:00

I dag är det tio år sedan Olyckan. Den som min man överlevde. Den som gjorde att livet stannade upp en stund. Den som gjorde att livet sedan tog en något annan riktning med oss än vad vi kanske trott. Såsom liv så ofta gör..

För två år sedan skrev jag om känslorna och tankarna på 8-årsdagen. Den texten andas tacksamhet, och det är den överskuggande känslan av minnet av de här åren som gått.

Tacksamhet för att mannen överlevde. Och för att vi fick fortsätta ett liv ihop. Och för alla lärdomar livet ger.

Men visst har det funnits andra känslor än tacksamhet. För två månader sedan blev jag plötsligt varse att jag aldrig sett på Olyckan – eller tiden efteråt – ur mitt eget perspektiv.

Jag insåg då att jag aldrig har berättat min historia, om hur det var för mig. Och hur skulle jag ha kunnat göra det? Allt kretsade kring att få ihop vardagen samtidigt som mannen kämpade med att överleva, rehabiliteras och så småningom komma tillbaka till en någorlunda fungerande vardag. Och även efteråt. Den vanligaste frågan från andra var – helt relevant – Hur är det med T? Hur går det för T? Fokus på T..

Att inte skriva hans historia är självklart. Det gör han själv, med den äran. Men att därtill ta steget och beskriva mina egna känslor av ilska, uppgivenhet, oro och tvivel? Går det för sig? Det känns en smula gnälligt. Som att vara en trotsig liten lillasyster som är missnöjd med att inte få ta egen plats: ”Men jag då? Vem såg mig?”

Jag valde inte att bli utsatt för olyckan. Jag blev aldrig tillfrågad om det var ok att åka alldeles för fort på motorcykeln. Jag blev aldrig involverad i någon konsekvensanalys inför att maken skulle ta mc-kort och börja köra mc. Det var inte MIN olycka. Men den blev ju det. Konsekvenserna blev även mina. Så är det ju i livet, vi vet aldrig vad som visar sig bakom nästa knut. Och inte kan vi göra konsekvensanalyser för varje steg vi tar. Det håller inte. Vi kan inte kontrollera livet. Men känslorna, de fanns där. En lång tid efteråt.

Efter några veckor av undantagstillstånd, då jag ägnade varje vaken tid åt att sitta på IVA på SÖS, lyssnandes på makens psykotiska dumheter och ständigt passande på att han inte skulle kliva ur sängen, så orkade jag inte med det längre. Och som så många gånger i mitt liv, så var det min – då 12-åriga- dotter som hjälpte mig ur förlamningen. Jag mötte henne efter träningen, vi gick hemåt och hon berättade att hon börjat gråta i skolan och sagt till sin fröken: ”Det känns inte som jag har någon mamma längre”. Det var förlösande, om än hjärtskärande.

Och livet gick vidare. Tiden gick. Den första tiden handlade om att överleva i kaos. Sedan att få till vardagen. Jag började jobba efter 6 veckor, så smått på deltid. Ökade långsamt, i takt med att mannen återhämtade sig. Efter 4 månader på rehabiliteringssjukhus kom han hem. Vårt hem blev handikappanpassat och vi levde med rullstolar, besök av arbetsterapeuter och i kontakt med försäkringskassa, sjukvård, kommun - i ett hem täckt av byggdamm.

Tidigt bestämde jag mig för att inte bli makens vårdare utan att ha fokus på att vara kärleks- och livspartner. Men ack så svårt det var att stå emot, det var som om hela samhället förväntade sig att jag – hans kvinna – skulle vara den som hjälpte honom med alla vardagsproblem. Minns tex sjukgymnasten som kom hem till oss och ville visa mig hur jag skulle sträcka hans arm, 3 ggr om dagen. – Jag jobbar, sa jag. Och kände mig som en dålig människa. Eller Svenska bostäders bovärd, som tyckte att ”kan inte din sambo diska då”, när maken ringde och klagade på att den beställda diskmaskinen inte levererades i tid. Well, exemplen är många. Jag fick stå emot, det fick jag. Och om inte mannen också hade varit lika bestämd i att han inte ville ha mig som vårdare, så hade jag nog inte klarat av att vara så beslutsam. Men nog har vår relation vunnit på att jag inte blev hans personliga vårdare. Och jag tror faktiskt att hans rehabilitering vann på att jag INTE hela tiden fanns där och hjälpte honom med saker. Eller försöker jag nu bara rättfärdiga mig själv för att jag inte lever upp till bilden av den omhändertagande hustrun?

Vardagsproblem och praktiska detaljer. Mycket blir annorlunda när ens partner blir handikappad. Men inget av det är ens värt att notera här.

Minns istället en av våra utlandsresor. En av de första efter olyckan (?). Resan gick till den grekiska ön Karpathos. Övriga svenskar på det lilla hotellet vände bort blicken och ropade upp sina barn från poolen när maken badade. Jag minns att det vände sig i magen på mig av ilska och uppgivenhet och hur jag demonstrativt överröste mannen med kärleksbevis mitt framför ögonen på de osäkra turisterna. Tack och lov fanns det andra gäster på hotellet, som var lika sociala med maken som med andra, och som vågade fråga om det amputerade benet.

I takt med att åren gick så utkristalliserade sig andra effekter av olyckan. Min extrema oro tex. Om jag inte fått ett sms eller telefonsamtal när maken kommit fram efter en bilresa, så har jag blivit halvt hysterisk. Mitt undermedvetna har haft full koll på hur lång bilresan ska ta och jag har kunnat märka när min uppmärksamhet plötsligt börjat dras mot klockan och telefonen.. Oron har blivit nästintill panikångest, och jag har ibland varit fullständigt övertygad om att det hänt något. Den här oron har även läckt över på dottern, som ibland har fått stå ut med ett överdrivet kontrollerande. För – i min värld – så kan faktiskt olyckor ske. Och någonstans innerst inne så tror jag inte att det går så bra nästa gång. Men även detta har blivit bättre, min oro har bleknat. 10 år är en lång tid att bearbeta sina skador på.

Mycket mer än så behöver inte sägas. The rest is history, liksom. Inget behov eller önskan om ytterligare bearbetning. Lärdomarna fortsätter att pocka på uppmärksamhet och livet går vidare.

Tar ändå tillfället i akt att varmast och från hjärtat tacka för ovärderlig hjälp från min syster som de där första veckorna efter olyckan, såg till att dottern blev sedd, matad, klädd och omhuldad.

Och det jag säkert vet, är att min väg till ett helare liv definitivt började den där augustidagen 2001. Utan att det blev direkt uttalat så bestämde jag mig för att leva livet så närvarande och fullt ut som möjligt. Utan tvivel började jag min mindfulnessväg där och då. Sedan har det varit snårigt, krångligt och fullt av hinder på vägen – men så ser livet ut. Och jag vill leva det, med allt vad det innebär.

Så. Jo. Tacksamhet – det må vara ordet även för den här dagen.

Grävterapi

2011-08-07T16:39:00.002+02:00

Sommaren för 4 år sedan var jag besatt av att gräva och flyttade bland annat på en stor syrenhäck. Resultatet blev öppnare landskap på Berget och ett beslut om att inte vara kvar i dåvarande tjänst.

Nu gräver jag igen..

Den bästa tid är nu

2011-08-01T11:19:00.003+02:00

Augusti. Solen skiner från fullständigt klarblå himmer. Kantarellerna strålar i skogen, rosorna prunkar borta vid ladan och katterna lever riktigt kattliv. Vetskapen om att jag har en vecka kvar av skogsnärvaro och avkopplingen är total.

Det blir inte så mycket bättre.

Skogstrygg

2011-07-20T21:39:00.002+02:00

Idag, när jag mest strövade omkring på måfå, så slog det mig hur trygg jag känner mig i skogen. Jag har nog alltid gjort det, även när jag var barn. I den här skogen har jag nu vandrat runt i 7 år och känner mig alltigenom hemma. Ibland snurrar jag runt och går nästan vilse, men hittills har jag alltid kommit ut igen. Inte alltid på samma ställe som jag trott, men ändå..

Trygg alltså. Inga troll, inga ormar, inga andra vilda djur.. Min egen skog.

Maj goes raw

2011-04-26T20:09:00.005+02:00

Just det, jag har ju utlovat en "matblogg".

Så var ska jag börja? - Med medvetenheten förstås. Allting börjar där.. Medvetenhet om vad kroppen behöver för att må bra och för att jag ska få kraft och energi att göra det jag gör.
När jag för 3 år sedan lade om min kost så radikalt, så var det just sprunget ur en allt mera påtaglig medvetenhet om att min kropp inte mådde bra av det jag erbjöd den. För mig började alltså förändringen med utövandet av mindfulness. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Så.. Planen för den här veckan på Berget, är att landa djupt i mig själv - ta tillfälllet i akt att ta hjälp av min mindfulnessträning, meditera, yoga och verkligen vara närvarande med allt som är just nu - och utifrån nuet göra medvetna val om kostintaget. Mindful eating från scratch, liksom.

När jag de här senaste dagarna har frågat mig själv vad jag vill ha för typ av mat, så blev svaret - lite förvånande - Raw food. Alltså har jag experimenterat en hel del med de råvaror jag hade med mig hit till Berget. Rotsakerna blev inte ugnsrostade, som jag nog innan hade trott, utan rivna, hyvlade och körda i matberedaren. Har ätit massor av spenat, hampafrön, nötter etc.. Har testat olika röror, och fått stor användning av både olivoljan och tamarin. Det jag kan bli lite osäker på, är om jag får i mig tillräckligt med protein - så jag har piffat till allt detta goda råa med några skivor fetaost, eller ett kokt ägg. Känns som en god kompromiss, och min kropp är glad och nöjd med det jag stoppar i den. En fördel med att äta råa grönsaker, är att de måste ätas långsamt och tuggas ordentligt. Och är det något jag behöver lära mig, så är det att äta långsammare..

Men det bästa med Raw, är att man kan äta en massa gott - helt utan socker, gluten eller mjölk. Jag lyxade tex till det på påskafton och bjöd mig själv på en mycket smarrig hallon/blåbärspaj med cashewnötsgrädde.

Mums!

Majs goderier

2011-04-18T10:22:00.001+02:00

Så här lagom till påsk, när de flesta frossar i mat och godis - så planerar jag att göra ett litet experiment... Så håll ögonen öppna, det finns stor chans (eller risk) att Majs Bryderier antar skepnaden av en matblogg nästa vecka.

Hehe.

Hm?

2011-04-15T19:50:00.002+02:00

Man kan ju fundera på vad man ska ha en blogg till, om den nästan aldrig uppdateras.. Hm. Det tål att tänka på.

Ställer en fråga. Om du tillhör dem som ibland ändå kikar in här - varför gör du det? Hur kommer det sig att du ändå har kvar min blogg i din bevakning? Är det av gammal vana, eller är det faktiskt så att jag ändå ibland skriver något som du vill läsa?

Låt mig veta. Jag behöver nog både inspiration och feedback.

Meanwhile så har jag en stackars företagsblogg, som inte heller är så kärleksfullt behandlad för närvarande. Är det så att jag ska baka ihop dem?

Hm. Hm?

Tandläkeritankar..

2011-04-05T13:32:00.006+02:00

Nej, jag vill inte vara kompis med min tandläkare. Jag vill inte att min tandläkare ska studsa ut i väntrummet och utbrista när hon ser mig: "Åh, men där är du ju Maj! Vad länge sedan och det där långa håret och jag kände nästan inte igen dig, och och och..." Och nästan vara på väg att kasta sig om halsen på mig och ge mig en kram.

Jag vill att min tandläkare ska vara just det; tandläkare. Duktig på det hon gör, kunnig, vänlig och trygg. Men hon behöver inte - jag upprepar - hon behöver inte övertyga mig om att hon blir jätteglad att se mig.

Jag tror henne nämligen inte.

En noterbar dag minsann

2011-04-03T22:24:00.004+02:00

Visst är det förunderligt hur snabbt 12 år liksom dansar förbi? Och ändå kan de kännas som en lång tid, en livstid liksom?

Den här dagen för 12 år sedan låg hela Stockholms tunnelbanenät nere och var ersatt av bussar. Var det månne strejk? Jag minns inte varför det var så... Men jag minns att jag tog bussen från Bagarmossen, där jag då bodde, för att träffa den där intressanta människan som jag så smått lärt känna på jobbet. Nu skulle vi äta middag ihop, och jag var nog både en smula spänd och förväntansfull...

And the rest is history.

Må nu nästa 12-årsperiod med min älskade man bli lika händelserik som den första, om än kanske en aningens mindre dramatisk. Om man nu får önska, alltså.. Men jag är naturligtvis tacksam och glad för alla år, hur de än må utveckla sig.

Pussar och kärlek!

En annan dag

2011-03-28T12:24:00.003+02:00

Dagar är olika, humör och förhållningssätt likaså.. Idag är jag lika fattig, men har hämtat tillbaka min tilltro och känner mig återigen förvissad om att just den här veckan kommer det att vända! Nu, nu, nu...

Håll tummarna.

One of these days..

2011-03-24T19:05:00.004+01:00

Känner du igen det? Att som egen företagare har du dagar då den ekonomiska ångesten är starkare än annars.. Sådär att den nafsar i hasorna och du känner dig uppgiven. När du tycker att du lyft på precis alla stenar, tagit precis rätt kontakter, varit i precis rätt sammanhang, nätverkat, annonserat och gud vet vad..

Sådan där dagar när det känns som helt j-a förgjort. När du tar nya kontakter, och söker upp gamla kontakter - och upptäcker att det finns SÅ många konkurrenter där ute. När - trots att du älskar ditt jobbval - du börjar misströsta..

Idag är en sådan dag.

Jodå

2011-02-16T09:38:00.002+01:00

jag är hemma igen.. Sedan tre veckor faktiskt.

Bali gav mig så otroligt mycket, men allt svårt att beskriva. Och i takt med att dagarna hemma i Stockholm går, så känns det allt mer overkligt att jag faktiskt var där.. och var med om så mycket. Och upplevde allt jag gjorde. Men känslan består..

Puss på alla Fina!

Next stop Bali

2011-01-04T20:45:00.002+01:00

Färdigpackad.

Har diskat, aktiverat frånvarosvar i mailen, pratat in nytt svarsmeddelande på telefonsvararen, vattnat blommorna, mailat uppdateringar till hemsidan, förbeställt taxi, betalat räkningar, lämnat kontaktuppgifter och flightnr till maken..

Nu återstår det bara att försöka få några timmars sömn innan taxin hämtar kl 03.30.

Återkommer!

Yoga is da shit!

2011-01-04T12:25:00.003+01:00

Knappt hade jag skrivit det förra inlägget när det slog mig att jag ju tagit lite väl mycket ledigt från mitt yogautövande över jul- och nyårsledigheten. Har en hel del rörelser i mitt program som ska stötta sköldkörtelproduktionen stärka energinivåerna..

Så. Två dagar senare, med ett fokuserat yogautövande - så är problemen faktiskt - i princip - borta.

Jo, faktiskt. Be mig inte redogöra för det medicinskt vetenskapliga i detta, men faktum är att obehagskänslan och upplevelsen av en svullen sköldkörtel är som bortblåst.

Vad säger man? - Yoga is da shit, förstås!

Så var det nytt år..

2011-01-02T17:13:00.004+01:00

Åh.. Gott nytt år för all del!

Jag har ju tidigare haft för vana att skriva en liten krönika över året som gått, men det här årsskiftet kommer inte de rätta orden till mig.

Egentligen finns det mycket att säga om året som just passerat. Det har på sätt och vis varit rätt omtumlande, lärorikt och förvirrande.. För ett år sedan lämnade jag Gaia House efter en veckas tyst retreat där. Och därefter har egentligen inget varit sig helt och hållet likt. Men - nåja - varje år har sin charm..

Om några dagar lämnar jag Sverige och beger mig till Bali. Först en veckas skönt varande i Ubud tillsammans med dottern, sedan 10 dagars yogalärarutbildning (steg2) vid havet. Totalt tre veckor med sol och värme! Ser fram emot detta och allt vore alldeles perfekt och underbart..

Om det inte vore för att min sköldkörtel bråkar med mig. Vilket den sannolikt har gjort hela förra året och vilket i sin tur delvis kan ha bidragit till ett år i obalans.

Har förstått att det tar tid att ställa in rätt dos Levaxin, men just nu har jag symptom (biverkningar?) som jag inte förstår mig på och jag skulle gärna vilja ha tag på min läkare innan jag åker. Inte vet jag hur stor chansen är - så här i mellandagstider - att få tag på honom. Men jag vill veta om den här svullnadskänslan i svalget, och klumpen i halsen - kommer att ge sig.. Den är oerhört störande, för att inte säga rent obehaglig..

Livet innehåller alltid saker att öva på.

Må år 2011 innehålla många ljusa, glada och kärleksfulla träningstillfällen.

God Juldag

2010-12-25T16:29:00.004+01:00

Jag gillar julen, visst gör jag det. Även om jag ogillar väldigt mycket runt omkring.. Men mest gillar jag nog juldagen. Dagen efter "det stora sjöslaget" (med mat och klappar och trevligt umgänge) då man liksom går ner för landning, softar med en bok, tar en lång promenad, äter praliner och fortsätter med sitt stillsamma umgänge.. En dag utan några större förpliktelser.

På juldagen infinner sig den verkliga julfriden. Först nu är jag helt och hållet i fas med julen.

God Juldag kära bloggläsare!

Smått missnöjd

2010-12-21T18:28:00.002+01:00

Får inte riktigt till det.. Inte helt nöjd.. Men det ger sig.

Återkommer.

Njae...

2010-12-16T20:38:00.002+01:00

Haha, ska man lita på min blogg - så kan man ju tro att jag verkligen har blivit Bergtagen på riktigt. Och helt enkelt blev kvar på Berget.. Forever liksom. Men så blev det inte.

Inte ännu.

Bergtagen

2010-12-04T15:45:00.002+01:00

Välsignade Berget. Så tacksam jag är för att vi har det här stället. Trots att vattnet har frusit, och jägarna skrämmer bort mig från dagens tänkta skogspromenad - så vill jag inte vara någon annanstans än just här. Just i den här stunden.

Bara vara här. Kura skymning i soffan, med det magiska blåa ljuset utanför fönstret. Och veta att jag får vakna här ännu en morgon.

Tacksam.

Besatthetens ansikte

2010-11-21T20:30:00.002+01:00

Som jag skrev häromdagen - jag tenderar att bli besatt av bloggandet på Mindful Coaching, samt på annan allsköns affärsnätverkande på webben, jag har till och med startat ett twitterkonto.. Jösses amalia. Det liknar nästan mitt beteende när jag grävde upp en syrenhäck på Berget sommaren 2007. Jag slutade liksom aldrig..

Den gången resulterade grävandet i ett beslut om att lämna dåvarande yrkesroll - och i förlängningen dåvarande arbetsgivare.

Vad månde komma ur besattheten den här gången?

Sagt och gjort

2010-11-18T22:10:00.003+01:00

Om än några veckor senare..

Men nu är företagsbloggen publicerad! Kolla in Mindful Coaching

Och jag har varit helt besatt.. vågar inte räkna efter hur många timmar jag suttit vid datorn idag, istället för att yoga, meditera, dammsuga eller städa efter katterna. Huja. Men skoj är det - kreativt liksom!

Puss säger den fyrkantsögda bloggerskan!

Sociala medier..

2010-11-05T12:06:00.003+01:00

Igår var jag på ett seminarium, en heldag på temat Online Marknadsföring.. Första halvan av dagen var jag inspirerad och fick lite knuffar framåt att ta tag i sådant jag tänkt - men ännu inte gjort.

Andra halvan av dagen började min hjärna småkoka, ni vet.. på engelska kallas det för att man blir "overloaded". Precis så. Alla dessa sociala medier, och alla tips om vad man kan använda dem till gjorde mig otroligt matt. Och inte ett dugg inspirerad. Twitter, Flickr, Blogg, Facebook, YouTube, Gowalla, Foursquare och f-n och hans moster.

För några år sedan skapade ordet IP-telefoni samma fenomen i min hjärna..

Men jag har åtminstone börjat fundera på att fixa en blogg för min verksamhet. Så får den här fortsätta vara lite småputtrigt personlig och inte ett dugg "säljande". Vad tror ni om det?

Puss och kram!

Time passes..

2010-11-03T13:24:00.003+01:00

Och ibland händer saker som får livet att stanna upp. Och man skiftar fokus än en gång och vänder sig inåt sitt hjärta - och ut mot de som står en nära och kära - och påminner sig om vad som är viktigt.

Störst av allt är kärleken. Så sa Daniel till sin Viktoria. Och så säger jag till alla de som misströstar. Kärlek till livet, till mina nära, till mig själv och till allt det som är vackert.

Kärlek!

En månad senare..

2010-10-27T13:59:00.002+02:00

Oj, vad tiden går. Nu är mitt liv fyllt av diverse olika nivåer och inte vet jag i vilken ände jag ska börja..

Uppdatering kommer inom kort. Lovar.

en vecka senare..

2010-09-27T10:21:00.002+02:00

Så gick en vecka, och nu är 50-årsfirandet över för den här gången. Har just vinkat av man och katter, tömt kattlådan, plockat bort kattmatskålarna och förbereder mig nu för att totalfokusera på en späckad vecka.

På återhörande.

Ny dag - och en jubilar!

2010-09-20T11:16:00.006+02:00

Ja, vad säger man en dag som denna? Inte kunde jag drömma om att SD skulle ta sig in i riksdagen, men ibland drömmer man mardrömmar. Därtill tycks vi få en fortsatt borgerlig regering. Inte önskade jag detta, även om jag naturligtvis insåg att det var en reell risk. Håhåjaja.

Det är definitivt dags att kavla upp ärmarna och engagera sig.

Men först vill jag gratulera min älskade man som fyller jämnt denna dag! Må denna dag vara en dag fylld av kärlek och framtidstro - för i längden vinner kärleken över allt. Även tveksamma valresultat..

Grattis min T. Jag älskar dig!

Morgonfundering

2010-09-11T10:08:00.005+02:00

Morgon på Berget. I morse satt jag på trappen en lång stund och bara tittade. Nere i slänten betade några hjortar, luften var fuktig och disig, regnet föll så stilla och jag var så helt och fullt bara här.

Klockan är nu inte mer än 10 men jag har redan varit uppe i fyra timmar. Det blir mycket dag kvar, när man vaknar tidigt. Jag har länge kämpat med att vrida om min dygnsrytm, så att jag kommer upp tidigt och kan möta morgontimmarna och öva det jag övar.
Det har dock varit en ständig utmaning. Kvällsmänniska som jag är, så har det varit mycket svårt att komma i säng på kvällarna, vilket naturligtvis har gjort det än mer motigt att kliva upp på morgonen.. Till detta kommer denna nedbrytande matthet och energilöshet, som jag känt i så många år. Det har inte heller underlättat. Kanske, kanske energin kommer till mig nu.. Långsamt.

Men till syvende och sist handlar det nog allra mest om vilka drivkrafter jag har.. Vad jag innerst inne drivs och motiveras av. Vad som gör att jag vill gå upp i arla morgonstund, trots att den mjuka sköna sängen lockar till att stanna kvar. Vad jag vill ge min dag till.

Har jag funnit nyckeln?

Den jag är..

2010-09-07T13:34:00.006+02:00

Tacksam för en oerhört insiktsfull samtalspartner. Dagens tema är nämligen identitet. Och den ständigt behövda påminnelsen om att jag är ok som jag är.

Tänk att den insikten har så många olika ingångar.. Och att frånvaron av insikten dyker upp i de mest oväntade situationer.. Men jag är verkligen på rätt väg. Hittar min inre stabilitet, traskar vidare på den väg som är min. Tillbaka till min sanna identitet. Mitt sanna jag. Och jag är fullkomligt ok som jag är.

Kryptiskt? Inte till närmelsevis lika surrigt som det är i mitt inre.. Men jag ÄR ok.

Och det sprider sig en stilla lyckokänsla inombords..

Ny design

2010-09-05T13:23:00.001+02:00

Vad tycks?

Glad och lätt om sinnet

2010-09-05T12:57:00.004+02:00

Jodå jag är hemma igen.Det har bara tagit mig några dagar att sätta på datorn och komma i fas igen. Men nu är jag här.

Jag mår förträffligt bra och är SÅ glad och tacksam för dessa första tio dagar av min yogalärarutbildning!

Har fått massa nya fina yogavänner, haft förmånen att lära av fantastiska lärare och mött både mörker och ljus i mitt inre. Yogan har varit suverän för kropp och själ, om än rejält utmanande..

Nu är jag verkligen supermotiverad att sätta mina dagliga rutiner ännu mera stabilt än tidigare. Går upp tidigt varje morgon och rullar ut yogamattan; gör mitt personliga program och avslutar med en stunds meditation. Sedan möter jag dagen, pigg och fräsch.. Än så länge går det lätt som en dans, och självklart är jag mycket medveten om att det kommer trögare dagar och när vi närmar oss novembermörkret kan det nog bli en stor utmaning att ta mig upp ur sängen kl 5...

Men med glada tillrop och en ständig inre påminnelse om min intention - så går det säkert bra.

Och i januari bär det av till Bali för steg 2 i utbildningen. Vill försöka stanna några veckor även efter utbildningen, vet inte om det kommer att funka, men har det som målbild och drivkraft framåt.

Men innan dess händer det massor av bra saker. Min älskade man fyller tex år. Jämnt ju. Och det kommer att firas.. Notera 25/9 i era kalendrar..

Frid.

Sama Yoga

2010-08-29T15:00:00.003+02:00

Befinner mig på yogalärarutbildning i Varberg..

Omtumlande. Roligt. Jobbigt. Intensivt. Spännande. Fantastiskt.

Idag har jag fått mitt personliga program som jag ska träna på 5 dagar/vecka i 3 månader framåt. 1,5 timme om dagen.. Stärker framför allt mage, rygg och stöttar energinivåerna. Jojo.

Dagen innan jag åkte fick jag bekräftat att min sköldkörtel inte är fullt fungerande. Tröttheten fick sitt svar och jag fick Levaxin utskrivet. Men inte vill jag äta kemiska preparat någon längre tid. Nu satsar jag således på att yogan ska göra mig pigg som en lärka.

Håll tummarna.

Energi.. eller nåja.

2010-08-17T10:39:00.005+02:00

Den här veckan tar jag mig i kragen.. Efter att ha tillbringat första stadsveckan i - nästintill - mental och fysisk koma, så har jag nu storstilat startat med mina gamla vanliga morgonrutiner (meditation, yoga) och därtill plussat med en snabb morgonpromenad. Känns lite duktigt och ger energi in i arbetsdagen.

Som den "deadline-personlighet" jag har tendens att vara, så har sannolikt min ökade energi även att göra med att jag i morgon har två uppdrag att genomföra. Först ska jag till en gymnasieskola och hålla en workshop om mindfulness för lärarna - skoj skoj! Jag jobbar gärna mot skolor.. Senare under dagen ska jag presentera mitt upplägg för några kollegor.. Och på måndag infomöte, innan jag försvinner från stan i 10 dagar igen. Börjar således bli lite knappt om tid för allt som behöver göras.

Alltså MÅSTE jag sätta igång. Nu. Nu. Nu. Snart...

Men jag har faktiskt också bokat en läkartid för att ta prover och gå igenom alla mina värden, för att kanske hitta en orsak till denna - i grunden - onormala trötthet. Men mer om tröttheten en annan gång. Här kör vi på vilja - så nu måste jag jobba lite. NU.

Kärlek och energi till er alla!

Nåja

2010-08-12T14:17:00.005+02:00

Såååå seeeegt att starta någon form av arbetsenergi. Jösses amalia, liksom. Nu är det torsdag och jag har iallafall - tack och lov - haft ett klientsamtal på morgonen. Äntligen kände jag mig lite inspirerad och energisk. Påminner mig om att det är det här det handlar om.. Mötena med människor. Ju. Men att det ska vara så evinnerligt trögt att komma igång..

Nåja. Jag övar ständigt på att acceptera alla mina olika egenheter... Och inväntar således energikicken.

Under tiden så nostalgifrossar jag i Simhopps-EM från Budapest..

Skanstullsbroar..

2010-08-09T17:16:00.004+02:00

När min dotter var riktigt liten och just börjat på dagis och jag just börjat jobba, så hade jag ungefär 15-20 minuters tunnelbanefärd från den söderförort jag då bodde till min dåvarande arbetsplats mitt i city. Minns att jag uppskattade den restiden för att ställa om från det ena livet till det andra.. Lämnade dottern på dagis och sprang till tunnelbanan med andan i halsen. På kvällarna lämnade jag jobbet och sprang till tunnelbanan..

Själva omställningen skedde ungefär när tåget passerade Skanstullsbron; På morgnarna ändrade jag skepnad från stressad småbarnsmamma med dåligt samvete till stressad yrkeskvinna med dåligt samvete.. På eftermiddagarna skedde förändringen åt motsatta hållet således.

Sedan dess har jag alltid kallat den typ av skarvar för mina "Skanstullbroar". Bodil Jönsson lärde oss småningom att det kallas för "ställtid" och att vi alla behöver det - men för mig har det fortsatt att heta Skanstullsbroar. Nuförtiden har jag lärt mig hantera vardagens förändringar genom att medvetet införa små broar här och där under dagen; mestadels tidsmässiga -men även fysiska. Att alltid promenera hem från kontoret är tex - förutom att ge hälsosam motion - inget annat än mitt sätt att skapa en skanstullsbro mellan de olika sammanhangen.

Att transformeras från en sommarledig skogsbo till en arbetande stadsbo innehåller alltid visst motstånd. Det här året är inget undantag - det känns som om Skanstullsbron är oändligt lång och det går väldigt väldigt trögt att ta sig över den...

Men igår så passerade jag och maken - på riktigt - Skanstullbron och upplevde en Leonard Cohen-konsert som var magisk... Helt och hållet kärlek!

Sådant underlättar.

Puss på er!

Nobelpristagare

2010-08-03T18:37:00.002+02:00

Har förresten gottat mig i två fantastiska romaner de senaste dagarna. Och båda skrivna av kvinnliga nobelpristagarinnor..

Månne är jag lite sen, men har alltså nyss läst ut 1993 års pristagare Toni Morrisons "Älskade".. Och - är jag den enda svensk som inte läste den här som ung? - så sträckläste jag 1909 års pristagare Selma Lagerlöfs "Kejsaren av Portugallien" .

Båda romaner var underbara, och helt olika. Jag njöt varenda stund av läsningen. Vore jag vore lite piggare, så skulle jag skrivit två längre recensioner. Nöjer mig med att ge dem varsina topphöga betyg.. Och har ni ännu inte - mot förmodan - läst dem.. Gör det!

Jojo.

Snörvel-Maja

2010-08-03T17:46:00.003+02:00

Har de senaste dagarna mest snörvlat och sovit.. Inte går det att begripa varför jag blev förkyld just nu, mitt i sommaren - efter mer än en månads ledighet och avkoppling. Men vad jag noterade var att luften plötsligt gick ur mig, och det i samband med att jag definitivt bestämde mig för när jag ska åka hem och alla planer inför hösten ska tas tag i.. Då kom förkylningen. Haha, liksom.

Men inte gör det speciellt mycket. Bättre nu, när det ändå är grått och regnigt ute, istället för tidigare - när det var högsommarvärme och badväder. Jag föredrar att vara förkyld när vädret stöttar innetillvaro.

Och jag läser och läser och läser.. Det var liksom bara det som återstod för att beteckna den här ledigheten som totallyckad. Så då är ju allt gott.

Aahtjoo.

Mindfulness på Berget

2010-07-28T21:45:00.003+02:00

Häromdagen slog det mig att jag nog i hela mitt liv har sökt enskildhet, stillhet och tystnad. Kanske en naturlig följd av att vara yngst i en stor - hyfsat bullrig - familj, men ändå.. Minnena från otaliga skogspromenader som barn och tidiga sommarmorgnar i hästhagen, kom över mig som kristallklara pusselbitar.. Att lufsa runt i skogen har alltid givit mig sinnesfrid och återhämtning. Och jag har faktiskt alltid kunnat sitta stilla - och bara vara - med fokus inåt.. speciellt i kontakt med naturen. Idag vet jag att jag tidigt utvecklade en form av meditation, inte alls olik den jag idag utövar.

En helt annan story är att jag inte alltid har gillat den här sidan hos mig, utan har likställt denna längtan efter stillhet med en - icke accepterad - handlingsförlamning.. Jag tyckte att jag borde vara på nåt annat sätt. På samma tema som att jag länge försökte leva upp till bilden av en social, utåtriktad - extrovert - person. Det var förresten inte alls längesedan som jag hörde en kurskamrat beskriva mig som introvert, och jag minns hur förbluffad jag blev över att det var så hon såg mig.. Jag? Men sedan: vilken lättnad. Hon hade sett mig precis som den jag är.. Jo, jag är ganska inåtvänd, reflekterande och - stundtals - tyst. När jag kunde acceptera att det är den jag är, så blev allt så mycket lättare. Och att se hur jag alltid sökt sociala yrken för att få utlopp för den sidan hos mig, och samtidigt förstå att just därför blev mitt behov av enskildhet utanför jobbet än större. Så viktigt att tillåta sig att vara just precis den man är; Jag är tillräckligt bra som jag är.. Och att ingenting är hugget i sten. Ibland är jag supersocial, och ibland inte. Det får vara så.

Så nu tillbringar jag de sista veckorna av ledigheten åt att samla kraft, fylla på mina reserver för att sedan möta höstens många utmaningar förberedd på bästa möjliga sätt. Morgnarna inleds med långa, långsamma yogapass med efterföljande "sittande". Sedan följer långsamma frukostar, långa skogspromenader, långsamma joggingpass (jo, faktiskt - nystart efter över 2 års "inte-springa"), långa och djupa samtal med maken.. Och försöker vara helt närvarande på vårt älskade Berget. Här och nu, just den här stunden..

Det kan inte vara så mycket bättre än så här.

Mera kattliv

2010-07-25T22:12:00.002+02:00

Äsch. Vad gör man? Enligt min mor - som hade hört det av sin egen mor - så lär min gammelmormor ha haft sån pli på sin katt att den lät bli småfåglar. Sant eller osant, men visst vore det skönt att slippa döda - eller ännu värre; halvdöda - fåglar på trappen. Eller på köksgolvet..

R.I.P lilla fågel.

(det här är egentligen en gammal nyhet.. Idag har det bara regnat och då behagar inte mördarkatterna sig ut)

Kattliv

2010-07-22T21:51:00.003+02:00

Jo, jag vet att jag borde ha tagit kort på den mus som Tilde så varligt lade framför mina fötter när jag just skulle inleda en längre yogasession... Men just då ville jag bara bli av med liket. Det gav liksom inte så positiva energier.

Dripp dropp

2010-07-22T11:24:00.003+02:00

Det regnar på Berget. Det går liksom att ta på hur glad naturen blir av fukttillskottet, och jag har gärna en dag i fåtöljen med bok.. Har haft ett trevligt dygn med besök av mor, som egentligen kom hit för att påbörja arbetet med att skrapa fönster, men vi bestämde oss för att åka och bada istället.. Jag gillar sådana omprioriteringar.

Mor åkte hem för någon timme sedan, och nu har jag några dygns egentid med katterna. Maken är på norrländsk roadtripp och är just nu hos kompisen P utanför Skellefteå.

Här är tyst, fridfullt.. I balans helt enkelt.

Nystart och ny design

2010-07-20T10:32:00.003+02:00

Sitter under björkarna med min lilla laptop i knät och tänker att om jag nu ska starta om bloggandet, så behövs en uppfräschning.. En nystart på bloggen och bloggandet.
Kommer att pröva lite olika designer, så det är inte alls säkert att den kommer att se ut just så här nästa gång man kikar in.

För övrigt måste jag ju tillstå att sommaren hittills har varit helt superb! Och då pratar jag inte bara om vädret, som naturligtvis gjort sitt till - utan framför allt om det jag hittills har upplevt: Veckan före midsommar var jag så äntligen i Ludvika och fick vara med om Jon Kabat Zinn och Saki Santorelli (grundaren respektive nuvarande "director" av Center for Mindfulness). Deltog alltså i en 7-dagars utbildningsretreat och det var precis så fantastiskt bra som jag hade hoppats. Vilka otroligt genuina personligheter; så mycket värme och närvaro att varenda en av de 130 deltagarna måste ha känt sig omhuldade och sedda.. Jag är så imponerad över vad de har åstadkommit och blir bara än mer övertygad om att jag valt rätt väg in i mindfulness.. Känslan sitter kvar..

Tog veckan efter en kort stadstur med lite fix och trix, for sedan till Jönköping där jag umgicks med Fina Far och därtill bodde hos en kompis på hennes härliga lantställe. Mycket trevlig helg!

Och så.. Ytterligare några dagar senare for jag till Varberg och var med på en yogakurs med - jag gissar (har inte så många att jämföra med förstås) en av världens bästa yogalärare! Det var helt fantastiskt och omtumlande. Såpass att jag nu anmält mig till en yogalärarutbildning för honom med start i augusti.. oops, liksom. Så det kan gå..

Pussar och kramar från det vackra lilla huset på Berget!

I´m alive!

2010-06-13T21:22:00.003+02:00

Men det är nog så.. Att det här med att blogga för närvarande känns trögt. Det jag skulle kunna blogga om, som upptar stor del av mitt sinne just nu - är sådant som ännu inte hittat de rätta orden. Åtminstone inte de publika orden.

Men jag vill ha kvar den här möjligheten till personligt babbel. Ägnar ju en smula tid åt Facebook nuförtiden, men där är det en salig blandning av nära vänner, anhöriga och mer perifera kontakter.. Och en hel del som kan vara bra att ha som affärskontakter. Där vill jag inte skriva allt som jag skulle kunna läcka ut här. Och facebook är ju ganska begränsat överhuvudtaget. Faktiskt ganska trist, när jag tänker efter. Men ändå inte. Hm.

Nu vet jag att min bloggtorka sannolikt har skrämt bort mina läsare, men om ni är kvar: Håll ut - håll ut. Jag kommer igen.

Puss och kram på er!

Bloggtorka..

2010-04-20T10:35:00.000+02:00

Återkommer.

Vårtrött..

2010-04-14T09:47:00.003+02:00

... men glad ändå!

Just det!

2010-04-01T22:47:00.002+02:00

En sak kan jag faktiskt bestämma mig för att blogga om..

Igårkväll hade jag informationsmöte om Mindfulness. Föreläsning typ. Jätteroligt, inspirerande och lite egotrippande. Förstås.

Men.. I vanliga fall gör jag detta ihop med min kollega, men hon var - dessvärre- sjuk igår. Och då märkte jag hur många småsaker jag var tvungen att hålla i huvudet, förutom själva föreläsningsämnet liksom. Bland alla saker jag gjorde, vara att tända små värmeljus lite här och var i lokalen. Inte vet jag om någon av deltagarna märkte det, men jag tyckte det kändes lite mysigt liksom.

En av de första sakerna jag gjorde efter föreläsningen, var att gå runt och blåsa ut ljusen. Jag hade det liksom i ryggmärgen, ljusen ska blåsas ut.. Ju.

Plockade ihop disk, attiraljer och bar in bord och stolar i konferensrummet och såg till att kontoret såg representabelt ut igen. Sedan gick jag hem. Och landade. Och sov..

Och vaknade kl 03.39! Med en enda tanke i huvudet: - Jag släckte aldrig ljusen på toaletten!

Tänk er: en lastgammal fastighet i Gamla stan.. Hur j-a brandfarligt som helst. Och jag släckte aldrig ljusen på toaletten!!

Sannolikt hade de redan brunnit ut. Jag var inne på toan två gånger i gårkväll, och tänkte aldrig på om de små värmeljusen brann eller ej.. Men sannolikt var det redan utbrunna.

Jaha. Vad gör man? Plockade upp telefonen och wappade in på senaste nyheterna, men ingenstans stod det om en brand i Gamla stan (hajar ni vad stört?) och försökte sedan idka mindfulnessandning och komma till ro.. Gick sådär. Klockan 7 bestämde jag mig för att jag nog skulle blivit kontaktad om kontoret brunnit ned..

Och när jag klev in genom dörrarna kvart i nio, så såg allt ut som vanligt..

Så kan det gå.

Crowdy

2010-04-01T22:42:00.003+02:00

Har just nu så många bloggämnen i huvudet att jag nog får avvakta en stund.. Behöver sortera och prioritera. Och se om jag kan fixa mitt tangentbord.. Mellanslagstangenten är liksom stum och vill bli hårdhänt behandlad för att lyda. Det är inte riktigt min melodi..

I morgon är det åter dags för Berget. Oh, så skönt!

Jubileum

2010-03-25T16:05:00.008+01:00

- I dagarna är det 2 år sedan jag slutade äta smågodis! 2 hela år.. utan att jag en endaste gång fallit för frestelsen att proppa munnen full med salta fiskar, gelehallon, bilar, söta/salta/sura bomber mm mm.. Visst är det imponerande!?
Well, det är naturligtvis en sanning med modifikation. Visst har jag smakat en enstaka smågodisbit vid några tillfällen under de här åren. Och sötsugen är jag ju fortfarande, till och från.. Men istället för att hetsäta Karamellkungens färglada frestelser, nöjer jag mig numera med att långsamt njuta av en chokladpralin, eller något annat - gärna lite exklusivare chokladigt.

Det var under påsken 2008, som beslutet mognade. Ni vet; påskägg fyllda med diverse påskgodis som jag - nästintill maniskt - proppade i mig, utan att ens tänka mig för. Det där hetsiga godisätandet nådde sin absoluta kulmen då, och sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog.

Igår kunde jag konstatera, att jag numera kan passera affärens lösgodis utan att ens reflektera över om jag ska köpa eller inte.. Jag är faktiskt stolt.

Så, hur ska jag fira detta jubileum?

Att säga nej..

2010-03-12T21:43:00.003+01:00

Tittar på Skavlan där bla Isabella Scorupco är gäst och ska svara på varför hon filmar så sällan, och hör då kändiskocken Marcus Någonting säga: "De är de som säger nej oftare än de säger ja, som lyckas."

Det var precis vad jag behövde höra! Jag har haft en riktig skitvecka, med - bland annat - en del ångest över alla de "nej" jag sagt de sista månaderna; alla de samarbeten jag tackat nej till för att det inte riktigt stämt av olika anledningar. Och så sitter jag här med undran om det var rätt eller fel..

Nu strävar jag kanske inte direkt efter att bli stor och känd i Hollywood, men ändå.. Isabella Scorupco verkar ju ha fixat sin försörjning ganska bra. Och hon säger alltså oftast nej.

Mera svängningar..

2010-03-07T22:09:00.002+01:00

Så var man åter i stan..

Gårdagen var helt fantastisk på Berget. Från en morgontemperatur på - 17 till en dagstemp kring noll, strålande sol och långpromenader x 2.. Fåglarna höll låda hela dagen och vårkänslorna fick t.o.m de försiktiga innekatterna att vilja ta sig ut i solskenet... Jo, jag tycker nog att det räcker med vinter nu.

Ikväll åt vi middag på närmaste grekhaket i kvarteret bredvid. Lammracksen var helt okey, men jag fortsätter nog att vara "nästan-vegetarian".. Efter drygt 2 månader utan kött, så vill min kropp helt enkelt inte ha så mycket av den varan. Inte ens när det är lamm.

Hmm...

Svängningar vs 2

2010-03-05T16:59:00.001+01:00

- 10 i morse och isande vackert ute. Under dagen nästan nollgradigt, värmande sol och kvittrande småfåglar. Man kan nästan ana en annalkande vår..

Svängningar..

2010-03-04T20:16:00.003+01:00

Visst är det märkligt hur ens känsloläge kan skifta, på bara ett kort litet ögonblick?!

Ena stunden njöt jag av det fina vädret, promenaden i solskenet med kära maken.. Glad och nöjd liksom. Ett telefonsamtal senare befann jag mig vara grinig och ilsk.. Inget allvarligt, men jag tillåter mig vara i det utan att försöka analysera eller styra upp. Så kan det ju också vara.

Nå, mat ska lagas med kärlek - det vet ju alla. Ikväll blev därtill linsgrytan kryddad med en dos ilska också. Det var nog därför den blev så stark.

Och humöret är åter på väg upp. Där ser man vad lite god mat kan ställa till med..

Åter på Berget

2010-03-02T16:45:00.003+01:00

Jag förflyttade min snuviga lekamen till Berget i söndags. Lika bra att vara snuvig här som i stan, liksom. För övrigt tror jag att miljön här läker..

Och Berget visar sig - som vanligt - från sin allra vackraste sida. Idag strålande sol och några få minusgrader. Igår fick vi därtill uppleva hur det är att vara insnöade.. Riktigt mysigt. Men sent igår kväll kom grannen med traktor och plogade vår lilla väg. Vi tog oss därför till Vingåker idag, i myrfart - på glashala vägar - och storhandlade. Därtill köpte jag en flaska whisky till grannen (vanligt betalningsmedel på landet.. ;-) ), undrar när jag köpte något dylikt på systemet sist? Om jag nu någonsin gjort det..?

Nu är vi åter i stillheten..

Med fulla matförråd kan vi vara insnöade igen.

Däbbt i däsan..

2010-02-26T16:57:00.002+01:00

och skrällhostar så det river i bröstet..
Inte speciellt kul. Men heller inte särskilt humörnedsättande.

Det är liksom bara som det är.

Såg ni annonsen i DN igår?

2010-02-24T12:11:00.003+01:00

Nej, nu får det bli andra bullar!

2010-02-15T12:19:00.002+01:00

Bloggen är ju alldeles bortglömd. Stackars lilla blogg..

Och jag behöver starta om - - liksom reboota hela systemet. Förra veckan gick jag på tå i förväntan på annonseringen och det blev liksom en urladdning.

Nu har jag massor av aktiviteter och trådar att dra i. Bäst att göra det då. I kväll nytt infomöte - håll tummarna för att det blir bra och genererar flera anmälningar!

Puss på er!

Spännande!

2010-02-04T13:47:00.002+01:00

Så har jag nu petat klart i det som ska bli en annons på tisdag.. Ih, så spännande det ska bli att se om det ger någon respons.

Mindfulness fortsätter att vara i ropet onekligen. I dagens DN var det återigen en artikel. Känns ju som jag befinner mig i rätt tid, liksom. - Så håll utkik i DN, under vinjetten Vård och Hälsa på tisdag 9 februari! :-)

För övrigt så går årets skidresa av stapeln idag, men jag är ju inte med på den bussen. Valde att kliva av av flera olika skäl, och har ingen anledning att ångra mig - men just nu känns det ändå lite halvsurt. Bara en aning, alltså.. Nåväl, må de ha en härlig weekend. Det lär de ha, om jag känner gänget rätt..

I kväll samlas ett större gäng av kollegor från min allra senaste uppdragsgivare hos mig på kontoret. Det vankas mat från Kajsa Varg och gott vin (från systembolaget..) och alldeles helt säkert mycket trevlig samvaro. Och jag behöver sätta lite fart för att hinna fixa lite innan dess.

Chao!

Äsch

2010-01-29T16:24:00.003+01:00

Man får nog acceptera att den här bloggens uppdatering för närvarande sker synnerligen oregelbundet och i lite väl långa intervaller..

Enligt ursprungsplanen skulle jag just nu sitta på en buss till Jönköping. Men eftersom jag vaknade med en mycket tydlig förkylningskänsla i hela kroppen, så blir jag kvar i stan den här helgen. Vill inte på något sätt riskera att di gamle blir smittade. De tycks ha nog som det är nu..

Lite trist är det - jag hade sett fram emot helgen och umgänget med min far, men skjuter upp resan två veckor istället.

Nu får jag ställa in mig på en helg i soffan. Med en och annan katt på benen och en skogsman hemma i stan så blir det nog helt ok, det också!

Mittimellanläge

2010-01-22T11:30:00.003+01:00

Tiden flyger och jag har stora problem med att hitta en fungerande struktur i denna tillvaro - mellan uppdrag.. Har varit "igång" i två veckor, men alla goda föresatser om tidiga meditationsmorgnar, träningspass, långa promenader och i övrigt goda vanor, har än så länge mest resulterat i fina planer..

Jaja. Det blir en del småsaker gjorda ändå, och tillförsikten är god. Och kanske det helt enkelt just nu är en sådan period i livet. En period som jag liksom bara ska vara i.. Och tillåta mig att vara i.

Och när jag är i ett sådant här "mellanläge" så händer det märkliga saker. Igår, när jag tog mig en dusch mitt på dagen - så började katastrof och orostankar fördunkla mitt sinne. Ungefär "hur ska det gå? Kommer jag att klara mitt konsultande? Tänk om jag inte lyckas sälja in mig på fler ställen?" Vojne, vojne, vojne - typ. Sådana där tankar som jag gissar att de flesta egenföretagare hamnar i med jämna mellanrum.

Så var jag nyduschad, ren på kroppen men mörk i sinnet. Och kollade mailen.. Och telefonen.. Och vips, så var där plötsligt två nya förfrågningar om uppdrag! Helt rätt i tid för mig, kan man ju säga..

Men nu tar jag ledigt på riktigt. Ska om ett par timmar sätta mig på Vingåkerståget och ägna helgen åt min make och friden på Berget.

Må ni alla ha en god helg. Puss på näsan!

Årskrönika och nystart

2010-01-10T20:31:00.003+01:00

Sådärja, nu åkte datorn på. För första gången på två veckor.. (jo, det är sant. De av er som sett mig passera lite på Facebook kan veta att där är jag mestadels via mobilen.. men datorn har varit av. Jojomensan! )

Tror nog inte att det blir så mycket till årskrönika den här gången. 2009 passerade förbi som ett riktigt bra år för mig, men slutade med några riktigt trötta och låga månader - och jag har inte så mycket att tillägga. Men visst, året innehöll bla några trevliga resor: En riktigt mysig aprilweekend i Barcelona med maken (för övrigt ett tioårsfirande!) och en härligt varm och rolig julivecka i Rom med dottern. Därtill några avkopplande veckor på Berget i somras med planterandet av en syrenhäck som extra minnesvärt.
Yrkesmässigt ett mycket bra år, förstås. Företaget har gått runt och jag har under året blivit certifierad ICF-coach, samt utbildat mig till lärare i Mindfulness Based Stress Reduction (mindfulnesslärare, om ni hellre föredrar det..).

Avslutade året med en tyst retreat på Gaia House, i underbart vackra Devon, i England. Mycket nyttigt och välgörande. Om än kallt, obekvämt och en hemlängtande.. Kan dock inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta året på och det gav verkligen mersmak.

Sammanfattningsvis har 2009 gett mig inkomster, insikter och ytterligare bekräftelser på att jag är på rätt väg. Och det är ju inte så illa.

Det här nya året mjukstartade jag med en nästanvecka på Berget i rekordkyla och obeskrivligt vackra dagar.. Att promenera i en tyst vinterskog, fullt påpälsad i strålande sol och arton minusgrader - är att på något sätt leva fullständigt, totalt närvarande. Dagarna med maken på Berget innebar också en stilla samvaro, med långa samtal och gemensamhet som är värt sin vikt i guld. Så oerhört välgörande och privilegierat att tex kura skymning i soffan och titta ut på det blå ljuset och samtala i takt med tankebanorna.. Att liksom få prata klart samtidigt som en gnistrande klar stjärnhimmel breder ut sig över skogen.. Sannerligen både kvantitets- och kvalitetstid på samma gång.

Nu har vi återvänt till stan. För en gång skull känner jag mig färdig med ledigheten och ser - med stor tillförsikt och spänning - fram emot att starta det här året, både yrkesmässigt och privat. Har så mycket ny energi och nya tankebanor som nu ska kanaliseras och testas. Känns oerhört spännande och inspirerande...

2010 - här kommer jag!

God fortsättning!

2009-12-26T21:29:00.002+01:00

Nu är allt packat och förberett.. I morgon bitti sätter jag mig på ett plan för att åka till England och delta i en veckas retreat på Gaia House.

Önskar er alla ett gott slut på detta året!

Vi hörs åter några dagar in på år 2010...

Frid

2009-12-25T12:51:00.003+01:00

God jul och god fortsättning till er alla!
Här är frid och just inte så mycket mer att säga.

Andas in.. andas ut...

2009-12-18T21:03:00.006+01:00

Och konstaterar att NU är det tid för ledighet!

Gjorde mina sista arbetstimmar hos min fd huvudman i måndags, träffade världens bästa handledare i tisdags, avslutade min första mindfulnessgrupp i onsdags, tog terminspaus med den andra gruppen i torsdags, träffade en ny spännande kund idag.. och till det en massa andra kontakter och möten under veckan.. Har också noterat det märkliga i att ju fler samarbeten jag tackar nej till - desto fler förslag tycks dyka upp.

Men nu tar jag en paus från allt som har med arbete att göra.

Rösta, rösta!!

2009-12-11T23:09:00.001+01:00

Just det: gå in på den här länken och grammisrösta på finfina svägerskan Ylva Skog, i kategorin Årets Klassiska!

Reservdelsmänniskan..

2009-12-11T21:54:00.005+01:00

De flesta som känner familjen A-S lite närmare, har nog framför allt lagt märke till min makes reservdel - dvs benprotesen. Nå, den här familjen består av flera reservdelar:

Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet, är att ta av mig hörapparaterna. Nog med höga ljud för dagen, liksom. Sedan går jag in i badrummet och plockar ur kontaktlinserna ur ögonen. Nog med hökblick..

Sedan tar jag ut löständerna..

Nej, det gör jag ju inte. Inte nu förtiden. Men jag kunde mycket väl ha gjort det. Och jag gjorde det under väldigt lång tid av mitt liv. Tänk att jag levde med ett provisorium från 12 års ålder till - 35 års åldern.. Känns idag mycket långt borta. Sådan tur att det finns sådant som heter titan. Och implantat.

Annars hade jag sannolikt plockat bort den reservdelen också.

Har jag för övrigt några minnen av min olycka som tolvåring? Jo, jag minns att jag gick till stallet, trots att syster S nyss kommit hem från Belgien. Hon låg och sov när jag kom från skolan, så jag valde att hälsa på hästarna ett tag.. Men bara en kort stund, eftersom jag ville hem och träffa min syster som varit borta - hur länge? ett halvår?.. Och när jag väl var i stallet, så bestämde jag mig för att ta ut Joy - min "egen" skötehäst, treåringen som vi höll på att rida in - på en kort ridtur. Men eftersom jag bara skulle rida en liten stund, valde jag att rida i paddocken, tillsammans med inackorderingen (minns inte vad hästen hette, men ryttaren hette Tyrone). Det blåste ordentligt, så vi var ganska vaksamma. Och hästarna var ystra och nervösa. Joy skyggade vid samma hörn gång efter annan. I hörnet på paddocken fanns ett slags skjul, och sannolikt var det något där som gjorde henne nervös i blåsten. Två gånger blev jag avkastad på samma ställe, och två gånger satte jag envist upp igen. Det är något man som ryttare får lära sig - trillar man av, så ska man obönhörligen upp igen. Jojo.

Den tredje gången valde jag att istället leda henne förbi det otäcka skjulet. Min tanke var att om jag var nära hennes huvud - hållandes i tränset - och talade lugnande till henne så skulle hon inte bli så rädd.

Vid exakt samma ställe som tidigare, skyggade hon kraftigt. Jag snavade och tappade taget om tränset. Och samtidigt som jag föll framlänges, så sparkade hon bakut. En normal reaktion hos en häst som blir lös... Min mun mötte alltså hennes bakhovar, lite olyckligt. Jag minns ljudet av smällen - en kraftig dånande duns. Men jag minns ingen smärta.

Sedan rådde kalabalik och panik. Min medryttare Tyrone blev så rädd att han hoppade av sin häst och sprang ut från paddocken och ställde sig där och skrek, vilket ledde till att min häst började bråka med hans.. (kan hästen hetat Qupido?). Jag var kvar inne i padocken, kände att det rann blod från min mun, och försökte sära på hästarna. Tror faktiskt att jag lyckades, men sedan kom en dotter till familjen som ägde stallet och där någonstans börjar minnet svikta. Blev ledd till deras hus, lagd på en säng och sedan minns jag att min far kom. Och sedan ambulansmännen.. Som snällt sade att det här kommer att bli bra. Jag var inte på det klara över vad som skulle bli bra. Transport till sjukhuset och senare operation. Uppvak i ett rum med två tanter som ojade sig när de såg mig..

Senare fick jag klart för mig att hela gombenet i överkäken var krossat, tillsammans med fem framtänder. Operationen var pillrig, eftersom läkarna behövde rensa gommen på ben- och tandsplitter. Jag har också förstått att jag hade centimetertur från en betydligt värre olycka. Min nästipp var skrapad av hästhoven, och det sades mig att om sparken hade tagit en aning högre upp så kunde näsbenet ha tryckts in i skallen. Och då skulle sannolikt sagan om Maj varit över.

Från 12 år till 35 år hade jag ett provisorium i munnen. Fråga mig inte varför det tog så lång tid att ersätta det. Men sannolikt har det med skam och förträngning att göra. Vad jag vet, är att jag log på ett annat sätt som elvaåring.. Då log jag med öppen mun, visandes hela garnityret. Det har jag aldrig gjort sedan dess.

Men jag lever. Och har idag bara lösa delar i öron och ögon. Kunde varit betydligt värre.

Puh liksom..

2009-12-11T11:54:00.002+01:00

Tiden går..

Igår blev jag avtackad av min (snubblande strax fd) uppdragsgivare. Återstår nu 3 möten på måndag, sedan har jag avslutat mitt åtagande där. Känner mig som jag har sirap i huvudet, bomull i öronen och ögonlock tunga som bly. Bestämde mig redan innan att den här dagen ska ägnas åt städ, tvätt och komma-ifatt-hemma-dag. Skönt känns det absolut, men också lite vemodigt - som alltid vid avslut och hejdåande.

Egentligen känner jag min nog mest dränerad.. Många samtal har det blivit sista månaden.. Många lyssnande och stöttande sådana. Kvar finns inte mycket energi över huvudtaget. Jag behöver påfyllning - definitivt. Dags för ledighet. Nästa vecka blir att varva ner i tempo, några få möten, två mindfulnessgrupper och två coachingar.

Men sedan: Tre veckors ledighet! I år innehåller även julledighet en veckas tyst retreat på Gaia House i Devon. Det ser jag verkligen fram emot. Landa, möta nuet och ge plats för ny energi.

Kalla saker för dess rätta namn..

2009-11-30T21:19:00.005+01:00

Jo, jag får väl erkänna att jag de senaste åren till viss del trott mig vara osårbar.. På ett sätt immun mot att drabbas av återfall i depression. Att allt jag lärt mig, och att alla steg jag tagit efter min sjukdomsperiod, liksom skulle vaccinera mig mot att trilla ner i avgrunden igen..

Men vad ska jag då kalla den här mentala sörjan jag befinner mig i? Den här trögheten? Den här konstanta nedstämdheten?

Nå, det må accepteras. Det finns grader i helvetet... Och genom att lägga till ordet "light" efteråt, så är det lättare att sätta ord på det.

Så är det således. Det är som det är. Och inte behöver det vara värre än så heller.

Back to basic, som sagt..

Stökigt, bökigt och lite smårörigt..

2009-11-20T21:26:00.005+01:00

i mitt liv just nu. Vet inte om den här hösten kan jämföras med någon annan jag tidigare varit med om. Men det är som om jag hela tiden lever på gränsen.. Mitt emellan sorg och glädje, mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan eufori och nedstämdhet.. Mellan flow och tröghet..

Och så är det den mörkaste november i mannaminne. Inte den bästa månaden för en som tassar runt sin egen depressionsavgrund. Nu är det återigen "back to basic" som gäller; promenader i det svaga dagsljuset, daglig meditation och yoga. Jag har inte haft en så tung november på flera år. Nog beror det till stor del på brist på ljus, kombinerat med att jag inte kännt mig helt tillfreds med min hela arbetssituation. Har haft en hel del energiläckage, när jag behövt energipåfyllning..

Livet är påtagligt på alla sätt. Mitt i detta liv, så har jag fantastisk medvind i delar av min yrkesgärning. Mindfulnesskurserna går som på räls och förra veckan startades en ny grupp. Och för drygt en vecka sedan sade jag så upp mitt kontrakt med det omställningsföretag jag varit knuten till som underkonsult i över ett år. Jag gjorde det i stark förvissning om att jag nu är redo att gå vidare och att lägga energi och fokus på att utveckla min verksamhet. Som inte är så mycket inriktad på karriär- och omställningar (ej heller jobbcoaching, egentligen), utan helt andra saker..

Med stark förvissning om att när jag får utrymme att lägga energi på rätt saker, så kommer det att gynna både mig, mina relationer, mitt hela liv samt mina affärer..

Och jag är närvarande. Helt och hållet - nästan hela tiden. I ljus och mörker. Det är nog den största och mest påtagliga beskrivningen av den här hösten.

Men varför måste det vara så in i norden mörkt?

Vård av vänskap

2009-11-11T20:54:00.005+01:00

Jag skulle behöva idka vänskapsvård. Skulle behöva stryka saker i kalendern och bara passa på att träffa de som står mig nära. Jag behöver det. Jag tror att mina relationer behöver det. Vårda mina vänskapsrelationer alltså. Man skulle kunna ta ut någon form av bidrag för det; VAV. Vård av vänskap. Träffa mina vänner..

Någon vill jag dricka champagne och skratta med, en annan vill jag bara lyssna på och hålla om.. En tredje vill jag dricka kaffe med och prata, prata, prata.. Osv..

Jo, jag har väl hela hösten legat efter med det mesta, så även detta. Och jag tycker inte om att skylla på något, kan bara konstatera att det har varit lite mycket med sjukdomar, egen utbildning, samt föreläsningar och kurser och och och.. Och en hel del annat förstås.. allt går ju inte att beskriva i bloggen.

Jag vill bara säga att jag tänker på er - mina kära kära vänner!

(idag har jag fattat ett beslut som förhoppningsvis ska skapa såväl tid som energi framöver)

ditten och datten

2009-11-06T21:13:00.004+01:00

Känslan av att ständigt ligga efter är inte skoj. Men jag har lärt mig att förhålla mig till det. På något sätt.. Skrivbordet är en ständigt ångestframkallande påminnelse om all administration som bara ligger och samlar damm. Och väntar.. Men jag har en förmåga att dels skjuta upp det, dels att veta innerst inne att det ordnar sig.

Andra saker som faktiskt ordnar sig är att jag - peppar peppar - inte verkar ha blivit sjuk igen, trots förkylningskänslan förra helgen. Trött är jag, men känner mig så pass frisk (vågar man uttala sådant i dessa tider?) att jag planerar att börja träna igen så smått.

Se där, nu har jag sagt det. I morgon kanske? We´ll see.. (man ska veta att jag knappt rört mig på två månader.. soffpotatis typ...)

För övrigt bad jag min näringsterapeut att ge mig en "dunderkur" för att återhämta mig och att stärka immunförsvaret inför vinterns prövningar. Och snacka om kur.. Så här mycket örter och vitaminer av olika slag har hon aldrig gett mig sedan jag började konsultera henne för 1,5 år sedan. Jösses. Om allt hjälper som det ska, så är jag en superkvinna om några veckor!

Buss-puss

2009-11-02T18:19:00.003+01:00

Med min lilla dator i knät upptäcker jag just att Swebus har ett trådlöst nätverk. Vilken service, minsann. Är alltså på väg hem från Jönköping där jag varit sedan i lördags och umgåtts med min far.

Är glad att jag åkte ned. I stilla och långsamt umgänge skapas stort utrymme för närvaro i nuet. Och jag har varit där. Nu är jag här.. Var det nu är (mörkt utanför fönstret, men passerade Linköping för nån halvtimme sedan...)?

Nu borde jag egentligen utnyttja restiden till att skriva och förbereda lite kursmaterial till veckans mindfulnessgrupp. Men mest sitter jag och tittar ut genom fönstret och tänker. Och tänker att tanketid också är viktigt.

På nedresan coachade jag mig själv på temat företagsutveckling. Jag är en duktig coach, så nu har jag en klart och tydlig plan för mitt företag. Återstår att skapa utrymme och förutsättningar. Nå, det har gått bra hittills när jag lyckats bli målmedveten - så jag litar på min förmåga även nu.

Nej, nu ska jag jobba. Puss på er!

Happy Halloween!

2009-10-30T10:40:00.001+01:00

Så här ser det ut i köket hemma hos oss just nu..

Jösses..

2009-10-23T21:46:00.003+02:00

Går inte tiden snabbare nuförtiden? Var det inte alldeles nyss fredag? Jag menar, FÖRRA fredagen...? och jag som strävar efter närvaro i nuet och i tiden.. I livet.

Kortfattad sammanfattning av veckan:

trötthet, inspiration, bekräftelse, energisug, positiv feedback, framgångar, överväldigande trötthet, närvaro, nystart, beslut, marknadsföring, fokus, för lite sömn, vanmakt, sorg, grundad, engagemang, obalans, balans, stolhet, saknad, kärlek, kärlek, kärlek...

Well. Veckan har inte varit så tokig iallafall! :-)

Men vissa biståndsdelar bara måste bort - för att ge plats åt sådant som GER energi. Joja!

The breeze at dawn..

2009-10-16T16:22:00.003+02:00

The breeze at dawn has secrets to tell you.
Don´t go back to sleep.
You must ask for what you really want.
Don´t go back to sleep.
People are moving back and forth across the doorsill where the two worlds touch.
The door is round and open.
Don´t go back to sleep.

Rumi(tran. Coleman Barks)

Detta lilla stycke poesi från den sufiske poeten/filosofen Rumi slog ned som en blixt i mig för två år sedan. Den är fortfarande glödande skarp och betyder mycket, mycket, mycket..

Jag är övertygad om att poesi kan betyda olika saker för olika personer vid olika tidpunkter och olika situationer. Så jag förväntar mig inte att alla andra ska förstå hur dessa ord har påverkat mig. Delar liksom bara med mig..

Jag är här

2009-10-16T10:26:00.002+02:00

Oj.

Här hittade jag en ensam och övergiven liten blogg.. jag lovar, snart kommer uppdatering.
Puss och kram så länge!

47 år..

2009-10-07T22:36:00.002+02:00

är ju ingen ålder på en häst. Eller?

Jo. Det är ju faktiskt det. Ganska många år.. Och det är en sjusärdeles bra ålder på en kvinna, måste jag tillstå. Har bestämt mig för att fortsätta vara långhårig jeansbeklädd "tjej" och lära mig leva med att folk fortsätter att tro att jag är yngre än jag är.. ;-) Att fylla på färg i hårbotten var 5e vecka är förstås lite kostsamt - men va f-n, det må väl vara ok!

Min 47 årsdag började med skönsång vid sängkanten av fina maken, fortsatte med lunch på Teaterbaren med käraste väninnan och avrundades så småningom med en jättetrevlig middag på Thai Boat med make, syster och svåger. Champagne, mycket god mat och rödvin. Mums!

Tack älskade make, för en mycket fin födelsedag! Och tack alla fina söta vänner och familjemedlemmar, som skickar fina hälsningar och gör mig alldeles varm av glädje.

Jag är sannerligen privilegierad.

Puss och kram!

Höstlördag på Berget

2009-10-03T12:32:00.004+02:00

Sitter i köket på Berget och tittar ut på den begynnande stormen. Gula löv singlar ner på marken och regnet är inte långt borta. Är så nöjd med att jag åkte hit redan i torsdags kväll.

I går visade oktober upp sig från sin allra finaste sida. Det var kallt, morgonfrost, sol och gnistrande vackert. Tog en lång skogspromenad och drog in djupa andetag av den friska luften. Kunde riktigt känna hur luften fyllde mina - sedan tidigare hosttrötta - lungor och hur kroppen tacksamt tog emot ny kraft. Efter en månads förkylningar och sjukdom, så är behovet av kraft, energi och återhämtning enormt. Vågar nu påstå att jag är frisk. Så otroligt skönt!

När jag lufsade runt i skogen igår, så slog det mig hur oerhört privilegierad jag är som har möjlighet att dra mig tillbaka till lugnet och stillheten här. Det är sannerligen något att vara tacksam för.

Nu ska jag snart ut och trycka ner resterande lökar i marken. Plantagen påstår att de är rådjurssäkra. Ha ha ha, säger vi som vet hur odlingslivet här i trakten ser ut, med 100-tals hjortar som drar runt och skövlar växtligheten - likt ungdomsgäng som sätter bilar i brand i storstadsförorter.. Men vi har köpt över 250 vårlökar och hoppas att några blommor ändå får överleva så pass länge att vi kan njuta av dem en stund frampå vårkanten.

Hoppet är det sista som överger människan. Eller skam den som ger sig. Typ.

Vilken vecka..

2009-09-27T11:30:00.002+02:00

Idag är första dagen på två veckor som jag känner mig tämligen säker på att det virus jag haft i kroppen, nu tycks ha dragit sig tillbaka. Äntligen. Men jag är lite misstänksam ändå, sist kom det ju tillbaka med kraft - så jag fortsätter att ta små små steg..

Men - förutom en särdeles krattig fysisk hälsa - så har den här veckan varit fantastisk. Har haft en mental glöd, som liksom trängt igenom fysiken, och känner mig så PÅ inför höstens utmaningar. Vad jag vill är glasklart och hur jag ska nå dit är också ganska tydligt. Dessutom verkar det som jag har utrymme att ta mig dig också..

I torsdags hade jag "uppkörning". Det var alltså dags för examination för min ACC-certifiering till ICF-coach. Och det gick hur bra som helst! Jag är så himla glad för det - ett av mina mål med att gå utbildningen för 1,5 år sedan, var just att den skulle leda till certifiering. Och nu är jag alltså där. Tillfredsställelsen är enorm. Kan ni ana?!

I fredags höll jag ett seminarium om mindfulness för 30 personer. Det gick också bra och jag känner hur mycket den här senaste utbildningen har gjort för min säkerhet och trygghet i de här sammanhangen. På tisdag första info-mötet inför höstens kurser. Nu drar det igång...

Känslan av flow är påtaglig. Yeah!

Mys

2009-09-26T23:19:00.003+02:00

Cosi fan Tutte på Operan. En totalupplevelse! Härligt!

Ett år kvar..

2009-09-20T19:21:00.003+02:00

till makens halvsekeldag. Och i morse klarade vi - två genomförkylda kvinnliga familjemedlemmar - att ta hyfsad ton till jamåduleva. Men det krävdes några rejäla hostattacker och dito gapflabb utanför sovrumsdörren, innan det gick.

Nu är vi på väg för att äta vietnamesisk födelsedagsmiddag.

Grattis på 49årsdagen, älskade make!

(nästa år blir det party..)

Jodå..

2009-09-19T21:18:00.004+02:00

jag är hemma igen.

Mycket mycket nöjd efter nio intensiva och omtumlande dagar. Är fullproppad med intryck, nya lärdomar och positiv mental energi inför hösten. Men är också mycket mycket trött.. Blev sjuk under kursen och hostade mig igenom de fyra sista dagarna. Antar att mitt immunförsvar var för svagt efter förra förkylningssvängen, att det inte kunde stå emot de smittotillfällen som bjuds när 85 personer ryms inom samma sal.

Gick trots det bra att fullfölja, men nu är jag ganska urlakad. Hostar och snörvlar som aldrig förr, men utan feber, så doktorn - som jag besökte idag - lugnade mig med att det iallafall inte är något bakteriellt.

Fick hostmedicin och nässpray, och nu hoppas jag bara att rösten håller för att sjunga för maken i morgon!

Almost there..

2009-09-07T22:07:00.004+02:00

Sådärja.

Nu är yogamattan omilt nedtryckt i resväskan, filtar och oömma kläder likaså. Meditationskudden fick helt enkelt inte plats, så den får resa i egen väska. Får se hur jag löser det med KLM. Att packa till en 9 dagars utbildningsretreat är inte helt enkelt. Knepigt och tungt. Men jag är kanske orutinerad.. Tidigare har jag "bara" rest till retreater inom landet.. med tåg eller bil.. utan maxvikt och sånt.

Men nu så.. Nu verkar det ju faktiskt bli av.. Jag är verkligen på väg. Jag är verkligen på väg!

I morgon bitti kl 06.20 lämnar jag Sverige ett tag och är åter 18 sep..

Iihh..

Må ni alla ha en fin tid. Det ska jag.

Puss och kram och solong!

Ällskap!

2009-09-06T18:11:00.004+02:00

När min dotter var liten och ännu inte fått ordning på språket fullt ut, så sa hon ofta att hon ville ha ällskap.. Det var ällskap framför barnprogrammen, ällskap när hon lekte och ällskap när hon skulle sova och så vidare..

Jag tycker det är ett så vackert ord. En mångtydig sammansättning av orden älska och sällskap, liksom.

Och apropå det, så har jag nu piggnat till efter en veckas sjukläger. Normalt sett så är jag ganska nöjd med att vara själv hemma, eftersom mina dagar oftast är fullspäckade med social interaktion på flera sätt. Men en vecka utan vare sig jobb, hemmavarande familj eller möjlighet till vänträffar räcker gott och väl för att jag ska känna mig sprickfärdig av umgängesbehov.

Sådan tur att maken just är hemkommen.. och att vi tillsammans med dottern snart ska ut och äta middag.

Det kallar jag perfekt ällskap! :-)

Jo jag är väl sjuk då´rå...

2009-09-01T12:59:00.003+02:00

Jag vill ju inte vara sjuk. Men nu är det väl bara att acceptera.. Ingen yoga ikväll, inget mingel i morgon, och sannolikt inget afterworkande med kollegorna på torsdag.

Ej heller inget jobb. Åtminstone inte idag eller i morgon. Sen får vi se..
Men läsa orkar jag faktiskt, om än bara korta snuttar i taget.

Läser just nu Jon Kabat-Zinn, Full Catastrophe living, How to cope with stress, pain and illness using mindfulness meditation.

Man kan lugnt påstå att den här boken är en bibel för mindfulnesslärare över hela världen. Och att Jon Kabat-Zinn liksom har blivit som en guru. Trots att han "bara" är en hårt arbetande, djupt engagerad medicine professor på universitetssjukhuset i Massachusetts som en gång i tiden kom på idén att testa lite buddhism på västerländska patienter (mycket förenklat förstås).

Bakom Mindfulnesscenters bildande låg alltså en önskan att sprida buddhismens kunskap om hur mänskligt lidande kan hanteras och lindras, men i en form som befriats från religiöst och filosofiskt innehåll.

Jag kan starkt rekommendera boken till alla som är intresserade av hur han - tillsammans med sina kollegor på stresskliniken på sjukhuset i Massachusetts - har arbetat fram ett program som nu fler än 17000 människor har deltagit med goda resultat på hälsa och tillfrisknande. Och alla som är intresserade av att ta hand om sig själva i livets kaos..

Och allt är så enkelt. Men ändå så j-a svårt. Och helt otroligt spännande!

Ha! Ha! Ha!

2009-08-31T09:08:00.003+02:00

Rätt åt mig.

Nu ser min smittorädsla ut att lösa sig av sig själv. Är nämligen genomförkyld och hostar (grishosta?) och stannar således hemma och kurerar mig. Alltså går jag inte ut och blir smittad, eller smittar någon annan. Det var ju bra.

Men det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig veckan. Dagens 6 inbokade möten avbokade, morgondagens 5 är förvarnade... Sen får vi se. Och jag som hade en del trevliga kvällsaktiviteter på gång också.. Äsch, liksom.

Nå, det viktigaste av allt är att vara hyfsat frisk om en vecka. Och nu får jag hoppas att jag iallafall orkar läsa lite. Bara ca 400 sidor kvar nu..

Jaja.

Murphy´s law?

2009-08-29T14:08:00.006+02:00

Attans svininfluensa! Eller förlåt; "Den nya influensan"

Just som jag skrivit det förra inlägget drabbades jag av plötslig oro över att jag den här veckan som nu återstår innan min(sedan länge efterlängtade, dyrt betalade, och hårt förberedda) utbildningsretreat börjar - ska smittas av influensan. Hjälp!

Det finns liksom inte på kartan. Jag tänker INTE bli sjuk.

Veckan som följer tänker jag INTE stoppa min fot i tunnelbanan, det blir promenader både till och från jobbet. Ej heller tänker jag ta några människor i hand (sorry kunder, deltagare, kollegor) om det inte finns någon desinficerande handsprit i närheten.

Kanske det helt enkelt är säkrast att inte lämna hemmet?

Oh my good..

2009-08-29T13:47:00.004+02:00

it´s really happening!

Om bara drygt en vecka åker jag till Tyskland för att delta i en 9-dagars intensiv utbildningsretreat i mindfulness, sk Practicum. Har inte riktigt förstått att det verkligen är sant. Samtidigt som jag sitter här och försöker hinna läsa in all kurslitteratur innan, så utformas de kurser jag och en kollega ska starta under hösten. Och så var det där med certifieringen till coach; har ju fått datum för examination i slutet av september. Även det ser alltså ut att falla på plats.

För 1,5 år sedan lämnade jag min dåvarande trygga tjänst som personalchef. Tjuvkikar i mina anteckningar och ser att jag då satte upp några mål, bland annat följande:

* Att leva på mitt företagande inom ett år
* Att bli certifierad ICF-coach
* Att utbilda mig till instruktör inom MBSR, dvs Mindfulness Based Stress Reduction.

Företagandet tog ju snurr i och med finanskrisen i höstas. Och nu är jag alltså snart i mål med de övriga också. Hisnande.

Och jag kan konstatera att jag aldrig tidigare i mitt liv varit så målfokuserad som under de senaste 1,5-2 åren.. Det är faktiskt ganska omtumlande att upptäcka att det har gett så tydligt resultat.

It´s really happening.

Om yoga

2009-08-25T21:24:00.002+02:00

Har tränat Hathayoga sedan 2004. Dock väldigt sporadiskt och med längre uppehåll. När jag senare kom i kontakt med mindfulness och de mjukare yogarörelserna man utövar där, så kände jag igen alla övningar från Hathan och har sedan fortsatt göra egen mjuk yoga mer eller mindre regelbundet.

Jag mår mycket bra av det och rörelserna passar bra ihop med meditationen. Likväl har jag kännt att min kropp behöver mera... Testade därför i våras den mer fysiskt utmanande Ashtangayogan. Och blev helt såld. För att inte tala om slutkörd efter ett lärarlett pass.

Så nu sitter jag här hemma, fånigt leende efter höstterminens första pass.. Min kropp är härligt utmattad, riktigt lycklig. Och själen är fridfull och vänligt inställd..

Mycket bättre än så här behöver jag faktiskt inte må. Liksom.

Sommarminnen..

2009-08-21T14:41:00.002+02:00

Och nu packar jag ihop den här - osedvanligt tröga - arbetsveckan och beger mig till Berget. Har hört ryktas om att kantarellerna har fått förnyad växtkraft.. Yeah!

Tveksam självdisciplin...

2009-08-20T20:10:00.002+02:00

Ibland är det lite synd att man är idrottsintresserad.. När friidrotts-VM går samtidigt som man har massor att plugga, tex...

Äsch.

Den är nu ett faktum..

2009-08-16T20:54:00.002+02:00

Förkylningen alltså.

Konstaterar därmed det jag redan anade.. att det var lite för ansträngande att komma från total avkoppling förra helgen (men kanske inte tillräckligt utvilad?) till måndagens kickoff. Det var ganska trevligt att börja arbetsveckan - och hösten - med att festa och dansa en halv natt.

Men resten av veckan har kännts trög och jag har tagit det så lugnt det bara går när man jobbar samtidigt. Jaja - förkylningen verkar inte vara av den allvarligare sorten, så jag får väl helt enkelt bara vänta ut den.

ca tusen sidor..

2009-08-15T20:17:00.003+02:00

- engelsk facklitteratur ska läsas inför mindfulnessutbildningen i september..

Och jag har faktiskt kommit igång. Nu kan man väl önska att litteraturlistan hade förmedlats lite tidigare.. Nåja, det finns ju kvällar och helger..

Himmel och pannkaka..

2009-08-14T22:18:00.003+02:00

Så har jag till slut upptäckt Facebook.. och klockan går..

Just ett j-a sätt att spendera fredagkvällen på.

Fredag

2009-08-14T20:38:00.002+02:00

Oj, så trött man blir av att jobba. Tack och lov att det är fredag.

För övrigt har jag fortsatt känna mig tacksam den här veckan.. tacksam för både det ena och det andra. Att jag har den stora förmånen att ha en fantastiskt fin dotter, en lika fin make, att jag tjänar pengar på sådant som jag tycker om att göra, att jag är på väg att nå några delmål i min yrkesmässiga- och personliga utveckling, att jag har fina vänner och sist men inte minst:

- Att jag alltmer tydligt lär mig att prioritera...

Liksom.

En årsdag

2009-08-09T21:59:00.008+02:00

Idag fyller min man 8 år.

Det är en födelsedag vi inte direkt brukar gratulera. Ändå är det en dag som varje år gör sig påmind. En dag att uppmärksamma.. Hur maken uppmärksammar dagen låter sig bättre berättas av honom själv.

Mina minnen är konstigt nog kristallklara.

Vid det här klockslaget för åtta år sedan, befann jag mig i ett anhörigrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag ringde några telefonsamtal, till dottern som var på träningsläger utanför Göteborg och till makens (dåvarande fästmannens) mamma.. Tror också att jag pratade med mina syskon, eller iallafall med någon av dem. Personalen hade kommit med te och smörgås, men jag klarade inte av att äta. Åt jag alls den dagen? Jag minns inte.

Men jag minns att jag tidigare den eftermiddagen, närmare bestämt strax efter fikarasten (som på min dåvarande arbetsplats alltid var kl 14.30), hade börjat titta på mobilen och undra om maken inte kommit fram till Uppsala ännu.. Någon timme tidigare hade han skickat ett sms och berättat att han skulle ta motorcykeln från Sollentuna till Uppsala, med löftet att höra av sig när han kom fram. Jag ringde några gånger och sökte honom, fast alla vet att det inte går att svara i telefon när man kör mc.. Timmarna gick utan kontakt, och jag intalade mig att han bara glömt att ringa eller att mobilen laddat ur.

Jag minns också cykelfärden hem från jobbet. Det var en oerhört ångestladdad hemfärd och ju närmare jag kom hemmet desto långsammare cyklade jag. Det var som att jag ville skjuta upp insikten av det jag innerst inne förstod.. Väl hemma kunde jag konstatera att motorcykeln inte stod parkerad där den brukade och strax därefter ringde min svåger..

Några telefonsamtal, arrangemang av kattvakt och ett extremt tunnelseende senare satt jag på tåget till Uppsala och kom fram till sjukhuset någonstans mellan 20-21 på kvällen.

Det skulle dröja ytterligare 7 timmar av ångest och korridortravande, tills jag såg honom rullas upp från operation. Gul och svullen efter alla blodtransfusioner, med dräneringslangar och dropp, och kopplad till respirator... Min man. Jag bad till högre makter.

Minns att jag fick ett första samtal med en läkare som förklarade ingående och pedagogiskt vilka skador han hade och vilka ingrepp som krävts. Och att jag under samtalet knappt tog in någonting vad han sa för att jag var så upptagen med den enda viktiga frågan som jag hade på tungan - men inte vågade ställa: - Kommer han att överleva?

8 år senare kan jag konstatera att det inte bara var maken som fick ett liv till. Även vi - hans familj - fick det.. Det är svårt att beskriva det utan att det låter klyschigt, men tack vare att vi fick förmånen att fortsätta leva ett liv tillsammans, så tror jag att vi uppskattar livet högre än vad vi kanske (vem vet egentligen?) skulle gjort annars.

Jag är så innerligt tacksam att maken inte bara överlevde - utan också valde att leva fullt ut. Det har gett också mig utrymme att ställa mig frågan hur jag vill leva. Att jag idag är mån om att leva i nuet och strävar efter närvaro i varandet - är sannolikt en effekt av min makes pånyttfödelse för 8 år sedan...